Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Den missade jag....synnerligen Freudiansk.

Han sa dock inte vilken partigrupp han tänker joina när han kommer in i riksdagen. Kan vi misstänka att........ni vet...... eller är det att läsa in för mycket?

Jag undrar om kategorin svenskfödda med svenskfödda föräldrar existerar? Hur påverkar den resultatet i så fall? Trots att ens föräldrar också är födda i Sverige så är man faktiskt inte nödvändigtvis svensk eller ens europé, men jag antar att dessa fall är väldigt få och därmed försumbara rent statistiskt. Jag menar bara att svenskfödda med svenska föräldrar inte nödvändigtvis är svenska. Eller innebär "svenska föräldrar" här svenskfödda föräldrar? Hmm. Ställer frågan ändå.

Något kryptisk avslutning på Mikael Nybergs artikel:

Den marxistiska vänsterismen tycks förutsätta klassperspektivet och något slags proletariat; "Kanske var det inte heller meningen" med proletär internationalism? Vems mening?

Vanligt stretande och gnetande folk har väl inga större visioner. Lojaliteten hamnar hos den egna gruppen och den egna gruppen tenderar att vara snäv: egen person, familj och - eftersom ensam inte är stark - det egna kollektivet (med yrket eller klassen som identifikation/markör). I princip vanlig självbevarelsedrift eller egoism, människan brukar aldrig bli nöjd.

De uppåtriktade fanorna/nationalismen som Mikael Nyberg ger exempel på (arbetslösa greker i en bankrutt stat) är ju ingen nationalism per se, det är mer desperata protester, något slags pockande fordran på andra, legitim eller övermaga vet jag ej; en protest mot eliten snarare än en uppslutning för nationen. Sverigedemokraternas flaggviftande, som Nyberg liknar vid höttande mot "migranterna från periferin", är ju för ett Sverige som inte ska sluta som ett bankrutt Grekland (låt vara ett mer klanifierat och etniskt splittrat land än Grekland).

(Appropå intersektionell analys och Ylva Johansson)

Jag tror att man gör sig en otjänst om man inte analyserar kontexten som Ylva Johansson verkar i och även att man begår ett misstag om man försöker avfärda vänsterns kritik genom att enkom försöka vrida argumenten 180 grader.
Även om man inte förespråkar kritisk teori eller kulturrelativism kan man utan att anstränga sig allt för mycket komma fram till att grunderna för intersektionalism och rasifieringsstudier har en viss relevans i botten. Vänstern har däremot byggt upp en självbekräftande begrepps- och analysapparat kring de faktiska grundfenomenen som är grovt politiserad och i många fall vetenskapligt tveksam.
Ska man delta i och förstå mediakriget om mångkulturen gör man gott i att bilda sig en uppfattning om vänsterns utgångspunkt och dess totala grepp om de sammhällsvetenskapliga institutionerna och journalistiken.

Bergsturk skriver:
'Kritkerna' i Bergsturks inlägg menar just precis det som Bergsturk raljerar över, att icke-vita har ett mindre bias för sina egna, och de har dessutom visst fog för den ståndpunkten.
Studier har visat att både svarta och vita barn, i en amerikansk kontext förvisso, har ett vithetsbias. Biaset var starkare hos vita barn än hos svarta men biaset fanns där likväl. Om man avfärdar tesen att det existerar en västerländsk vithetsnorm så blir man svaret skyldig om varför det existerar företeelser som exempelvis "Missing white woman syndrome", varför både vita och svarta kvinnor föredrar vita modeller på catwalken såväl som att både vita och svarta barn har ett bias för vita seriefigurer och dockor.

Man kan ha lite olika förklaringsmodeller på VARFÖR det förhåller sig på detta sätt, och jag säger inte att kritiska vithetsstudier eller intersektionell diskurs har svaren på detta men att underkänna företeelsen om vithetsbias som sådan är oärligt och ger upphov till fler frågor än man besvarar.

