Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Och i den anknytna artikeln så är det helt plötsligt Ukraina och Schyman som toppar. Lustigt urval där, SvD.

Hur rör det här vad jag postade?

Jag är vagt bekant med folk i de kretsarna. Mitt intryck är att de beter sig helt annorlunda mot oliktänkande än vad folk i till exempel vänstern gör - man håller inte med, men man tolererar dem, och försöker inte göra ned dem som personer. Det vill säga vanligt folkvett.

Hur kan du om nån tro det? Vi står snart inför diverse fullbordade faktum; rödgrön vinst i valet, folket vill inte ha massinvandring, fortsatt hög eller högre invandring och SD gör ett nytt rekordval, media och borgerligheten måste börja diversifiera sig eller gå under.

Dessa saker ser jag som mer eller mindre självklara. Nej, mediakriget har vi ännu framför oss och den som inte kan anpassa sig eller välja en niche kommer att lida tidnings- eller gammelmediadöden.

Ja, mycket konstigt. Dom borde skrivit, "Ukraina och Schyman toppar (om man som vi bortser från invandringen och Jimmie Åkesson)".

Allt, exakt allt! Du raljerade med exempel där media visserligen levererar politiskt korrekta artiklar. Så långt allting rätt. Däremot förbiser du helt att media samtidigt allt mer blir medveten om den allvarliga situationen. Skriva artiklar eller framträda i tv för att tillfredsställa en viktig ideologisk aktör, men som ingen är intresserad av, är en allt mindre del av journalisters vardag idag. En verksamhet som snart dessutom upphör. Den mesta tiden för journalister handlar om att medverka i olika event och marknadsföra aktörer.

Media och näringsliv är i symbios. Massinvandringen bekymrar allt fler och påverkar samhället i negativ utveckling. Näringslivet vet detta men mörkar eftersom man ännu kan vinna pengar i galenskapen. Därav de fortsatta politiskt korrekta artiklarna.

Låt oss likna den svenska journalisten och proffstyckaren vid en själlös fisk.

Liksom fisken rör den sig i ett stort stim av artfränder. Varje liten fisk ser sig som en stark individ och rättrådig moralväktare - men händelsevis simmar alla fiskar alltid åt samma håll. Utifrån sett så ter sig faktiskt hela stimmet som en levande, nervös organism som blixtsnabbt kan ändra kurs och form, såsom situationen dikterar.

För de enskilda fiskarna kanske en ändrad kollektiv riktning inte ens märks, eftersom det inbördes förhållandet till grannarna är detsamma. Allt verkar hela tiden betryggande normalt och stabilt och de trendkänsligt spattiga manövrerna går på instinkt.

Detta anpassliga myller av strömlinjeformade, tanklösa och kallblodiga individer delar förstås inte alla åsikter och hållningar - men det finns bara utrymme för en konsensus åt gången. Den gradvis radikaliserade migrationspolitiken är ett exempel på detta: Många tyckare kanske inte uttalat höll med och drev på - men de förstod att tiga och flyta med.

Det förekom alltså inget "krig" för att alla etablerade åsiktsarbetare i Sverige skulle acceptera en exempellöst kostsam invandringspolitik och ett extremistiskt nationsförgörande mångkulturparadigm. Det bara simmades i den riktningen, utan motstånd.

Det jag säger är att övergången till nästa paradigm kan komma att ske på samma sätt. Kanske t o m bör ske genom ett bevarande av svensk konsensuskultur i den servila klassen av opportunister och karriärister som är vår "elit".

Det som krävs är obetydliga förändringar av den redan väl etablerade begreppsapparaten och aldrig så små perspektivförskjutningar i bilden av vad det är att vara god.

Mångfald betyder ju förstås att den svenska traditionen och kontinuiteten ska värderas och skyddas. Inte att världen ska bli fattigare genom likriktning och utsuddning av det unikt svenska - det fattar väl alla?

Antirasism är ju förstås att bejaka det svenska folkets lika existens och rättighet till företräde i sitt ursprungsområde - inte att diskriminera och driva det i ständig reträtt.

