(Appropå intersektionell analys och Ylva Johansson)
Jag tror att man gör sig en otjänst om man inte analyserar kontexten som Ylva Johansson verkar i och även att man begår ett misstag om man försöker avfärda vänsterns kritik genom att enkom försöka vrida argumenten 180 grader.
Även om man inte förespråkar kritisk teori eller kulturrelativism kan man utan att anstränga sig allt för mycket komma fram till att grunderna för intersektionalism och rasifieringsstudier har en viss relevans i botten. Vänstern har däremot byggt upp en självbekräftande begrepps- och analysapparat kring de faktiska grundfenomenen som är grovt politiserad och i många fall vetenskapligt tveksam.
Ska man delta i och förstå mediakriget om mångkulturen gör man gott i att bilda sig en uppfattning om vänsterns utgångspunkt och dess totala grepp om de sammhällsvetenskapliga institutionerna och journalistiken.
Bergsturk skriver:
Citat:
Ursprungligen postat av
bergsturk
"Inga grupper kan ha särintressen" alternativt "vitas gruppidentifikation är alltid misstänkt". Trots att detta kan sägas motbevisas varje dag. Ett exempel är de trådar som startades om "Missing white woman syndrome" nu vid Lisa Holm-fallet, eller hela den termen: att det skulle vara något implicit DÅLIGT att bry sig om att en gruppmedlem försvunnit eller antagligen mördats. Detta går givetvis att vända på: om man säger att "vita" bryr sig mer om "de sina", hur är det något dåligt? Eller menar kritikerna att "icke-vita" bryr sig MINDRE om de sina? Det låter som en rasistisk ståndpunkt! Fy fy!
'Kritkerna' i Bergsturks inlägg menar just precis det som Bergsturk raljerar över, att icke-vita har ett mindre bias för sina egna, och de har dessutom visst fog för den ståndpunkten.
Studier har visat att både svarta och vita barn, i en amerikansk kontext förvisso, har ett vithetsbias. Biaset var starkare hos vita barn än hos svarta men biaset fanns där likväl. Om man avfärdar tesen att det existerar en västerländsk vithetsnorm så blir man svaret skyldig om varför det existerar företeelser som exempelvis "Missing white woman syndrome", varför både vita och svarta kvinnor föredrar vita modeller på catwalken såväl som att både vita och svarta barn har ett bias för vita seriefigurer och dockor.
Man kan ha lite olika förklaringsmodeller på VARFÖR det förhåller sig på detta sätt, och jag säger inte att kritiska vithetsstudier eller intersektionell diskurs har svaren på detta men att underkänna företeelsen om vithetsbias som sådan är oärligt och ger upphov till fler frågor än man besvarar.
Begrepp som intersektionalitet, normkritik, rasifieringsteorier etcetera har adopterats av den vita västerländska medelklassen, speciellt av kvinnor, gissningsvis eftersom feminism och 'patriarkala strukturer' är inbyggda begrepp i den intersektionella analysen.
Det fullkomligt sprutar ut doktorsavhandlingar från institutioner för sociologi, politisk psykologi och genusvetenskap där den här begreppsstrukturen kombinerat med arv från kritisk teori utgör fundamentet för det akademiska innehållet.
Fallstudier genomförda med kvalitativ metod vars resulterande teser inte kompletteras med kvantitativa studier är inte ovanliga och är helt accepterat inom desa forskningsområden. De teser och slutsatser som dras i avhandlingarna kan alltså i många fall varken återupprepas eller beläggas och således inte heller motbevisas.
Undersökningar i USA visar att det finns en gigantisk övervikt av politska 'liberals' ('vänster' inom den svenska nomenklaturen) inom dessa forskningsfält. Att det skulle förhålla sig på ett annat sätt i Sverige håller jag för väldigt osannolikt. Den tydliga vänsterprägeln gör att både tankegods och människor ur den här forskningssfären sugs upp av socialdemokratin och partier mer till vänster. Sahlin tillsatte t.ex. Massoud Kamali, en av de mest aktiva personerna när begreppet rasifiering importerades från USA till Sverige, som "särskild utredare i diskrimineringsfrågor, med utgångspunkt i maktperspektiv, integration och strukturell diskriminering". Det ingick alltså i själva direktiven att utgå från att strukturell diskriminering existerade.
Den här korsbefruktningen mellan politiserade forskare och aktiva politiker är alltså den verklighet som dagens socialdemokrati marineras i. Viktigt att minnas att även journalistiken får räknas som en utbildning som befolkas av övervägande vänsterinriktade människor om man ser till hur journalisterna själva röstar (se t.ex. Kent Asps studie).
Med andra ord - för varje analys som Tino Sanandaji gör så kommer fem nya doktorsavhandlingar i kritiska vithetsstudier från den politiska vänsterns forskarkollegor. Dessa läses av statrådsberedningar, sakpolitiska experter och journalister som sedan kan referera till dessa som "vetenskapliga studier har visat..." eller "finns inget stöd i vetenskapen". De socialistiska journalisterna har anammat detta i stt sätt att 'ställa kritiska frågor' och ställer således intervjupersoner mot väggen utifrån en samhällsanalys som de, utifrån gällande samhällsforskning, anser är balanserad. Att hävda att strukturellt utanförskap inte existerar blir kontroversiellt då det så att säga är en etablerad sanning. Kritiska frågor till Ylva Johansson när hon refererar till diskriminiering behövs alltså inte.
Bergsturk skriver:
Citat:
Ursprungligen postat av
bergsturk
Så när Ylva ombeds diskutera Kanada så är det bara det osynliga och odefinierbara ("overkligheten") som man kan kritisera. Därav detta babbel om "strukturer" och "mottagning" och "fokus", ord som inte har någon konkret innebörd. Managementord.
Problemet är bara att där Bergsturk ser managementord där anser vänstern att de har stöd i forskningen. Och mot detta står sig inte den lågutbildade vite sverigedemokratens bondförnuft särskilt väl i deras ögon.
Som konservativ gör man nog bäst i lyssna på och förstå vänsterns kritik så att man kan bemöta den på ett sätt som är verkningsfullt och relevant. Det gör man inte genom att kategoriskt avfärda grundföreteelsen, t.ex. den västerländska vithetsnormen, utan istället angripa vänsterns begreppsapparat, dess analys, kritisera dess forskningsmetoder och motsätta sig deras sätt att kasta ut barnet med badvattnet i sin iver att bedriva normkritik.