Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Om Sverige endast tog emot ett fåtal flyktingar per år skulle det inte behövas någon Mottagandeutredning som får drygt två år på sig att ta fram förslag till "ett sammanhållet system för mottagande och bosättning av asylsökande och nyanlända".

Det skulle räcka med befintliga lagar och strukturer samt en dos sunt förnuft.

Regeringen skulle inte heller behöva ge utredaren direktiv om att systemet måste "främja en snabb etablering i arbets- och samhällslivet" samt "stödja en effektiv asylprocess.

Tveklöst finns det saker som kan förbättras i dagens system, men ett bra mottagande och lyckad integration hänger i högsta grad på hur migrationspolitiken ser ut.

Om regering och riksdag utformar en unikt generös migrationspolitik utan konsekvensanalyser, såsom länge varit fallet, uppstår mottagnings- och integrationsproblem oavsett hur många utredare som grunnar på optimala system.

"Lagrådet delar den bedömningen, och anser att gränsen här har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas", skriver Lagrådet.

Enligt Johan Forsell är det en ovanligt skarp formulering av Lagrådet.

– Alltså det är väldigt starka ord från Lagrådet. Jag kan inte påminna mig om att jag har hört något liknande förut faktiskt, säger Forsell.

Lagrådet ifrågasätter också gränsdragningen i förslaget. Det gäller bara dem vars ansökan registrerades hos Migrationsverket den 24 november 2015 eller tidigare.

"Vilka möjligheterna är till uppehållstillstånd beror alltså inte på den enskildes förhållanden, utan på Migrationsverkets agerande. Det kan starkt ifrågasättas om detta är en objektivt godtagbar princip", skriver Lagrådet.

En generös och hållbar flyktingpolitik förutsätter kloka och förutseende politiker.

örfattaren Douglas Murray, kolumnist i brittiska The Spectator, har på ett träffande sätt beskrivit reflexerna bland journalister efter islamistiska terrordåd i Europa: Ett sådant dåd kräver en god nyhet. Något fint, som kan bekräfta att segregation och extremism i migrationens spår inte är så alarmerande trots allt.

Det går inte att betrakta problemet Lars Vilks utan att också ställa frågor om de senaste decenniernas migrations- och integrationspolitik.

I boken förekommer exempelvis två fall av våld riktade mot en förälder med ett vuxet barn. En muslimsk kvinna i Malmö misshandlas brutalt inför sin dotter av en man knuten till det svenska Tryckfrihetssällskapet. Dådet beskrivs ingående. Gärningsmannens rasistiska motiv utreds i detalj.

Mordet på en mor och hennes vuxne son på Ikea i Västerås avhandlas däremot på några meningar. Förövaren, påstår Orrenius, ”tar en kökskniv och attackerar de första han får syn på”.

Det är inte sant – Abraham Ukbagabir har i förhör berättat att han valde ut offren för att de såg svenska ut. Ikeadåden var lika mycket ett hatbrott som misshandeln i Malmö, dessutom med dödlig utgång. Men att det skulle röra sig om ett ”politiskt dåd” sorterar Orrenius bland främlingsfientliga fantasier.

På sina ställen blir Orrenius fokus på det svenska majoritetssamhället som grogrund för hot, våld och extremism närmast parodiskt. När Orrenius beskriver Malmöjudars rädsla att gå ut, och för att lämna sina barn på församlingens förskola, handlar det om konstnären Dan Park. Han har skrämt judar genom att placera ut burkar med texten ”Zyklon B” utanför församlingen. Förvisso en ohygglig sak att göra, men Dan Park är knappast det främsta skälet till att judar flyr Malmö.

Men det är problematiskt att Orrenius är så mycket mer intresserad av att skildra sådana brott när förövarna är svenskar.

På så vis tycks Niklas Orrenius vilja ta sig runt problemet Lars Vilks. Bilden retuscheras med ljus och skuggor, med må bra-reportage från terrorns Paris och rapporter om stenkastande svenskar.

Skillnad på bosättare och invandrare
Det finns en avgörande skillnad bland nykomlingar till ett land. Den skillnaden fångas i de två engelska begreppen immigrants och settlers.

I en av de bästa böcker som på senare år har skrivits i migrationsfrågan, och som ännu inte översatts till svenska, "Exodus. How migration is changing our world" (2013), introducerar utvecklingsekonomen Paul Collier de två termerna och skillnaden dem emellan, som ett utmärkt analytiskt verktyg; ett verktyg som nästan aldrig används i den svenska diskussionen.

Det förra begreppet återges på svenska som invandrare. Innebörden i det senare är svårare att fånga i den vanligaste svenska översättningen: nybyggare. Ett alternativ är: kolonist eller kolonisatör. Ett tredje, som bör väcka vissa associationer för den som är bekant med en av de mest omtalade konflikterna i Mellanöstern, är: bosättare.