Respekt för allas lika värde är lika solklart att avkräva invandrare ansvar för sina handlingar, sin försörjning och framtid. Att ta för givet att den mänskliga anständighet vi kräver av oss själva också ska bestås oss av andra. Är de inte lika kapabla, lika vuxna, lika skyldiga som vi att känna tacksamhet, omsorg och plikt?

Ett program för samhällsnyttig återvandring av ointegrerade är likaledes inte bara möjlig utan högst berömvärd om den bara beskrivs som en möjlighet. Nej, en rättighet att stå på egna ben och vara en fullödig samhällsmedborgare i det land man har kapacitet att vara det.

Det är detta jag menar: Den dag som signalerna går att lägga om politik så kan det komma att gå mer friktionsfritt än många tror. Om de makthavare TheLucky beskriver faktiskt inte har Sveriges undergång som målsättning så kommer journalister och politiker varken kunna eller vilja stå i vägen. När stimmet får en impuls att byta åsikt så kommer det inte bjudas motstånd utan blixtra till i blanka fjäll.

Så kan det gå, så bör det gå om en kollektiv överlevnadsinstinkt finns i stimmet, om den svenska samhällsriktningen inte dikteras av ren, destruktiv illvilja. Vilket ju är ett rätt stort "om", känns det som.

En neokonservativ tänkare, Peter Wehner, skriver i den judiska tidsskriften Commentary Magazine (motsvarande Axess i Sverige men långt mer neokonservativ) en artikel med rubriken När högern vänder sig emot Amerika. Låt mig citera inledningen:
Man ser det överallt i västvärlden just nu; det gamla paradigmet är på väg ut. Commentary Magazine har för övrigt i femtio år varit först att plocka upp ideologiska trender. Det var där jag först hörde talas om "politisk korrekthet", t.ex. (alltså i januari 1992, ser jag nu).

Det här handlar inte uttryckligen om invandringen även om det nämns mellan raderna, utan om en djupare oro över ett samhälle i upplösning, där den styrande eliten inte längre slår vakt om de värden som skapat vårt välstånd utan tvärtom givet oss en totalitär "värdegrund" som ingen har efterfrågat.

Om en framtida högerregering i USA någon gång i framtiden skulle bedriva en nationalistisk, antiglobalistisk politik så är det naturligtvis slut med den svenska globalismen på en eftermiddag. Det förstår alla.

Jag tror att jag läste om PC i New REpublic redan på 80-talet. Jag ska googla.

Politisk korrekthet. Den kan man ju studera om man har lust.

Det är som antytt ett paradigm på väg ut. "Ett levande lik". Men för den som vill ha en översikt i dess historia, och se på dess rötter i kulturmarxism och Frankfurtskola, kan kolla in denna artikel av Willam Lind från år 2000.

Denna text var en ögonöppnare för mig. Den liksom gav ett djup, en anknytning bakåt till 1920-talet (och till marxismen).

Begreppet etablerades på 80 - talet, ja, av konservativa debattörer som Pat Buchanan.
Kan skryta med att jag själv var väldigt tidigt ute på banan med ett "Är du politiskt korrekt" - test som publicerades i musikfansinet Alzheimer 1996,

Tack för artikeln. I synnerhet svenska politiker väljer att bortse från, att alla kulturellt traderade värderingar - betr. hur man bör handla och hur man inte bör handla - inte är lika bra och inte är lika välståndsskapande.

Enl. svenska politikers evangeliska mångkulturalism ska alla livsmönster betraktas som lika bra... ty om alla människor är lika mycket värda, så bör man inte kritisera, vilket livsmönster som någon väljer. Och någon, som väljer att handla mindre klokt (och ofta samtidigt mindre välståndsskapande) bör därför inte heller drabbas av vare sig kort- eller långsiktiga negativa konsekvenser (av sitt eget agerande).

(De livsmönster, som är uppenbart destruktiva t.ex. stenkastning, vandalisering, personrån, organiserad brottslighet m.m. stipuleras blott vara en följd av ojämlika socioekonomiska faktorer - varför en gärningsman friskrivs från allt ansvar för sitt eget destruktiva beteende. Det är de, som inte ägnar sig åt sådant destruktivt beteende - dvs offren - som i stället framhålls som de ansvariga... "vi har alla ett ansvar" för att människor begår brott... brukar det heta.)