Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Nikodemus berättar om västmarxismen och dess uttalade mål att bryta ner den traditionella västerlänska kulturen. Ideologin har sitt ursprung i Tyskland, utvecklades i USA, startade den sexuella revolutionen och spreds sedan med hippies och via akademierna över västvärlden. Från frigörelse har en mjuk form av totalitarism utvecklats, vilken utövas med hjälp av politisk korrekthet. Nikodemus förklarar varför Sverige varit särskilt mottagligt för västmarxism och hur detta förvandlat landet till något som liknar ett stort socialt experiment.

Jag grämer mig litet i efterhand över vad jag glömde att säga i svaret på en publikfråga. Men eftersom det här är min blogg kan jag ju här skriva vad jag borde ha sagt! Det var Tove Lifvendahl (om jag minns rätt) som riktade en fråga till Adam Cwejman och mig. Vi hade både talat om att det finns en rädsla för att närma sig vissa frågeställningar, att det finns områden som är så tabubelagda att vettiga diskussioner är i det närmaste omöjliga. Lifvendahl ifrågasatte detta, om jag tolkade henne rätt menade hon att rädslan snarast är en inbillningssjuka för "vad kan egentligen hända" den som tar upp en "känslig" fråga till debatt (för övrigt ett argument snarlikt det som Jasenko Selimovic använde mot Paulina Neuding och Johan Lundberg i Almedalen 2012, som jag refererar i Axesstexten).

Jag sade något kort om att priset är för högt, och sedan gick jag över till att tala om hur själva tabubeläggandet är konstant i svensk debatt, medan vad som är tabubelagt skiftar över tid. Men jag borde naturligtvis ha tagit upp det som jag nämner i Axesstexten, seminarieanförandet och mitt förra blogginlägg, och som även Cwejman var inne på i sitt anförande: Det är yrkeskarriären och därmed försörjningsmöjligheterna som hotas för den som inte följer de informella reglerna för vad och hur man får problematisera. Det gäller politiker, som Cwejman talade om, det gäller journalister, skribenter och opinionsbildare, som jag har skrivit om, men det verkar i ökande utsträckning även gälla andra människor med helt "vanliga" yrken. Annars skulle inte kvällspressens kampanjer mot dem som donerar pengar till och/eller skriver kommentarer hos Avpixlat och liknande sajter ha som dramaturgisk höjdpunkt att man konfronterar de "skyldigas" arbetsgivare och frågar om de känner till personens politiska åsikter och om de rimmar med arbetsplatsens värdegrund.

Så svaret till Lifvendahl är att människors rädsla är befogad och ingen inbillningssjuka, eftersom försörjningsförmågan är grundläggande för oberoende och autonomi. Ett konkret exempel: Själv har jag efter Axesstexten kontaktats av några "giftskåpsplacerade" alternativa medier som erbjudit skrivplats eller velat intervjua mig. Om jag bara tänkte på debatten och sakfrågan borde jag nog tacka ja, eftersom jag skulle nå fler med frågeställningar jag tycker är angelägna. Men jag tänker på mina försörjningsmöjligheter, och inser att risken är stor att de kanaler där jag i dag blir publicerad (och de är ju redan decimerade) skulle bli ännu färre. För debatten i Sverige i dag präglas av ett nästan mystiskt smittotänkande, där en person som publiceras eller intervjuas på "fel" ställe sedan anses alltför "belastad" eller "smittad" för att publiceras i etablerade medier. Och detta nästan oavsett vad hon uttryckte i den "smittade" publikationen. (Fenomenet påminner faktiskt litet om hur alla undviker att nämna Voldemorts namn i böckerna om Harry Potter, man använder omskrivningar för att det anses farligt att överhuvudtaget uttala namnet ‒ som om man kan bli smittad av ondskan).