På julaftonen hade Asylsvenskan en artikel om att svenskarnas (inkl företags) gåvor till s k hjälporganisationer ökat de senaste åren. I artikeln kommer bl a psykologiforskaren Arvid Erlandsson till tals; han talar om
warm glow (
warm-glow giving):
Citat:
– Man ska absolut inte förringa den drivkraften, det är väldigt positivt om hjälpandet gynnar både den som hjälper och den som får hjälpen. Och man ska absolut inte se ner på dem som mår bra av att hjälpa. Det är ofta de som hjälper mest, säger psykologiforskaren Arvid Erlandsson.
Han har nyligen doktorerat vid Lunds universitet med en avhandling, där han studerar hur människor tänker och agerar när det gäller att hjälpa andra. I doktorsavhandlingen pekar han på tre tydliga mekanismer som triggar igång vår hjälpsamhet. Alla tre kan illustreras med det som hände i september när 24 000 asylsökande kom till Sverige och bilden på den döde flyktingpojken Alan Kurdi publicerades:
1. Det identifierbara offret
Bilden på ett, namngivet barn som drabbas sätter igång våra känslor och får oss att hjälpa. Det är mycket effektivare än när vi ser statistik eller bilder på tusentals människor som lider.
2. Tillhörighetseffekten (in-group effect)
Vi är mer motiverade att hjälpa våra släktingar, vänner eller människor i vår närhet. Syrienkriget har pågått i många år och miljoner människor bor i flyktingläger i Mellanöstern.
– Men nu är folk här, de lider i vårt land. Nu har vi ett ansvar att hjälpa dem. Det tror jag att många kände. Och det är svårare att titta bort när det är så nära, säger Arvid Erlandsson.
3. Proportionseffekten
Vi är mer motiverade när vi kan hjälpa en stor andel av offren. Vi ger mer pengar till ett vaccineringsprojekt som säger att de kan rädda 450 av de 500 barn som dör varje år än vi ger till samma projekt om de säger att de kan rädda 450 av de 100 000 barn som vaccineras.
Citat:
När flyktingsituationen var som mest dramatisk i september såg Arvid Erlandsson hur normen ändrades: plötsligt var utgångsläget att alla ville och skulle skänka tid och pengar.
– Tidigare var normen att om du hjälper är du en trevlig och snäll människa, men det är inget tvång. Men ett par veckor där blev normen att "nu SKA du hjälpa till!" Det blev nästan så att om du inte hjälper är du en dålig människa, säger Erlandsson.
NB: min fetning av sista stycket ovan.
http://unvis.it/www.sydsvenskan.se/s...r-fordubblats/
Här kanske man kan tala om en fjärde effekt (fetade stycket ovan); frågan är dock om den mer eller mindre framtvingade godheten genererar någon "varm glöd" eller ambivalent: gruppens/sektens samhörighet/trygghet som positiv, dess tvångströja som negativ. Känslosåsen som uppkommer med koreograferade bilder och berättelser gynnar falska medvetanden och personligt obehag och premierar reaktivt, slutligen kontraproduktivt, handlande. Den "varma glöd" som förlänar byxvätaren är kortsiktig.
---
Patrik Engellau uppger att den svenska standarden på biståndet motsvarande 1% av BNP är den otvungna nivån, i oträngt läge; men nu när främlingarna våldgästar oss saknas motvärn och vilka procentsatser som är tillämpliga är nu svårt att ha en uppfattning om, mer än att det är mångfalt högre än den otvungna:
Citat:
Fram till för några årtionden hade Sverige praktiskt tagit ingen invandring från tredje världen. Den invandring vi hade kom i huvudsak från den första och den andra världen, läs italienare, finnar, greker, ungrare, jugoslaver etc.
Citat:
Nu har det hänt något. Sändebud från tredje världen klappar på nationens portar och begär härbärge, beskydd och försörjning, åtminstone tills vidare. Huruvida dessa som kommer hit och begär vårt stöd är de som mest förtjänar det – om det är mest synd om just dessa (ifall det är de som lider mest som i första hand bör omfattas av våra omsorger) – är inte lätt att veta. Att ta sig till Sverige från tredje världen är ingen enkel, bekväm och landstingssubventionerad bussresa, utan tvärtom en dyr och mödosam strapats, så man skulle snarast förmoda att de som lyckas ta sig till våra gränser är de starkaste, djärvaste, rikaste eller i varje fall de mest beslutsamma.
Citat:
Men även om världens lidande inte har ökat ansätts svenska folkets känslor alltmer. Världens problem tycks tränga närmare. Vi drabbas av en ångest som tar sig i uttryck inte minst i en hätsk debatt om invandringen, en debatt som saknar varje likhet med den lugna längtan efter konsensus som tidigare har kännetecknat vårt land.
Hur är detta möjligt? När vi kunde fatta egna beslut var vår omtanke om tredje världens folk värd en procent av BNP. Nu får det kanske kosta mångdubbelt mer, ingen vet hur mycket. Och plötsligt anses det omoraliskt att ens diskutera vad som är en rimlig nivå. Som om vi varit ondskefulla och snåla dårar när vi tidigare bestämde gränsen för vår generositet.
Jag vet förklaringen. Förut klappade de nödlidande inte på portarna utan höll sig där de var, långt borta. Vi märkte dem inte. Nu kommer de hit och kräver vårt bistånd. Nu ser vi dem. Det ger oss dåligt samvete.
Detta dåliga samvete beror inte på att vi gjort något vi har anledning att skämmas för. Det vi gjort är bra. Men det som de hjälpsökandes samhällen gjort är inte bra. Det är därför de tyvärr behöver söka vår hjälp. Skälet till vår samvetsnöd är att vi i vår godhet inte tål att konfronteras med och uthärda den nära åsynen av dessa andra.
http://detgodasamhallet.com/2015/12/...den/#more-3182
Det är många som vill inkluderas i den svenska gruppförsäkringen, utan att betala premien. Svensk samvetsnöd skapas och exploateras. Motmedlet är förstås fakta, om
proportionalitet (Sveriges historik, exceptionalism, synliga gynnas på mindre synligas bekostnad utan prövning om det är legitimt osv) och medvetenhet om
konsekvenser (vilka beroendeförhållanden uppkommer, vilka beteenden stimuleras på vilkas bekostnad och vilka incitament finns det i det godhetsindustriella slukhålet osv). Fakta i all ära, kanske kan det skydda somliga mot att drunkna i känslosåsen; men förmodligen behövs en mer offensiv approach också, för att frigöra från obefogad samvetsnöd och kontraproduktiva, altruistiska/pseudoaltruistiska reaktioner. Fredsskadan har gjort svensken till en sårbar, udda fågel. Må det inte vara en dront.
