Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Det om mångkulturens förträfflighet, ja. De som försöker påskina att det går att lösa problemen genom att låta resurserna flöda över "utsatta områden" är väldigt sparsamt förekommande på ledar- och krönikesidor numera. Givetvis finns de hjärntvättade dårarna kvar, och deras skrivklådor tas in på t ex DN, AB och Expressen. Men de framstår alltmer som de driftkuckur de är, och glöms raskt bort, eller hånas. Är de skrivna av den lilla kvarvarande och högprofilerade bunkerfalangen så kan en liten skärmytsling flamma upp som t ex Helin vs Hedenmo.

Trots detta är den mediala volymen stor och ökande, med alla bloggar och det nyvaknade intresset som jag känner finns för det inrikespolitiska läget i landet. Allt detta utrymme fylls naturligtvis med tyckande och tänkande. Så i någon mening fortsätter "mediakriget", men nu om mångkulturens katastrofala konsekvenser och hur problemen ska lösas. Där verkar det nu växa fram en konsensus att läget är på väg att balla ur, medan det finns många olika åsikter om vad som ska göras. Det finns uppenbarligen en viss skiljelinje mellan den liberala och den socialdemokratiska inställningen i den frågan, och vi kommer säkert att få fart på det mediakriget när det nalkas val. Ett val som kanske kan betecknas som "mångkulturalistens sista vrål".

Personligen börjar jag bli less på mig själv att jag hela tiden ska krydda inläggen med något slags krigsmetafor för att inte bli raderad som off-topic. Jag vet inte vartåt tråden tar vägen. Men jag kan definitivt hålla med om att många ledarskribenter och krönikörer borde ta bladet ur munnen och uttala motsvarigheten till "n-ordet" - vilket är "Sverige har haft för stor invandring".

Se där, det var väl inte så farligt? I värsta fall får ni börja ett nytt jobb. Men ert gamla jobb är snart borta ändå. Så kläm fram det.

Gör det, kära debattörer, och sedan passar ni bollen till de fega politikerna. Det är de, som ska komma med förslag på lösningar. Det är de, som är fegisarna. Det är de, som ska utkrävas ansvar i första taget. Det är inte ni ledarskribenter som ska föreslå lösningar.

Verkligheten är där ute på gator och torg. I kommuner, skolor, sjukvårdsinrättningar, i gettona. I budgetar som inte går ihop. I räkningar som snart inte kommer att kunna betalas. Att då fortsätta att orera i spalterna om vem som sagt vad, och vad man menade, och vem som konspirerat och spridit lite vinklade artiklar är helt meningslöst.

Jag tror det bara är en tidsfråga innan någon av de högprofilerade trådkändisarna (som säkert läser här då och då) uttalar de magiska orden:

"Sverige har haft för stor invandring".

Ni får gärna ta den, Anna och Alice. Ni behöver inte citera mig.

DN dammar av "blame snuten"-sagan, samma saga som man körde när det brändes under fötterna sist det begav sig med sexövergreppen DN visste om men sket i att rapportera under WeAreSthlm festivalen. Detta från Wolodarskis Israeliska dagbladet som är dom som värst drevat mot polisen och andra ang. REVA och annat.

Wolodarski och hans tidning är så jävla osmakliga så det saknar motstycke.

Det här är ett väldigt intressant inlägg av flera skäl.


Det här får mig att fundera över den förändring som skett både i tråden och antagligen också i samhället. Förr fanns det en inställning till media att det var de som styrde. Vi jublade över Marteuz (eller vad hon hette) text om åsiktskorridoren och tänkte att "nu kommer väl äntligen diskussionen igång".

Idag är inställningen en helt annan. Det är inte längre enskilda skribenter som Dahlberg som ska väcka liv i debatten och diskussionen om mångkultur. Tvärtom släpar journalisterna efter och de som innan var hjältar är fortfarande kvar i samma gamla hjulspår. De kräver fjuttiga saker som inte alls svarar mot den känsla som finns i tråden och landet.

