Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Är det inte Kajsa Ekis Ekman som är Venezuela-regimens främsta talesman i Sverige?

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturd...dd-for-chavez/

Ett svar:

"Att fattigdomen minskar i ett oljerikt land när oljepriset stiger så dramatiskt är ganska givet. Den mer relevanta frågan är hur det skulle ha gått om oljepriset stigit lika mycket och någon mer liberal än Chavez styrt. Med tanke på att Venezuelas ekonomi utvvecklats svagare än andra oljeexportörer och med tanke på den skyhöga inflation och omfattande varubrister som Chavez politik ledde till så skulle det knappast ha gått sämre."

http://marknadsliberalen.blogspot.co...go-chavez.html

Ett annat:

"Okritiska Chavezhyllningar har synts i svenska medier den senaste veckan. Utan att alls reflektera över det faktum att oppositionella förtrycks och fängslas, mediafriheten inskränkts, korruptionen och brottsligheten har ökat lavinartat och att ett land med enorma oljetillgångar befinner sig på randen till ekonomisk kollaps. Att det dessutom finns kollegor i Sveriges Riksdag som uttrycker stöd för såväl förtrycket som förtryckaren är anmärkningsvärt, skriver Christian Holm, ledamot i riksdagens utrikesutskott."

http://www.svensktidskrift.se/?p=60527

Det som är intressant med krönikan du länkar, är att det är en fortsättning på krönikan veckan innan där han förespråkade att Lund skulle ta emot fler flyktingar. Antagligen har han fått ett antal läsarsvar och den senaste krönikan är mer eller mindre ett försvarstal till hans första krönika.
Han är kanske inte den mest skärpta krönikören, tex hade han en krönika tidigare i år där han kallade kommunråden för idioter eftersom de inte ville införa obligatorisk köttfri dag i veckan.

Du talar om kritisk massa. Den är väsentlig i sammanhanget. Det är en sak att mångkulturivrarna lär kunna fortsätta sin propaganda, en helt annan sak är att de inte på något sätt kan påverka ekonomisk realitet och hur människor planerar sina liv.

Siegfrid nämner Andreas Ekström som kan tänka sig lite sämre välfärd mot att vi har en generös invandring. Nu är det ändå så att invandrarna själva måste ha en viss standard. Det är inte så att en invandrare bara kommer hit och sedan är det just inget mer. Det är ett omfattande system som håller massinvandringen igång. Men detta system försämras också i rask takt precis som välfärden gör det. Det är mängden som urholkar systemet. Tullberg talar om att invandringen kostar 250 miljarder. Ekonomin tillåter inte mer. Allt fler får därmed samsas om samma resurser, vilket resulterar i att standarden sjunker. Och den börjar bli väldigt låg. Vi är snabbt på väg mot en situation där bara de som har egen försörjning och uppbyggt nätverk klarar av att leva ett civiliserat liv. Jag skulle vilja hävda att vi redan är där. Många av våra förorter putsas på ytan, men är egentligen bara pimpade flyktingläger. Reaktionerna låter inte vänta på sig. Redan idag talar allt fler om att få bryta sig loss och bilda egna kommuner med dispens från invandring.

Sammantaget har vi en situation där svenskar mer än förr knyter sig samman. Ingen svensk eller i vart fall väldigt få anlitar idag kommunal service. Barnen går i privat skola, man anlitar egna simlärare till sina barn, inget svenskt barn går till fritidsgården, om de ens finns eftersom allt satsas på förorterna, ungdomar drar allt mindre in till city som förr, utan man anordnar typ Lan-träffar i stora lokaler, sommarlovsveckorna för sin barn planeras med aktiviteter som man betalar dyrt för och där man vet att barnen inte kulturberikas. Vi vuxna planerar våra liv på samma sätt. Allt detta skulle jag tro sker omedvetet. Det är en instinktiv anpassning inför det nya samhället. I förbifarten kan nämnas att ordenssällskapen ökat stort. Allt fler vuxna vill kunna träffas i större samlingar utan att andra ska lägga sig i och komma med politiskt korrekta utspel. Insynen är förresten obefintlig.