Begrepp som intersektionalitet, normkritik, rasifieringsteorier etcetera har adopterats av den vita västerländska medelklassen, speciellt av kvinnor, gissningsvis eftersom feminism och 'patriarkala strukturer' är inbyggda begrepp i den intersektionella analysen.
Det fullkomligt sprutar ut doktorsavhandlingar från institutioner för sociologi, politisk psykologi och genusvetenskap där den här begreppsstrukturen kombinerat med arv från kritisk teori utgör fundamentet för det akademiska innehållet.
Fallstudier genomförda med kvalitativ metod vars resulterande teser inte kompletteras med kvantitativa studier är inte ovanliga och är helt accepterat inom desa forskningsområden. De teser och slutsatser som dras i avhandlingarna kan alltså i många fall varken återupprepas eller beläggas och således inte heller motbevisas.

Undersökningar i USA visar att det finns en gigantisk övervikt av politska 'liberals' ('vänster' inom den svenska nomenklaturen) inom dessa forskningsfält. Att det skulle förhålla sig på ett annat sätt i Sverige håller jag för väldigt osannolikt. Den tydliga vänsterprägeln gör att både tankegods och människor ur den här forskningssfären sugs upp av socialdemokratin och partier mer till vänster. Sahlin tillsatte t.ex. Massoud Kamali, en av de mest aktiva personerna när begreppet rasifiering importerades från USA till Sverige, som "särskild utredare i diskrimineringsfrågor, med utgångspunkt i maktperspektiv, integration och strukturell diskriminering". Det ingick alltså i själva direktiven att utgå från att strukturell diskriminering existerade.

Den här korsbefruktningen mellan politiserade forskare och aktiva politiker är alltså den verklighet som dagens socialdemokrati marineras i. Viktigt att minnas att även journalistiken får räknas som en utbildning som befolkas av övervägande vänsterinriktade människor om man ser till hur journalisterna själva röstar (se t.ex. Kent Asps studie).

Med andra ord - för varje analys som Tino Sanandaji gör så kommer fem nya doktorsavhandlingar i kritiska vithetsstudier från den politiska vänsterns forskarkollegor. Dessa läses av statrådsberedningar, sakpolitiska experter och journalister som sedan kan referera till dessa som "vetenskapliga studier har visat..." eller "finns inget stöd i vetenskapen". De socialistiska journalisterna har anammat detta i stt sätt att 'ställa kritiska frågor' och ställer således intervjupersoner mot väggen utifrån en samhällsanalys som de, utifrån gällande samhällsforskning, anser är balanserad. Att hävda att strukturellt utanförskap inte existerar blir kontroversiellt då det så att säga är en etablerad sanning. Kritiska frågor till Ylva Johansson när hon refererar till diskriminiering behövs alltså inte.

Bergsturk skriver:
Problemet är bara att där Bergsturk ser managementord där anser vänstern att de har stöd i forskningen. Och mot detta står sig inte den lågutbildade vite sverigedemokratens bondförnuft särskilt väl i deras ögon.
Som konservativ gör man nog bäst i lyssna på och förstå vänsterns kritik så att man kan bemöta den på ett sätt som är verkningsfullt och relevant. Det gör man inte genom att kategoriskt avfärda grundföreteelsen, t.ex. den västerländska vithetsnormen, utan istället angripa vänsterns begreppsapparat, dess analys, kritisera dess forskningsmetoder och motsätta sig deras sätt att kasta ut barnet med badvattnet i sin iver att bedriva normkritik.

Eric Erfors kommenterar i Expressen en artikel som handlar om det Nya Kista.


Så här står det i orginalartikeln:


http://www.mitti.se/centrumet-fylls-av-manniskobajs/

Den här typen av resonemang har jag sett dyka upp ett antal gånger på senare tid:


http://www.expressen.se/ledare/eric-...undar/?ref=yfp

Uppgivenheten från myndigheter när det gäller tiggarnas framfart i Sverige har verkligen varit påtaglig. Det verkar inte som om de behöver följa några lagar eller regler alls. De kan breda ut sig hur mycket som helst, skita ner, stjäla, ta över det offentliga rummet, och ingen reagerar. Varför är det så? Det är ofta som invandrare tycks vara helt undantagna för ordningsregler och liknande. Ta bara ordningsproblemen på biblioteken som exempel.

Hänvisningar till samhällskontraktet har börjat dyka upp i debatten på ett sätt som jag inte har sett tidigare. Vem behövde resonera i de termerna för 20 år sedan? Det är uppenbart att invandringen har börjat tära på själva samhällsgrunden. Den allmänna respekten för lagar och regler håller på att urholkas, och det har potential att bli ett enormt problem om den här utvecklingen fortsätter.

