Början på ett mediakrig om mångkulturen?

I dagens SvD går arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (s) ut med att "Vi kan lära av Kanadas jobbintegration". Regeringen vill lära sig tricks av Kanada hur man får nyanlända i jobb inom 2 år. Anledningen till att Kanada lyckas bättre är förstås att de har en annan invandringsprofil med fokus på arbetskraftsinvandring som landet behöver. Detta verkar även Ylva känna till och säger i SvD:


Vi ska alltså bli som Kanada vad gäller migration men vi ska absolut inte ha Kanadas migrationspolitik… Här kunde journalisten som skrivit artikeln (Negra Efendić) ställt åtminstone en kritisk fråga. Något i stil med att undra vad man egentligen ska lära om man inte tar till sig det mest grundläggande. Att det är lite som att sitta i en båt som läcker men vägra laga hålen och istället försöka "lära" av fungerande båtar hur de bär sig åt. Men inte. Istället är hela artikeln en megafon för arbetsmarknadsministerns floskler om åtgärder samt nyspråk som "jobbredo" och "jobbfokus". Det finns mycket att säga om de tänkta åtgärderna men det blir OT.

http://www.svd.se/ministern-vi-kan-l.../om/naringsliv

Det är en neutralt skriven artikel som för den kritiske läsaren blottar den nutida svenska politikerns oförmåga att handskas med problem - med "att se möjligheterna" som ett avslöjande grundantagande - och göra upp med dem, från roten och uppåt och tillbaka, utan målkonflikter eller aningslöshet beträffande människors incitament. Människan är inte god eller benägen att göra rätt för sig i första hand, människan är opportun, illojal och egennyttig, för att hårdra det. Incitamentsstrukturer utan krusiduller, egenansvar, plikter som balanserar rättigheter, skillnad mellan bauhnska räddningsplikter vs understödsplikter osv, är det som reglerar kollektiv, samhällen, utöver kontrollerande lagstiftning. I harmoniska (homogena) samhällen råder det ett tydligt socialt kontrakt, samförstånd och tillit eller en kod som gör det lättare att riskbedöma transaktioner än i ett segregerat, etniskt och kulturellt enklav- och parallellsamhälle.

SvD är den rikstidning bland dagstidningarna som mest och bäst förmedlat konfliktytorna, låsningarna och tomheten i den s k mångfalden.


Cherry-picking av statistik kan ju användas retoriskt för att försöka ge tyngd åt en (konfessionell) tes. Att värdera statistik är svårare än att bara läsa den nominellt. Beställningsjobb, medveten vilseledning à la Sandvikenrapporten, "kompetensregn" osv, exemplen är legio inom förvaltningen och medierna. Godhetsindustrin är en tärande näring som kräver offer.

Jag har läst de senaste krönikorna av Anders Lindberg på Aftonbladet. Har inte bekymrat mig om vad stollen kläckt ur sig på ett tag trots att jag nästan inte kan låta bli att tycka han är rätt gullig ändå i sin iver att nedkämpa väderkvarnar, men nu undrar jag om det inte fullständigt tiltat i skallen.

I dagens krönika skriver han rakt ut att alla danskar blev rasister 2001.


Nu kan man ju tro att det här är ett skämt men det verkar inte som AL har för avsikt att skämta. Resten av krönikan är obegriplig och det syns nästan som om AL har tjuvstartat med midsommarsnapsen.

http://www.aftonbladet.se/ledare/led...cle20978951.ab

I en annan krönika går AL på "extremhögern", alltså SD i AL:s ögon, och beskyller dem för att hetsa till överfall på tiggare. Han tar upp syraattacken på en tiggare, mopedöverfallet i Borås och diverse mordbränder i luddiga ordalag. Även denna krönika är förvirrad och fastän man läser den flera gånger är det svårt att få något klart sammanhang.
http://www.aftonbladet.se/ledare/led...cle20935371.ab

Det är iof inte något ovanligt när det gäller AB:s ledarskribenter, men varför jag tar upp det här i tråden är därför att jag undrar om inte AL gått över någon slags gräns. Desperationen lyser igenom, och det känns som om även de mest hängivna PK:iter måste börja inse hur krampaktigt sådana som AL klamrar sig fast vid masten på ett sjunkande skepp.

1. När AL ex tar upp fallet med den tiggare som en kurd körde på med moped, är han omedveten om att det var en kurd som utförde attacken och alltså inte någon nassesvenne eller hoppas han att folk i allmänhet inte har koll på det?