Dels är det konstigt att dessa liberala skribenter är så fega, och det har vi diskuterat redan. Men det jag undrar är om inte media tappat makten. Vi hoppas inte längre på deras erkännande, vi ser dem som några som släpar efter i debatten. De är inte längre ledare! Diskussionen sker utan deras godkännande och förväntningen är att de ska följa oss!

Om jag ska gissa så tror jag det började med DNs mörkande av sexövergreppen. Innan var vi många som beklagade oss över att media mörkade, men vi räknade med att de flesta inte delade vår uppfattning. Idag känns det som om ingen tar media på allvar. De har tappat kontrollen och krävs nu på ansvar istället för hopp om att de ska leda debatten i en vettig riktning.



Sen en liten iakttagelse om skribenten simmaellersjunk själv. Jag har för mig att han tidigare sagt att han (eller hon) jobbade inom media, men jag kan minnas fel. Jag ska inte gräva i någon identitet här, då det både är mot reglerna och inte särskilt snällt. Men jag har noterat att skribenten gärna invänder mot kraven på att utkräva skuld, och nu det här inlägget där han lägger skulden på politiker snarare än journalister.

Kanske är jag bara överdrivet paranoid efter för många maffia/varulvsspel. Men om tråden spelat roll och påverkat några journalister och debatten i samhället så är den värd att infiltrera.

Jag tycker förstås också att politikerna är värdelösa och fega och förtjänar allt hat. Men faktum är att det är media som har gett oss dessa fega, usla politiker och tvingat dem att följa deras PKism. Politikerna i all sin uselhet har aldrig haft möjlighet att invända mot mångkulturen av rädsla för media-gamarna. Hela vårt samhälle är format av medias åsiktskontroll och stigmatisering. Våra politiker är deras skapelse. Sen är det förstås politikerna som har den officiella makten och förstås är ansvariga för beslut som inte fattats. Särskilt nu när media blivit allt mer harmlösa.

Det är också intressant att komma ihåg att det var politikerna som gjorde en försiktig vändning först om gränskontroller, och media som följde efter och inte tvärtom.

Det är enligt förväntan, men jag måste fråga mig om det någonsin kan funka. Jag tror det gått för långt för att media alls ska komma undan. Åtminstone inte med såna här enskilda fall. De måste antagligen enträget hålla fast vid en lång kampanj mot någon hel grupp. Och jag tror inte det går heller. Möjligen skulle det funka om någon aktör gjorde sig till den främsta mångkulturkritikern och angrep de övriga. lämpligen med en ny ledning som sparkar de flesta av de värre medarbetarna.

Har du verkligen sett ett riktigt förslag, inte floskler om integration, på hur problemet skall lösas?

Avsaknaden av riktiga idéer kan vara en delorsak till oviljan att erkänna problemet.

Senast idag gick Björklund ut med "Här är klyftan som riskerar slita isär landet” i sitt tal på Järvafältet.
Och lösningen? "Att sätta förortens människor i arbete är viktigast".
Det är en målbild. Men hur?

Sanningen är att ingen politiker har en lösning på hur dagens problem skall åtgärdas.
De har bara slagord. Och det räcker inte. Inte när utvecklingen rusar snabbt iväg åt fel håll:

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/f...rskilt-utsatta

Mediekriget om mångkulturen kommer snart att rubriceras om till det det bättre passande kriget i mångkulturen. Vi är redan där fast ingen vågar använda uttrycket. Ännu.
Där mediernas roll redan är irrelevant. Deras om är överspelat då verkligheten sprunget förbi dem som vanligt. Det medierna kanske kan göra är att ta reda på vad politikerna konkret lovar använda för medel i mångkulturkriget. Lovar, för inget lär hända från politikernas sida före valet 2018.

Aftonbladets försvarslinje liknar i mångt och mycket slutstriden i Berlin. Alla visste att kriget var förlorat ändå kastade man in gamla gubbar (Jan Guillou), svagbegåvade (Virtanen), unga (ungdomsförbunden) i ett desperat slutligt försvar till ingen nytta. Allt under ledning av fanatiska partipolitruker (A Lindberg) som bildlikt avrättar de som börjar tvivla på saken (Birgitta Ohlsson mfl) i Ad hominem krönikor eller ledare. Borta är all ideologi. Kvar är striden. Kvar är maktambitionen.
Sista striden det är! Och de tänker inte ge sig. Alldeles oavsett hur verkligheten utspelar sig utanför bunkern.