Som förespråkare för bondförnuft (och svag kunskap om intersektionalitet) kan man dock fråga sig varför det är lönt att diskutera med en grupp som bygger hela sin samhällssyn på ett helt diametralt motsatt samhälle - idéerna från USA applicerade på det helt annorlunda landet Sverige. Dessutom måste det ju vara så att Sverige som är just Sverige som är det som lockar hit personer. Om Sverige ska byggas om efter invandrarnas härkomst - vad var då meningen med att flytta hit överhuvudtaget? Då vore det ju smartare att ha stannat kvar i det land där man kom ifrån, som redan är som det är. Sverige som det är har ju bevisligen redan en förträfflig magnetisk förmåga, så nått rätt är det ju som vi gör här.

Istället för att förneka strukturell utanförskap skall kan man kanske därför bejaka strukturell innanförskap?
En "oyto ansats" om ett innanförskap som alla andra? Där frågan ställs till vänstern om deras innan/utanförskap och hur de strukturellt tagit över medierna. Vems ansvar det är och vad DE tänker göra åt detta. För de kan väl inte förneka strukturellt förtryck, även i medierna?

Självklart. Det är ju precis den här utveklingen som är Måna Sahlins och Fredrik Kleinfedts "Nya, mer spännande Sverige".
Det är precis detta att olika grupper skaffar sig eget utrymme, förljer egna regler och lagar som är mångkulturen.

När skall hyllningsartiklarna komma i AFAbladet och DN?

Tack för ett mycket informativt inlägg som borde leda till viss eftertanke i denna tråd, som trots allt har en aning karaktär av ekokammare.

Jag håller helt med. Angreppet mot Västvärlden i allmänhet och Sverige i synnerhet drivs av radikalfeminism och identitetsvänster. De är tvillingideologier (med flera likartade syskon) vilka tar avstamp i marxistisk analys av icke-ekonomiska konflikter (verkliga och inbillade). Ideologin må vara drivmedlet men smörjmedlet är icke-falsifierbara universitetsaktiviteter (pseudovetenskap).

För att en teori skall betecknas som vetenskaplig krävs ju att den skall kunna falsifieras (det skall gå att pröva teorin på ett sätt som gör att den går att avfärda). Detta är Poppers definition som många vet.

Professorer och doktorer inom genus (t ex) betraktas välvilligt som vetenskapliga forskare av okunniga journalister och politiker (med samma ideologi, nota bene). Men de flesta inom genus-"vetenskap" bedriver inte riktig vetenskap eftersom de tycker att det subjektiva kan och måste ingå i analysen. Det finns massvis av skräpmetoder som grundad teori, hermeneutik, marxistisk teori osv. som utmynnar i slutsatser som baseras på "forskarens" åsikter men som ges vetenskaplig tyngd. Dessa metoder brukar inte tillåta en prepostulerad teori som författaren försöker falsifiera; istället har författaren en uppfattning/åsikt som han/hon försöker finna stöd för utifrån enstaka exempel i en given textmassa ("textanalys"). Politiska åsikter förklädda till vetenskap.

Vi åser en grav erosion av vetenskapligheten inom humaniora och sociologi. Vi ser också ett mycket obehagligt grupptänkande bland stundenterna som passar som hand i handske med "värdegrundsdemokratin". Framtidens studenter i dessa fält blir hemska människor utan kritiskt tänkande.

Denna har länkats tidigare i tråden, tror jag.
http://www.spectator.co.uk/features/...e-comfortable/

Denna är liknande:
http://www.economist.com/news/united...rigger-unhappy

(självklart inget som nämns i svensk press)

Problemet är treenigheten mellan stat-media-fakultet. Hur skall man göra för att komma åt det?

Dessa olika teoribildningar brukar ju buntas ihop till begreppet postmodernism. Inom humaniora och kulturstudier är denna typ av teoribildning helt dominerande. Det är i grund och botten ett ideologiskt projekt, vilket ganska lätt går att upptäcka eftersom i stort sett alla som håller på med studier utifrån dessa teorier befinner sig på vänsterkanten. "Forskningsresultaten" snappas sedan upp av ideologiskt likasinnade journalister som presenterar dem i tidningar och TV som du själv påpekar. Utan universitetens medverkan hade inte mångkultursideologin blivit så dominerande i västvärlden, men det var ju också 68-vänsterns medvetna strategi i och med den långa marschen genom institutionerna.