2. Gäller samma sak med de attacker som de flesta förstår är skärmytslingar EU-migranter emellan bara genom att skumma rapporteringen? Hoppas AL att han kan falskeligen inbilla folk att det är SD:s fel eller tror han själv på vad han skriver?

3. När han påstår att danskarna plötsligt blev rasister 2001, inbillar han sig att läsarna av hans skriverier finner det rimligt att ett helt grannfolk som genom en magisk förtrollning plötsligt förvandlades till en ondskefull främlingshatande pöbel?

Hur man än ställer sig till dessa frågor undrar jag om inte denna typ av ledarkrönikor gör mer för att få alla öppna hjärtan att även börja öppna upp sina ögon. Har man den minsta förmåga att tänka själv och inte bara följa med i den mer och mer tynande fåra som Södermalmsfolket desperat försöker plöja så måste man ju något reagera på den verklighetsfrånvända världsbild som AL ger uttryck för och börja ifrågasätta om den sekt man gått med i verkligen har alla svar.

Jag tror faktiskt att Anders Lindberg och hans kollegor blivit en av SD:s främsta röstmagneter. Få människor med något som helst intellekt kan väl undgå att inse att deras fånerier tagit sig episka proportioner.

Intressant ordval (min fetning):
Det är alltså en fråga om nationalstater som själva väljer vilka personer som tas in. Där Kanada tar emot kompetent och yrkeskunnig personal väljer Sverige aktivt att istället ta in inkompetenta bidragsparasiter vilket Ylva Johanssons uttalande vittnar om att svenska politiker ytterst är medvetna om. Detta omskrivs sedan i statlig (fri och oberoende) media i termer av kompetensregn och dylikt. Cirkusen fortsätter i följande stycke:
Kompetensgrundat urval som gäller i Kanada således och då Sverige har ett annat urval av personer är det väl till att på motsvarande sätt imponeras utav den inkompetens som väller in över Sveriges landsgräns i form av allehanda ingenjörer och kebabtekniker:
Tacka fan för det

Med vänsterns nyspråk är Kanada därmed nyfascistiskt. Det borde journalisten ha frågat om. Sorgligt också att vår arbetsmarknadsminister inte begriper att allt handlar om vilka som kommer (=urval och volymer). Inga åtgärder i världen kan göra analfabeter från starkt avvikande kulturer "jobbredo" för vår postindustriella konkurrensinriktade arbetsmarknad.

I Kanada kollas alla upp....Har du dömts för brott kommer du inte in...
En kompis han jobbar där .. Han skulle uppge alla adresser han bott på i Sverige... Mm..
Är inte så lätt att få permanent uppehållstillstånd där ..

Nja... det är knappast neutralt att åter upprepa lögnen, att "det [tar] cirka sju år för en nyanländ att komma in på arbetsmarknaden".


Ylva Johansson är en erfaren politiker; hon begriper utmärkt väl, vad det handlar om. Svenska media regisserar en slags teater för väljarna - som de s.a.s. bekrigar väljarna med. I denna teaterföreställning så säger och gör Ylva Johansson det, som hennes rådgivare framhåller som gynnsamt för henne för rollen som politiker. Och journalistena spelar sin roll och avstår från någon granskning av pjäsen eller ngr besvärliga följdfrågor till rollspelaren Johansson.


Ngr självklara följdfrågor - som journalisten inte ställer - är:

Givet att det är en helt annan profil på dem som migrerar till Kanada, vad kan svenska politker lära av Kanada för att "få ut" människor på arbetsmarknaden UTAN någon relevant arbetslivserfarenhet och utbildning?

Hur "får" en regering ut en 40-årig kvinna på den svenska arbetsmarknaden, som saknar både utbildning och arbetslivserfarenhet?


Följdfråga: Olof Palme sa: "Politik är att vilja". Räcker "drivkraften och viljan att arbeta" för att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden, när någon saknar både relevant utbildning och arbetslivserfarenhet eller t.o.m. saknar all utbildning och arbetslivserfarenhet?

-----

TILLÄGG:

Inte ens Margareta Winberg är så tappad bakom en vagn, som Ylva Johansson låtsas vara i den aktuella intervjun.

1) Ja, dom flesta har nog ingen aning om att det var en kurd som framförde mopeden. Dom flesta skule nog inte bry sig så mycket heller eftersom "tiggare" inte är speciellt populära. Men AL berttar naturligtvis inte hur det gick till utan vill insinuera att det var en SDare som låg bakom attacken.
En del går naturligtvis på detta. Troligen en stor del av dom som faktiskt bryr sig.

