Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Vilka skolor syftar du på då? Det låter som om det handlar om gymnasier etc men du nämner professorer? Lärarna på vissa av våra lärosäten förmedlar inte kunskap i korrelation med lärosätenas populäritet. Tvärt om skulle jag nog säga. Åtminstone i ett antal fall.

Det handlar om kontakter när det handlar om sk elitskolor dvs nepotism och närbesläktad verksamhet.

När det handlar om avgiftsbelagda skolor, som kommer bli vanligare efter även Sverige snart har en situation där föräldrar betalar för att slippa visst klientel. För det är vad det handlar om.

Det svepanden påståendet att det politiska klimatet i Sverige påverkas av, att "unga svenska män riskerar att vara än mer "sönderrunkade" än männen i övriga västvärlden" pga att Sverige har "varit snabba på att bygga ut bredband och höghastighetsinternet slog igenom tidigt här" imponerar inte (understatement).

Däremot håller jag med Gullegubben om, att den kvinnliga s.k. frigörelsen i Sverige har handlat om att göra kvinnorna beroende av staten - i stället för att de är beroende av mannen.

Framförallt slår detta konstaterande effektivt hål på myten att "svenska folket inte har invandringen som någon särskilt viktig fråga". Försök har gjorts att lansera vård, skola, omsorg, whatever som huvudpunkter men ändå är "blatteriets vara eller inte vara" det som toppar nyhetsflödet exakt varenda dag.

Anna Dahlberg: Myten om det rasistiska Sverige.

Det är utländska högskolor jag syftar på nu. I Sverige betalar man ju inte för högskoleundervisning. I Sverige föredrar man de största universiteten eftersom dessa har bäst professorer samt bäst studenter.

Jag tror inte det är så överklassen tänker. Skolgång handlar i första hand om att lära sig och inte om att undvika vissa personer. Överklassen vill ha det som är bäst och det räcker antaligen att de letar efter så bra undervisning som möjligt, så kommer resten av sig självt, både kontakter och bra social miljö.

Jag talar inte om genetiska skillnader eller någon sorts duglighetshierarkier. Det jag beskriver är en allmäneuropeisk erfarenhet: Folk/etniciteter tenderar att bestå, även om de lever sida vid sida i samma statsbildning under generationer.

Det kan tyckas som att just svenskar är sällsynt omedvetna om sin egen existens eller vikten av att i ett mångetniskt samhälle "hålla ihop" - men det är förstås bara en övergående relik från den ovanligt homogena nationalstatens oskyldiga illusion om svenskhetens universalitet och alla medborgares intressegemenskap.

Vidare ser jag inga bevis på de evolutionära krafter du beskriver. Det är inte de framgångsrika människorna som förökar sig i världen - om något är det tvärtom. Det är denna "robusthet" hos konkurrerande folkgrupper/män som utmanar den svenska hegemonin - inte ett inflöde av framgångssagor. Och denna utmaning är konstlad i så motto att den är baserad på svenska utgifter och svensk generositet - inte svenska behov. Sverige är lika lite som Sibirien ett ställe där man varken hamnar eller stannar om man i längden inte förmår bidra.

I takt med att det mångkulturella Sverige mognar kommer även svenskarna helt organiskt tillägna sig de attribut som visat sig fungera i alla andra mångetniska samhällen - en självmedvetenhet och en insikt om att om kurder, somalier, judar, syrianer och romer tjänar på att hålla ihop, så gäller detsamma för svenskar.

Det kommer att armbågas och konkurreras om resurser och möjligheter mellan individer och etniska nätverk i Sverige precis som i alla andra mångkulturer - och den i särklass viktigaste gruppen kommer att förbli den svenska.

Om man ser det ur darwinistisk synpunkt så har den svenska välfärdsmodellen upphävt sambandet mellan försörjningsförmåga/reproduktiv framgång.

Visserligen kan två välfungerande föräldrar med höga inkomster ge sina barn en fördelaktig start i livet, men det kräver så stora kraftinsatser att klara livspusslet att antalet barn inte brukar vara stort.

Samtidigt gör alla former av stöd, som barnbidrag (med flerbarnstillägg), bostadsbidrag, socialbidrag, underhållsstöd etc samt inkomstanpassade avgifter att t ex en somalisk familj med tio barn får en fullt godtagbar standard, utan tyngande förvärvsarbete. Ja, en man kan t o m utöva månggifte i praktiken och få barn med flera kvinnor samtidigt eftersom samhället övertar försörjningsbördan för de formellt sett ensamstående mammorna.