Richard Dawkins har ägnat lite tid åt det här fenomenet:
https://www.youtube.com/watch?v=b1pJ8vYxL3Q

Ja, att det blir en ekokammare är väl inte så märkligt då jag gissar att de individer som anser att ett subjektivt förhållningssätt är av godo dristade sig till att posta i den här tråden i retur skulle få tjugoelva svar som mer eller mindre finkänsligt tryckte ner deras argument i halsen på dem.

Jag håller med dig om att den största utmaningen är det grupptänkande och den sektmentalitet som ex. genusforskare och sociologer ger uttryck för och som hela tiden får dem att förflytta gränserna för vad ett vetenskapligt förhållningssätt, eller för all del rent bondförnuft. Men detta är egentligen inte så märkligt, människor har i alla tider hamnat komiskt snett i tillvaron p.g.a. sin gruppmentalitet. Religion, politik, kejsarens nya kläder etc.
Så vad gör vi då åt detta undrar du?
Ja, vad är du beredd att göra? Att pseudovetenskap trots allt hittar sina anhängare beror ju på att livet är bra märkligt. Ett dövt missfoster kom att bli en av våra största kompositörer, en fullständig grönsak en av våra största kosmologer o.s.v. Givetvis kan du hävda att ett vetenskapligt föhållningssätt alltid är det bästa men de flesta är inte beredd att gå så långt. Jag är inte beredd att hindra lågintelligenta att föröka sig med hänvisning till att deras avkommor statistiskt sett kommer att orsaka problem, och därför får jag svårt med känsloargument.
I Sparta hade de givetvis kastats ut från en klippa strax efter födsleln då de statistiskt sett inte hade bidragit ett piss för att göra samhället eller den genetiska poolen starkare. Och det är inte ett felaktigt antagande, rent vetenskapligt. Men hade vi gjort samma sak genom hela historien hade vi dödat många människor som tagit stora kliv för mänskligheten.

För att återknyta till skogsmaran gällande resonemanget om vita respektive svarta så vill jag påstå att det inte är märkligt att både vita och svarta föredrar en vit kvinna på catwalken. Enligt mig är det rätt vetenskapligt belagt att den vita rasen är överlägsen den svarta i intelligens. Svarta springer snabbare och slår hårdare men det hjälper ju inte om man blir utmanövrerad intellektuellt. Därför påstår jag rent krasst att den vita rasen är livskraftigare än den svarta, och den skillnaden blir tydligare ju mer kunskapsorienterat samhälle blir.
Å andra sidan blir det jobbigt för en vit att stå emot tio mindre intelligenta men däremot fullt fysiskt kapabla individer som bestämt sig för att döda honom på grund av att de känner sig förtryckta. Den här kampen har präglat hela människans historia och som, om jag uppfattar skogsmaran rätt, måste bemötas på en nivå som många konservativa uppfattar som i det närmaste förnedrande.
Men både för våran egen skull, samt för hela mänskligheten är det det enda vettiga, ty det blir inte bra om det dras för långt åt andra hållet heller. Naturen sägs sträva efter balans och det bästa är att göra acceptabla eftergifter för att på längre sikt uppnå vissa vinster.

Men man får aldrig glömma vad man är, och problemet idag är att vi som förhåller oss mindre känslomässigt gentemot vår tillvaro inte tar konfrontationen. Vi orkar helt enkelt inte med några kilo känslomässig spya när vi förklarar hur verkligheten ser ut. I det dagliga livet gör vi det, och de flesta, även känslostyrda individer följer oss då de innerst inne förstår att det är rationellt. Men ju mer politiska saker och ting blir, desto mindre blir de överskådliga resultaten med att fortsätta tjafsa och därför stänger vi in oss och sköter vårt istället.
Jag tror strategin istället skall vara att starkare framhärda i sina synpunkter, inse att ingen på den andra planhalvan någonsin kommer över på vår men att vi åtminstone om vi knallar över till mittcirkeln kan skaka hand och komma överens om spelregler som gör spelet till ett nöje.

En inte oväsentlig faktor, som Ylva Johansson inte nämner, är att för att få invandra till Kanada ska man behärska ett av landets officiella språk, dvs engelska eller franska.