När situationen nu har blivit så här tillskruvat kan antisvensk propaganda mala på bäst fan den vill. Propagandan är på något sätt insnöad på att vi svenskar är beroende samhällets hjälp. Som jag visat ovan är vi inte det. Den enda effekten propagandan får är bara att den skyndar på processen mot starkare etnisk svensk sammanhållning precis på samma sätt som attacker mot SD leder till fler väljarstöd.

För den som trots allt vill hitta positiva tendenser inom det besuttna tyckarskrået så tycker jag Åsa Linderborgs text angående våldsvänstern och knivmannen Joel i Kärrtorp som idag dömdes till 6,5 års fängelse för mordförsök, är intressant.

Till att börja med har vi det jag nämnde tidigare, rubrikens opinionsbildande makt: "Våld utan försvar" är en tydlig, koncis, kategorisk markering att vänsterns våld inte är OK från en av tungviktarna på den egna sidan.

Det är budskapet den där överväldigande majoriteten som sedan inte läser texten får med sig: "Nähä, det är alltså inte OK med våld, ens mot nazister". Det är det viktigaste - och rätt värdefullt i ett politiskt klimat där våldet normaliserats och relativiserats.

I själva texten faller ju sedan Åsa tillbaka på något hon, lite olycksbådande hotfullt, tidigare drivit: Våld mot fascismen är visst nödvändigt och försvarligt ibland, men där är vi inte i Sverige. Än.


Den gamla leninisten vill alltså inte slänga ut Che med badvattnet och om någon nazistisk krönikör fallit tillbaka på samma nyttobaserade skepsis mot våldet mot vänster och invandrare som metod, så hade det ju inte setts som något högstämt och vackert.

Men ändå, i den här inlagan har Åsa dock en brasklapp under brasklappen och poängterar att vi inte ens är nära en situation där våld och "antifascistiska medborgargarden" är nödvändiga.

På det hela taget är hon beredd att avstå från lite revolutionär street cred och göra sitt till för att motverka det politiska våldet, som jag ser det.

För er som följer twitter: Hur tas Åsas alster emot av vänsterkidsen?

Total ignorans. Och det finns inget att hämta där för vänstern, alltså tiger man ihjäl det.
Men vad Åsa glömmer - och det som skiljer en möjlig självförsvarskämpe från en simpel bråkmakare och våldsman - är att berätta att Bjurströmer Almgren varit deltagare i ett rått och hänsynslöst överfall på några ungdomar i Tanto, där de spelade musik som inte föll herr Bjurströmer Almgren i smaken.
Med kännedom om det överfallet så faller hela Lindeborgs försvarstal. Det rör sig inte om otur i det att han hann fram lite för sent med kniven, utan att det är en våldsverkare farlig för allmänheten. Oavsett vad som hände i Kärrtorp.

Överfallet i Tanto beskrivs här: (FB) Möjligt mordfall: Stockholm: i samband med förortskravallerna

Så tror dårfinkarna, och därför är de dömda att förlora. Beroende på en egendomlig slump fann sig kulturmarxisterna plötsligt i en gynnsam situation där man med hjälp av infiltrering kunde ta kontroll över delar av den offentliga informations (=propaganda)-spridningen i samhället. Men detta vilade på en onaturlig grund, där gemensam arena för meningsutbyte saknades (dvs kontrollerades helt av den mörka sidan), och alternativa kanaler för avvikande röster också saknades. Den tredje faktorn var att man i världens rikaste land (Sverige 1970) helt enkelt inte brydde sig, så länge fläskkotletten stod på bordet, Volvon i garaget, och jobbet var ohotat.

En vanföreställning om språkets betydelse fick alltså oväntat stöd beroende på specifika förutsättningar inom media-teknologi, och kulturmarxisterna kunde bedriva sitt sjuka värv. I förbifarten växte storhetsvansinnet, och man fick för sig att bristen på gensvar från läsarna, samt de goda försäljningssiffrorna, berodde på att man hade "folket med sig" och "styrde debatten". Och kanske var det nästan sant, någon gång för 25 år sedan. Själv konstaterade jag redan på den tiden att vanligt folk som jag träffade hade helt andra åsikter om t ex invandring eller brott & straff än vad tidningarna skrev, men jag kanske hamnade vid fel fika-bord gång på gång. Idag är allt det där historia.