En kvinna som önskar få barn behöver inte längre leta efter en man som kan bidra till familjens försörjning (kvinnor har alltid stått för en del av försörjningen) och på så sätt ge avkomman bättre förhållanden. Samhället är t o m behjälpligt med att kvinnor kan skaffa barn helt utan en manlig part som bidrar till försörjningen, genom att ensamstående kvinnor kan få inseminering genom sjukvårdens försorg.

Jag skulle vilja svara både 'ja' och 'nej' på det påståendet. Om man nu för en stund anammar denna terminologi så:

Racialization and ethnicization is often born out of the interaction of a group with a group that it dominates and ascribes identity for the purpose of continued domination. While it is often born out of domination, the racialized and ethnicized group often gradually identifies with and even embraces the ascribed identity and thus becomes a self-ascribed race or ethnicity.

Till ovanstående kan man alltså härleda till exempel Black Power-rörelsen eller varför inte identiteter som t.ex. 'blatte'. Man bör alltså se detta som en slags teoretiserat stockholmssyndrom där vithetsnormen skapat begreppet 'blatte' som ett negativ samlingsnamn på invandrare med en viss sorts beteenden. Man (normen) har artificiellt skapat en grupp som inte tidigare fanns och tillskrivit den vissa negativa egenskaper. Det är DET som är rasifiering, skapandet av nya negativa grupptillhörigheter.
Vissa som då kan anses ingå i gruppen 'blattar' börjar identifiera sig själva som just 'blattar' där man till viss del utövar de negativa egenskaperna man tillskrevs som 'blatte' just för att det förväntas av en 'blatte'.

Notera att ur ett normkritiskt perspektiv så är det inte 'blattens' fel att blatten är blatte. Det var vithetsnormen som skapade 'blatten'. Att vara rasifierad innebär att man har identifierat att man själv, av andra, tillskrivits en negativ grupptillhörighet i förhållande till vithetsnormen och att man är kritisk till detta. Det är med andra ord precis som du skriver en offerkofta men med en teoretisk twist.
Teodorescu tillhör socialt sett vithetsnormen och identifierar sig heller inte själv som del i en rasifierad grupp.
Notera att om du hårddrar detta så tillhör Obama vithetsnormen i viss utsträckning. Han må vara brun i hyn men han pratar, tjänar pengar, umgås och har makt i enlighet med vithetsnormen (obs igen - vithet är ett socialt begrepp).
Vän av ordning kommer med invändningen att 'Svenne' är en typisk rasifiering men får vara beredd på en debatt om att 'svenne' inte är en rasifiering som sker utifrån ett dominansperspektiv från vithetsnormen.

Det här är nog inte så off-topic som det verkar eftersom det är viktigt att förstå vad debatten handlar om när man möter den här typen av normkritiskt eller intersektionellt perspektiv. När SDU försöker kuppa ett pride-möte som är reserverat för rasifierade så himlar vänstern med ögonen över SDU's kunskapsbrist eftersom vänstern vet att rasifiering inte utgår från ett hudfärgsperspektiv. Know your enemy...

Men... har du aldrig hört talas om The old boy network och uttrycket "It's not what you know, it's whom you know".

Jag har inte hört uttrycket och jag tror inte det stämmer i allmänhet. Jag anser att kontakter är överskattade och att de kommer som en naturlig konsekvens av kompetens. Det kanske varierar lite från samhälle till samhälle hur viktiga de är.

Det är ju det som är så löjligt, eller ohederligt: att de använder ord som vit och ras när det inte har med det att göra. De använder ordet rasist endast för att låter värre än diskriminering/ gruppifiering/ blattefiering. Därav den förvirrade debatten. Att dessa indoktrinerade vänsterhjon släpps fram i media, är inget annat än en parodi på en intellektuell diskussion.

Den nyskapade, fruktlösa borgerliga mittpositionen mellan de levande motpolerna i svensk inrikespolitik.

Att omfamna migrationens välsignelse och därmed ta ansvar för dess ackumulerande avigsidor, utan att längre ha tillgång till den levande trons tröst och röstmagnetism, som MP och FI lagt beslag på.

Det finns ett frö till en realpolitiskt tal om volymer, men för att det ska spira krävs förstås gödslet från ett riktigt skitval.