Så fascinerande med svenska Pravdas krumbuktande ompositioneringsansträngningar. Wolodarskis Sonderkommando sprutar frenetiskt dimridåer omkring sig. Va, vi på DN är Faktiskt.se helt chockade över den fantasidrivna agendajournalistik andra ägnar sig åt. Här på Mariebergs politbyrå skulle vi aldrig få för oss att skarva, vinkla eller rent av hitta på historier bara för att driva en agenda för våra egna åsikter. Aldrig. Vi är faktiskt både helt sanningsenliga och konsekvensneutrala. Det här med rasistiska brandmän i Boden, Sandvikenrapporter eller skyddande av sexualbrottslingar vet vi inget om. Så jobbar vi inte här på Pravda. Överdriva känslosåsen i historier om asylinvandrare så att de "blir för bra för att vara sanna" skulle vi heller aldrig komma på tanken att göra bara för att motverka vissa krafter. Andra däremot, de gör allt detta och drar oss hederliga sanningssägare med i fallet. Det är olyckligt.
Något som ens påminner om dylika fabrikationer skulle man förstås aldrig få läsa i DN.
De senaste åren har utmärkelserna haglat över den unge reportern från veckotidningen Der Spiegel, sedd som en av den tyska kvalitetsjournalistikens verkliga flaggskepp. Fyra gånger har han mottagit reporterpriset, han har tilldelats det prestigefulla European Press Prize och blivit utsedd till årets journalist av den amerikanska mediejätten CNN. Bland annat.Så åkte Claas Relotius över Atlanten för att närgånget skildra Trumpsupportrar till människojägare. Problemet som kom att bli hans fall var att han inte hittade några otäcka konservativa monster där, så han uppfann dem själv.
Problemet är bara att hans reportage är för bra för att vara sanna. Två veckor efter prisutdelningen faller korthuset samman.
Det här är berättelsen om hur en av de värsta skandalerna inom den tyska journalistiken rullas upp och stjärnreporterns makalösa karriär tar slut över en natt. ”Fallet Relotius” ska få flera högt uppsatta redaktörer på fall, sätta igång en debatt om journalistikens trovärdighet och orsaka en diplomatisk strid med en av Donald Trumps närmaste män.
[...]
Relotius artiklar är långa som romaner, han porträtterar människoöden som inte lämnar någon oberörd, intervjuar prominenser och får ägna veckor, ibland månader, åt sina prisvinnande reportage.
Redaktionens motto som hänger i entrén till tidningshuset lyder ”Säg som det är” ( sagen, was ist). Det tar Tysklands mest firade reporter med en klackspark.
Några dagar före julafton avslöjas skandalen. Pressad av skärrade och grundlurade chefer tvingas 33-åringen medge att han inte bara fejkat reportaget från gränsen. Utan att han i många år och på ett systematiskt vis diktat ihop sina historier. Av det 60-talet artiklar som bär Relotius signatur och som publicerats i Der Spiegel har minst 14 delvis eller helt fabricerats. Dit hör bland andra reportaget från Fergus Falls liksom det prisbelönade reportaget om den syriske pojken som tror att inbördeskriget är hans fel.Ja, man undrar verkligen hur det kunnat gå så illa. Det skulle givetvis aldrig kunna hända på de resursstarkaste redaktionerna här hemma. De fyra Pravdaapokalypsens ryttare använder faktiskt sina väl tilltagna resurser till att faktiskt granska vad som förmedlas till medborgarna så att dessa faktiskt får till sig sanningen och inget annat. Det som nu hänt är, som sagt, mycket olyckligt och kommer väldigt olägligt i en tid när vissa krafter trots allt måste bekämpas. I vilken tid lögnpressens falsarier skulle vara lägliga får vi dessvärre inte veta.
”Det mesta är uttänkt, påhittat, förljuget. Citat, platser, händelser, påstådda människor av kött och blod. Fejk” skriver en av tidningens chef-redaktörer Ullrich Fichtner i en kommentar.
Hur har detta kunnat fortgå? Der Spiegel är ingen nedbantad lokalredaktion utan en av de mest resursstarka tidningarna i Europa. De har en hel avdelning med faktagranskare där ett sextiotal anställda jobbar heltid för att granska sakpåståenden som hamnar i tidningen.
Skandalen kommer olägligt i en tid då de stora medierna misstänkliggörs och slagordet ”lögnarpressen” skanderas på demonstrationer som organiseras av ytterkantshögern runt om i Tyskland. Företrädare för det högerradikala partiet Alternativ för Tyskland (AFD), som blev tredje störst i valet till förbundsdagen, var också snabba med att peka ut Der Spiegel som spridare av fejkade nyheter.Nu var det inte precis några ovidkommande petitesser som ljögs ihop av den gode Relotius. För säkerhets skull visar DN sin konsekvensneutrala öppenhetsnit genom att särskilt redovisa relotius försyndelser:
[...]
Han säger att han skäms och ångrar sig, att han är sjuk och behöver hjälp.
Fakta. Här är några av reportagen som är fejkhttps://www.dn.se/arkiv/varlden/sa-a...iantType=large
Det sista vittnet (”Die letzte Zeugin”)
Om en påstådd amerikansk kvinna som ställer upp som vittne under avrättningar. I reportaget ger Claas Relotius sken av att han följt kvinnan under en längre tid, vilket inte är fallet.
Lejonpojkarna (”Löwenjungen”)
Om två irakiska barn som påstås ha kidnappats av terrororganisationen IS.
Nummer 440 (”Nummer 440”)
Om en påstådd fånge som i 14 års tid ska suttit oskyldigt fängslad i Guantanamo och där utsatts för bland annat tortyr.
I en liten stad (In einer kleinen Stadt”)
Om den amerikanska småstaden Fergus Falls vars invånare utmålas som inskränkta rasister. Flera av karaktärerna, platserna och citaten är påhittade.
Pojken som startade Syrienkriget (”Der Junge, mit dem der Syrienkrieg begann”)
Om en syrisk pojke som målat en Assad-kritisk graffiti och tror att han gett upphov till inbördeskriget.
Jaegers gräns (”Jaegers Grenze”)
Om ett amerikanskt medborgargarde som utrustade med maskingevär och värmekameror patrullerar gränsen mot Mexiko. Men Relotius har aldrig träffat de beväpnade gardisterna han citerar och påstår sig porträttera.
Kungabarnen (”Königskinder”)
Om ett påstått syskonpar från Syrien som lever på gatan i Turkiet. Stora delar av historien var påhittad. Relotius anklagas även för att ha startat en pengainsamling till “syskonen”. I privat e-postkommunikation uppmanade han sina läsare att sätta in pengar på ett privat konto. Pengarna skulle gå till att adoptera barnen, vilket inte skett. Via sin advokat har Relotius bestridit att han haft för avsikt att använda pengarna för eget bruk.
Något som ens påminner om dylika fabrikationer skulle man förstås aldrig få läsa i DN.