Jag och andra lägger fram siffra efter siffra som visar hur lite folk följer och bryr sig om mainstream-medias propaganda, och ändå insisterar diverse FB:are på att allt är medias fel. Det är ju lika dumt som de här invandrar-kramarna på vänsterkanten som insisterar på att invandringen är bra för Sverige, även när de får höra att det kostar 90 miljarder om året och alla pilar pekar nedåt.

Pro secondo: jag tror jag ska programmera in en hot key på tangentbordet som lägger ut följande text: "Det stämmer att politiker följer med i vad som sägs i MSM. Men politiker ser exakt samma sak som vi andra, nämligen att papperstidningar, fasta TV-kanaler och hela MSM är på väg att bli förbisprunget. Och vid en viss tidpunkt kommer även politiker att sluta att bry sig om gammel-media."

Tack,
- F.G

Nja, denna stora skillnad som många kände på den tiden på sig konstaterades också i offentligt tryck i Maktutredningen 1990.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Maktutredningen

Frågan är snarare varför detta konstaterande aldrig fick något genomslag, utan att eliterna i massor av år till körde på som om denna skillnad inte existerade eller inte är av relevans och intresse.

De facto kommer 90% av svenska folket 2014 rösta för fortsatt massinvandring (trots folkviljan där ju runt 50% i opinionsundersökningar vill se en restriktivare invandringspolitik). Någon annan förklaring än medias propagandamakt till det diskrepans-fenomenet finns inte. Danmark & Norge har ett sundare & öppnare mediaklimat vilket öppnat för invandringsskeptiska regeringskonstellationer helt otänkbara här i Svedala.
Det finns fler faktorer än jakobinsk propaganda-MSM som särskiljer Sverige från Norge/Danmark - Palme, hur det andra världskriget genomlevdes, 60/70-talets arbetskraftsinvandring, eliten kring Svenskt Näringslivs Svensson-förakt, den SAP-styrda kollektivanslutna fackföreningsrörelsen - men MSM är till syvende och sist den klart viktigaste faktorn. Huruvida en räddande kollaps av den sverigeförgörande mediahydran kommer i sista stund är nog ändå högst osäkert.

Det kan ju vara att folkviljan helt enkelt inte är särskilt stark.

Sverige. Det är ett uttryck för förakt för vårt land att kalla det för en något annat än Sverige.

Att media och annat kunnat bli så starkt i sin antinationalism borde kunna bero på svenskarnas svaga vilja till att bry sig om Sveriges framtid. Jag tror det har historiska orsaker. De flesta i Sverige upplever att Sverige alltid har klarat sig. Då är det lätt att överskatta vår styrka och tro att allt kommer gå bra framöver också.

På nått sätt känns svensk kulturmarxism vara extremt nationalistisk. Samtidigt som allt svenskt är barbari, så är ändå Sverige bäst. Sverige skall öppna sig till Europa, men samtidigt är resten av Europas politik hemskt rasistisk. Eller i alla fall om den genomförs i Sverige.

Det kanske är så att mångkultur är den raka motsatsen till att vara internationell. Vi här ojar oss ofta över hur mycket kulturmarxisterna hatar Sverige och svenskar, men hatar de egentligen inte alla folk och raser lika mycket? För dem finns ingen arabisk kultur, ingen persisk kultur, ingen somalisk kultur. Det finns bara invandrare. Såna som skall rappa och åka skateboard.

Invandrare är bara behändiga brickor i en egen hänsynslös maktkamp. Den svaret pappan och hans svaret son som utsattes för mordförsök av en kurdisk mobb är väl typexemplet. Inget snack om rasism där inte, utan lite mutter från media. Medias mumlande skulle kunna berättas med ett stenhårt "låt niggern dö" vilket hade varit PK 1910. Nu är det 2014 och man svamlar om strukturer och sociala normer. Men andemeningen är densamma. De skiter fullständigt i en människas liv.

Man har dessutom en märklig tro på att något i den Svenska luften skall få alla att omedelbart bli civiliserade Svenskar så fort man sätter sin fot här.

Japp. Alla människor på hela jorden hatar ju sin egen kultur, sina egna traditioner och sina egna värderingar så mycket att de omedelbart anammar nån sorts Södertörnsk världsåskådning så snart de passerat ett enda Metro ställ vid Arlanda Express. Helt naturligt.