Början på ett mediakrig om mångkulturen?

The novel’s release was accompanied by the Légion d’honneur, France’s highest national honour, being bestowed on the 62-year-old enfant terrible for his services to French literature by the president, Emmanuel Macron.

The novel rails against politicians who “do not fight for the interests of their people but are ready to die to defend free trade”.

This seventh novel, in which a narrator looks back in detail at past girlfriends in terms of how they dealt with his penis, caused even some of his greatest admirers, such as the critic Nelly Kaprièlian from the magazine Les Inrocks, to concede: “He’s missed the Me Too movement – that’s obvious.”

Kaprièlian told French radio that his “dated” view of women was her only reservation about the new novel. A reference to bestiality and a description of a discovery of child abuse imagery on a suspect’s computer in the novel also irked some critics. Elisabeth Philippe wrote in L’Obs: “That whole aesthetic of the ‘old white male’ is dated, past its sell-by date and clearly no longer brings anything good. ‘What’s the point in trying to save a vanquished old white male?’ the narrator asks. What’s the point, indeed.”

The narrator, an agriculture consultant, once worked for the agrochemical conglomerate Monsanto before an unsuccessful stint devising new ways of promoting Normandy cheese. He finds few joys in modern urban life, bar the array of hummus varieties in city-centre supermarkets.

In a recent article for Harpers, Houellebecq lauded Donald Trump for his protectionist policies, calling him “one of the best American presidents I’ve ever seen”, and praised Brexit: “The British get on my nerves, but their courage cannot be denied.” Serotonin, which will be published in English in September, viciously criticises free trade. Houellebecq has said he does not vote in elections, only in referendums.

Forum för levande historia är ett nationellt forum för att främja demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter, med utgångspunkt i Förintelsen. Myndigheten ska sträva efter att stärka människors vilja att aktivt verka för alla människors lika värde. Den tar fram utredningar och faktamaterial, visar utställningar för skolelever och allmänhet och bedriver informationsverksamhet i övrigt.

Myndigheten bildades 2003. Ursprunget till myndigheten var den av Göran Persson i juni 1997 initierade informationsinsatsen Levande historia. Bakgrunden till denna var i sin tur en rapport av Centrum för invandrarforskning vid Stockholms universitet och Brottsförebyggande rådet[2] samma månad. I denna hade 66 % av tillfrågade svenska ungdomar sagt sig vara "helt säkra" att Förintelsen ägt rum, 14 % vara "ganska säkra", medan 8 % sade sig vara "inte alls säkra" eller "ganska osäkra".

Vårvintern 1995 väntade regeringen fortfarande på genomslag för saneringspolitiken. Trots förslag om budgetförbättringar på över 100 miljarder kronor hade räntorna inte sjunkit påtagligt. Fortfarande måste svenska staten - The Kingdom of Sweden, som vi kallas i dessa sammanhang - låna upp stora pengar för att klara budgeten. Enligt Riksgäldskontoret behövdes lån på sammanlagt 560 miljarder tas upp under 1995 för att klara de nya underskotten och för att omsätta förfallande lån.

Marknaden bestämmer räntorna och kronans kurs. Ett land som behöver låna stora belopp på markuaden får därför också tåla en granskuing på markuadens villkor. Finansministern får finna sig i att ställa upp inför långivarna och bli förhörd om vad man gjort och vad man tänker göra.
...
Utrycket “den som är satt i skuld är icke fri” förvandlades i New York från verkningsfull retorik till bitter realitet.

Något mer förnedrande än att behöva stå i New York eller London och förklara svensk ekonomi och de svenska välfärdssystemen för 25-30-åriga flinande finansvalpar, det finns inte för en svensk politiker. Åtminstone inte för en socialdemokrat.
...
Det var ofta en ung publik jag ställdes inför. Sverige tillhör inte världsekonomins giganter och därför var det inte ovanligt att de yngsta handläggarna började sin bana med länder som Sverige. Frågorna som ställdes var av de mest skiftande slag. Det kunde gälla detaljer i pensionssystemet eller prognoserna för budgetutvecklingen. Många frågade om krisen i det svenska banksystemet. Andra frågor kunde röra ställningen i riksdagen och lönebildningen. Till de mer bisarra minnena hör att på ett lyxhotell i New York, sj älv iklädd smoking och inför en smokingklädd publik redogöra för den svenska facklig-politiska samverkan.

Under den första tiden var misstron så stark bland åhörarna att jag nästan kunde ta på den när jag kom in i rummet. Jag såg på folks ansikten att de uppfattade den svenske finansministern som en förlorare från ett förlorat land. Jag hade några möten i London av det slaget. Jag noterade den trötta misstron. Här kom jag, en sosse från Sverige med ett budskap som man tyckte sig ha hört förut.

Detta kommenteras av förre LO-chefen Stig Malm:

- Jag jobbade tillsammans med “Loket” Olsson och gjorde partiledarintervjuer i TV 4 i valrörelsen. Då tog jag upp med Persson det här med att vi höll på och skar ner i den offentliga sektorn. För det var ju ingen budgeteffekt på det, det var ju bara att flytta kostnader från verksamhet till a-kassa, och han försökte ju slingra sig efter bästa förmåga, men så efter programmet kom han och sa till mig att orsaken till det här det var att långivarna därborta i USA - de här finansvalparna som skrattade honom i ansiktet, som han sa - de tyckte att vi hade för stor offentlig sektor. Då sa jag så här: Har du inte bättre argument än att gå hem och skära i skola och vård och omsorg och välfärd, och föra över kostnaderna från den nyttiga offentliga sektorn till den onyttiga delen av offentliga sektorn, kan du inte få dem att begripa det då är vi jävligt illa ute!