2) Ja, även här är det nog många som tror att det är skinskallehöger som ligger bakom. Säkert är det även i detta fall sådana som i tysthet gillar tilltagen (fast egentligen missar att det är interna bråk inom zigenarkolonierna)

3) Nej, det här är det få som går på. Och det är inte att locka nya troende som är ALs avsikt. Idéen med artikeln är att skärpa konflikten och motsättningarna. Vi (dom goda, aftonbladet, AFA) och dom (SD, resten av europa). Det handlar om att stärka och mobilera den egna gruppen av mångkultursfanatiker. Räkna med att den kommer att bli mer extrem i takt med att den krymper.

Jag tror nog att aftonbladet når hem med sin målsättning med sådana här artiklar. Man når sin (korkade) målgrupp och stärker den. Även om dom som varit tvivlande eller inte fanatiska skräms bort. Ett slags "rening" kan man säga där till slut bara dom äkta mångkulutralisterna finns kvar och allt förnuft drivits på flykt.

Ja fast hon gör allt för att inte tänka på det.


…och som vanligt är det "vi" som inte gjort nog för att skapa jobb åt tusentals nyanlända utan utbildning. "Vad har vi gjort fel" och "vad har vi underlåtit att göra" är vad som trummas ut hela tiden när massmedia skriver om invandringshaveriet. Varför har "vi" inte tagit tillvara "kompetensregnet" av "jobbredo" entrepenörer från afrika och mellanöstern.

Uttalandet följer perfekt "det intersektionella narrativet", dvs, alla "den andre" är SOM MINST "lika mycket värda" (dvs likadana som "vi", "den förste"), och alla avvikelser i utfall beror på den mottagande befolkningens underlägsenhet. Så i praktiken är de nyanlända bättre eftersom de inte är underlägsna. Lösningen blir då förstås, enligt samma logik, att ta emot FLER av de som inte är underlägsna. Sinnessjukt men sådana är dagens politiker.

Mångkulturdrömmen bygger på ett antal internaliserade religiösa dogmer, som inte kan ifrågasättas. Två av dessa:

* "Alla är lika mycket värda". Att detta inte är sant begriper minsta barn; det "rena människovärdet", individens existens, är förvisso lika mycket värt ur en filosofisk aspekt men detta är i praktiken omöjligt att applicera på några som helst förhållanden, om inte planekonomi och socialistisk kommandostyrning införs (och då brukar det konstigt nog utkristallisera sig en grupp som verkar vara mer värda ändå...). Gruppen som Kanada tar emot är uppenbarligen mer kompetent; ergo är de mer värda; ergo är inte alla människor lika mycket värda. Så var det med det. (Man bör använda detta för att angripa SD-bashare: jaså SD-röstare är obildade bonnlurkar. Så du anser inte att alla människor är lika mycket värda?)

Så när Ylva ombeds diskutera Kanada så är det bara det osynliga och odefinierbara ("overkligheten") som man kan kritisera. Därav detta babbel om "strukturer" och "mottagning" och "fokus", ord som inte har någon konkret innebörd. Managementord.

* "Inga grupper kan ha särintressen" alternativt "vitas gruppidentifikation är alltid misstänkt". Trots att detta kan sägas motbevisas varje dag. Ett exempel är de trådar som startades om "Missing white woman syndrome" nu vid Lisa Holm-fallet, eller hela den termen: att det skulle vara något implicit DÅLIGT att bry sig om att en gruppmedlem försvunnit eller antagligen mördats. Detta går givetvis att vända på: om man säger att "vita" bryr sig mer om "de sina", hur är det något dåligt? Eller menar kritikerna att "icke-vita" bryr sig MINDRE om de sina? Det låter som en rasistisk ståndpunkt! Fy fy!

Detta kräver också en intersektionell världsbild: varje handling av fördefinierade "förövargrupper" beror på negativa gruppegenskaper OAVSETT om handlingen är positiv. Eftersom gruppen i sin helhet är misstänkt föraktlig måste ju en positiv handling mot den gruppen vara en föraktlig handling. Det betyder också att svenska folkets acceptans av sin kolonisation inte kan ses som positiv i sig av Ylva Johansson: om UTFALLET inte uppfyller dogmen om allas likhet, om inte de mottagna fungerar MINST lika bra, då är det fel på mottagarna och troligtvis på deras gruppintressen där de nya inte "släpps in".

