Citat:
Jag inbillade mig att det kanske skulle läggas ansvar på varje "nyanländ" att göra sig produktiva i egenförsörjande och samhällsnyttig mening, men det verkar ånyo vara något som ska ges och fås, inte uppnås av sunda incitament och eget ansvar, dvs sånt som brukar inbegripas i "integration"; 'vi behöver bli bättre på integration'. Det insinueras, de gånger det inte frankt hävdas, att det finns någon "struktur" mellan 'den ensamkommande resursen' och samhället, där den senare inte förmår utvinna guldet som väller i obegränsade mängder över gränsen. Ungefär som en kolerasjuk som matas men allt rinner igenom. Förhoppningsvis kan samhället, likt den kolerasjuke, eventuellt kureras om man bara matar tillräckligt mycket och länge.
Med Löfvens stapplande och hattande kommer Sverige aldrig i mål med någonting. Det är tur eller överstatliga dekret som hoppet står till. Vi får följa SD:s framgångar och övrigas taffliga beröringsskräck fluktuera och slutligen bedarra. Det är med DÖ och andra fobiska, tvångsmässiga yttringar av självskadebeteendet som Sverige leds från baksätet, med skygglappar på; oförmöget att benämna, oförmöget att göra upp med något verkligt samhällsproblem överhuvudtaget. Somliga mediala uppstickare kan kritisera och problematisera, men ännu är den rikspolitiska klassen så pass skyddad att den slipper i mångt och mycket konfronteras med direkta frågor eller avkrävas ansvar. De kan fortsätta att ligga ett decennium efter Flashback eller två efter Danmark.
Sveriges nuvarande etablissemang kommer aldrig att nå fram till den sortens klarhet. Hoppet kan stå till, förutom överstatliga eller fientliga ingripanden, teknologisk utveckling, vid en samtidigt sviktande tro till den handlingsförlamade/självskadliga demokratins tillämpning, möjligen i kombination med religiös eller annan vidskeplighet, som onödiggör politikerklassen. Önskan om att bli kvitt det gamla gardet kan bli större än farhågorna inför vad som kan komma istället.
Vilken tur då att den enorma flyktingströmmen gör det möjligt för oss dumsvenskar att öva upp våra bristande integrationsförmågor, tillslut lär vi oss nog hur man gör och då, då jävlar blir det lönsamt! Med en mindre flyktingmottagning hade det ju varit färre flyktingar att öva upp sig på, hur ska man då kunna lära sig integration?
Skämt åsido, så tycker jag det är intressant hur den här tråden fortsätter ta upp relevanta aspekter trots sin långa livslängd och att allt fler profetior tycks slå in. De värsta flyktingvurmarna har radikaliserats, som förutspåtts av flera skribenter i tråden, samtidigt har vi, som andra fört fram, kunnat se en allt bredare tillnyktring och mittpunkten för migrationsdebatten har förflyttats långt sedan efter valet.
För er som följt debatterna och partiledartalen under Almedalen bör vara med på vad jag menar. Det inofficiella temat för veckan tycks vara realism, med Islamism, kritik mot DÖ, invandringspolitik och politikerförakt som genomgående teman. Ebba Busch Thor gjorde genom sitt tal något unikt i svenskt borgerlighet, hon framhöll vikten av att minska invandringen och erkände att tillfälliga uppehållstillstånd kan få den effekten vilket var bra enligt henne. Tidigare utspel har alltid syftat till att "stärka integrationen" fast att flera av förslagen varit utformade för att minska eller försvåra invandring.
När t.o.m Gustav Fridolin måste erkänna integrationsutmaning som ett faktum så har trots allt mycket förändrats, från att SD stod och ensamma pratade om att integrationen misslyckats medan de andra skrattade, ignorerade eller hånade.
Moderaterna har som en konsekvens av inre tryck tvingats göra en, om än liten, kursändring. Kristdemokraterna och i mindre mån folkpartiet tycks göra det från mer opportunistiska skäl. Gräsrötterna och kommunalpolitiker är inte lika engagerade i frågan som de moderata, däremot tycks engagemanget återfinnas i partiledningen och i ledningen för ungdomsförbundet inom KD.
Inom media har SvD,DI, Expressen m.fl. öppnat upp åsiktskorridoren och släppt fram kritiska röster. Aftonbladet, DN och SVT hamnar efter, men även där tycker jag att man kan se en mindre entusiastisk stämma för mångkulturen och bitvis kritiska inspel. En omvändning under galgen är trots allt fortfarande en omvändning.
Samtidigt plockar SD hem rekord efter rekord i opinionsmätningarna och Jimmie Åkesson skämtar om ministerutnämningar och proklamerar sin vilja att göra partiet till Sveriges största. Något som jag tror att de kommer lyckas med, om än med knapp marginal.
Sverige är som sagt tio år efter Danmark i sin utveckling, Danskt Folkeparti som aldrig skulle bli rumsrena är kungamakare i regeringsbildningen, dominerar migrationsdebatten medan övriga partier kämpar för att hänga med. Man får t.o.m gehör för frågor som inte ens finns på dagordningen i Sverige, om inskränkningar i Schengenavtalet, om ökat självbestämmande i relation till EU m.m.
Svenskar, danskar, norrmän och finnar(nåväl finnar sticker ut) är inte så olika trots allt. Ingen kommer vilja att deras städer förvandlas till det nya Baghdad, inte ens svenskar. Så nog finns det hopp på lite längre sikt, även om stor skada redan har åsamkats gamla svea.