Immigrants – invandrare lämnar ett land för ett annat, för att anpassa sig till det nya landet och bli en del. Settlers, tar å andra sidan från hemlandet med sig sina traditioner och sedvänjor, och slutligen också sina institutioner och lagar, och etablerar dem i det nya landet.
[...]
Stora diasporor gör det lättare att bevara den ursprungliga kulturen. Offentligt stöd till kulturbevarande, genom en ideologi om mångkulturalism, ger liknande resultat.

Likväl kan man använda de två begreppen som proberstenar för hur varje samhälle, som tagit emot ett stort antal nykomlingar, ska utvecklas framöver. Ska nykomlingarna bli en del av majoritetssamhället – lämna härkomsten bakom sig och uppgå i det nya? Eller ska de behålla sina ursprungsidentiteter och så småningom kanske till och med sätta upp egna institutioner? Parallell lagstiftning?
[...]
Bägge utvecklingsvägarna är problemfyllda. Men historiskt vet vi att en utveckling där nykomlingarna blir settlers är mycket besvärligare. Få samhällen har förmått hålla ihop när nykomlingar blivit bosättare, och de, på fundamenten av sina kulturella särdrag, introducerat sina egna institutioner. Alla proklamationer att skillnader berikar och att samhällen som utmärks av mångfald också är framgångsrika och dynamiska, är inte mycket mer än fagra ord. Det som utmärker framgångsrika samhällen som präglas av mångfald, är tvärtom deras förmåga att övervinna skillnaderna och enas om gemensamma mål och värden.

Det är inte lätt för nykomlingar att byta kultur, byta språk och byta hemhörighet. Men alternativet att inte göra det, är så mycket sämre. För alla inblandade.

One of the presumptions of democracy is that leaders listen to the public. But as poll after poll in Europe shows, this presumption breaks down around the subject of migration. On that — and the numerous issues surrounding it — mainstream politicians consistently ignore the public. And not only ignore them but berate them and act against their concerns.

This month sees the publication of the latest poll by Project 28, whose 2017 poll of public opinion I wrote about here last summer. Once again, the Századvég Foundation has polled opinion from 1,000 respondents in each of the 28 countries of the EU. And once again, the findings are startling. Any politician should consider them; a wise politician would listen to them.

What is most striking once again is that there is such extraordinary unanimity around the question of immigration. While numerous political divides exist within each of the 28 member states, and considerable differences exist between them, only on the matters of migration, borders and security can this not be said.

For instance, in response to the question of EU border protection, more than three-quarters (78 per cent) of EU citizens believe that the external borders of Europe should be better protected. This number rises to nine in ten in central and eastern European countries, including Hungary and Slovakia (these being among the countries that have most opposed the open-borders policies propagated by Berlin and Brussels in 2015). But anyone wishing to dismiss this as a solely Visegrad concern will be disappointed. Not only do 78 per cent of all Europeans think that illegal immigration into their countries is a problem, in every single European country more people think that it is a serious problem than think it is not a problem or not a very serious problem.

Whether their politicians allow them to make the connection or not, in the wake of terrorist attacks in Brussels, London, Paris, Berlin, Barcelona and other cities the public also recognise the connection between terrorism and open borders. Asked whether immigration brings problems including crime and terrorism, the majority of Europeans believe that it does. While 82 per cent think it is very or somewhat likely that a terrorist attack could happen in their country, 62 per cent also think that immigrants bring an increase in crime.
[...]
How strange it is that something should be a majority public opinion, and a provable opinion at that, and still remain politically unsayable.
[...]
Despite often outrageous claims to the contrary, this is not to say that Europeans are hostile to those legitimately fleeing war or conflict. Far from it. But what the Project 28 figures once again show is that most people want Europe to respond (as Britain does) by helping people in the region they are fleeing rather than encouraging them to come to Europe.

Fully 81 per cent of the European public agree that immigrants should be helped in their own countries, with almost half (48 per cent) saying that the EU should provide ‘substantial financial support’ to the countries where they are currently residing, like Lebanon, Jordan and Turkey. The public are also supportive of temporary migration, with two-thirds of Europeans agreeing that immigrants should be sent back to their home countries after the war in Syria ends.
[...]
Crucially, the public are aware of something about which their politicians have been blithe. Which is that migration on the scale Europe has seen in recent years is not just a problem for this generation but for succeeding ones. A frightening 50 per cent of Europeans believe that their children will have a worse life than them. This view is noticeably higher in countries like Austria, Greece and Germany, which have been at the forefront of the migration crises. Specifically, 70 per cent of the European public believe that the ‘rapid population growth of Muslims’ is either a ‘somewhat serious’ or ‘very serious’ threat to Europe.

What is the answer to these concerns? The most obvious is for politicians to listen to the public and act on what they hear. But three-quarters of a year has passed since I last wrote about a Project 28 poll here. And while the public continue to speak their minds, there is little evidence to show that they are being listened to any more now than they were then.