Det finns också en övertro på förmågan till förstånd hos Ylva Johansson-typen. De har tagit sig fram inom sina egna organisationer genom att antingen vara ofarliga dumskallar eller vara de bästa lögnarna och hycklarna, och de bibehåller sina positioner i samhället genom moralistisk retorik. Rent organisationsevolutionärt är det alltså de bästa lögnarna, hycklarna och floskelbabblarna som dyker upp på toppen: det är deras kärnkompetens, men någon reell verklighetsbaserad kompetens har de aldrig någonsin presterat, och därför är det helt orimligt att förvänta sig sådan av dem. Det är inte så att Ylva Johansson et al kommer förvandlas till pragmatiska, förståndiga ledare genom någon form av insikt eller omsvängning. De har det helt enkelt inte i sig, det är inte det de är selekterade för.

Utmärkt analys! "ofarliga dumskallar" och "moralistisk retorik" är goda egenskaper för att kravla sig fram i sosseriets Sverige. Skulle liknande brister släppas fram i Japan eller Tyskland? Men dessa är ju forna axelmakter, så kompetens korrelerar med ondska... USA då, där räknas väl kompetens?

På tal om "mottagare" och att "släppas in", så skriver rabbinen Dan Korn i Dagens Samhälle om just det:

Rasister, det är vi allihopa



Dan Korn citerar rappakalja ur ett alster för genusforskning. Inkluderad eller exkluderad, damned if you do, damned if you don't. Blir man inte slagen med raken så blir det med kroken. Extremistisk identitetspolitik och normkritik som statlig norm, sjukt är bara förnamnet. Rasifieringens särintresse och benägna klandervilja har också statens och mediernas goda öra.

Debatten om nationalismens rehabilitering från vänster är inte helt död. Arenan är återigen Aftonbladet Kultur, avsändaren Mikael Nyberg, rubriken Rikta fanan uppåt.

För att sätta fingret på både den goda ansatsen och dess förfelande är följande del central:


Perspektivet vänstern vill erövra är det lilla folkets kamp mot det gränslösa kapitalets exploatering. Motståndaren är då EU och ekonomiska institutioner som verkar för dessa krafter, med antidemokratin som medel.

Det avdöda globaliseringsmotståndet från vänster kan inte gärna undvika att vara nationellt till sin karaktär, om det ska återupplivas. Det globala måste balanseras av det lokala. Om vänstern inte gör sig till ombud för reaktionen mot det nationalstatsnedrivande kapitalet så kommer andra att göra det.

Därför finns denna nyformulerade längtan efter nationalismen som politisk kraft från vänster: Det är underifrånperspektivets mest levande solidaritet och chans till folkrörelse.

Det förfelade, diskvalificerande kommer förstås i oförmågan att se invandringen för vad den är, ur det gränslösa kapitalets synvinkel: Ett medvetet och överlagt försök att härska genom att söndra, att upplösa den nationella grupplojalitet som är dess enda motvikt. Strejkbryteriets strategi i ny skepnad.

För - var inte strejkbrytarna i arbetarrörelsens ungdom också arbetare? På samma sätt som de av överheten importerade proletariaten förstås inte själva är makten, så var de avskydda svartfötterna det.

Ändå fanns en insikt att solidaritet i arbetarrörelsen KRÄVER att en grupp inte låter sig användas för att hålla en annan nere - ens om den själv är aldrig så behövande. Strejkbrytarnas behov och önskemål var på en och samma gång mänskligt förståeliga och tvingande - och kategoriskt irrelevanta!

För att ALLA arbetare skulle få det bättre måste kapitalets söndrings- och härskarmekanismer kortslutas. Strejkbryteri är aldrig acceptabelt ur ett proletärt perspektiv. Den lilla människans enda chans till inflytande går via ett kollektiv som inte låter sig fragmenteras till maktlöshet av rövarbaronerna - för viljan att exploatera är lika gränslös som den marknad som inte tål fungerande demokratiers reglerande motvikt. Vår nationalstats undergång frälser inget annat exploaterat kollektiv, vår olycka blir inget annat folks lycka.

För att ALLA folk på nationell nivå ska kunna stå upp mot internationella institutioner som tjänar kapitalets odemokratiska syfte, så ska INGA folkrättsliga primat kränkas. Det spelar ingen roll om migrantens ekonomiska egenintresse för stunden ligger i linje med kapitalistens: Om denne lånar sig till krossandet av ett solidariskt nationellt projekt, så hans roll strejkbrytarens.

Och plötsligt blir det tydligt att internationell solidaritet mellan människor inte kan vara gränslös ur någon aspekt.