Krympandets radikalisering når nya höjder när slutet närmar sig.

Nej det kommer inte att fungera. I det specifika fallet tror jag att Wolodarski har gjort sitt. Hans rabiatsionism känns bara såååå 2002. Huruvida det kommer rent rättsliga efterspel i en ansvarsutrkävningsfas håller jag för otroligt. Troligare är att Wolodarski drar åt helvete och får sin reträttpost på Jerusalem Post - precis som en annan ansvarig, Erik Ullenhag landsförvisades till en ambassadörspost i Amman.

Det kommer nog att ta till valet 2018, då kommer vi att få se svensk medias totala genomklappning, precis som vi såg amerikansk corporatemedias genomklappning i deras val. MSM kommer inte att ha många rätt, och deras makt är så begränsad idag så att dom inte kan plantera sina narrativ längre.

Folk ser igenom det nu för tiden.

Snabb replik tack. Nej, nej, nej, jag har aldrig jobbat med media. Jag är en vanlig gräsrot med ett engagemang för det land som mina förfäder kämpade för att ge sina efterkommande.

Jag är inte en människa som hatar andra människor. Jag vet inte vad som menas med att "utkräva skuld". Det låter fullständigt meningslöst. Jag tar avstånd från hämnd, hat och våld.

Det är politikerna som ansvarar för att tillvarata medborgarnas intressen. Media ska beskriva den uppenbara sanningen, att volymen av invandring har varit åt helvete för stor. Det är inte deras jobb att föreslå lösningar på problemen som av oss tillsatta politiker åstadkommit. Man kan inte ställa en journalist inför en rättegång för att han/hon inte föreslagit repatriering i en krönika. Det säger sig självt.

Magsure Ockhamsrazor får ursäkta, men detta ger mig tillfälle att plugga det senaste - tror jag - av mina myntade begrepp: Agendaparadox.

Alltså när man vill driva opinionen i en specifik riktning, men genom själva kommunikationen förstärker det narrativ man försöker motarbeta. Exemplet jag använt tidigare är hur media numera måste närma sig mångkulturens avigsidor - för att återvinna förtroende de behöver för att sälja in mångkulturens fördelar.

Eller minoritetsrepresentanterna som måste kritisera och därmed synliggöra sin egen ingrupps tribalism för att trovärdigt kunna propagera för ett icke-balkaniserat Sverige bortom identitetspolitiken. Eller omvänt åskådliggör sin egen identitetspolitik genom att ensidigt kritisera andras.

Samma dilemma tynger de flesta av medias försök att kritisera fakenews och lyfta behovet av källkritik hos allmänheten. "Tro inte på nätryktena om att DN ljuger en massa!" är ett nollsummespel som inte övertygar den som inte tror på vad den läser i DN, men kan så oavsedda tvivel hos den neutrale.

Vilka vänder sig Mediamatters till med sin Sverigebilds-korrektur? Människor som inte utsatts för kommentarsfält eller Twitter, där både ärliga misstag och hårdvinklade urval både debunkats och sedan av-debunkats med ny information? Som inte fattat att CNN och NYT hela tiden blir påkomna med felaktigheter, övertolkningar, förtiganden och "misstag" i arbetet.

Återigen saknas förståelsen för att det i allt större omfattning inte längre föreligger en informationshierarki uppifrån-ned med helt passiva, isolerade konsumenter. Istället är det fråga om interagerande aktörer som tillsammans skapar en horisontellt överenskommen verklighetsbeskrivning som trumfar den vertikalt envägskommunicerade.

Då blir det avgörande den upplevda autenticiteten, då fel förlåts och polariseringen skapar magnetism. En lojalitetsskapande trovärdighet som INTE är institutionell utan en färskvara, vilket helt nyligen exemplifierats av att Breitbarts varumärke skadades av anklagelser om vara anpassliga cucks, då någon skribent sparkades för att ha gjort kopplingen mellan terrorism och förekomst av muslimer.

Det är vad som hänt i Sverige: En ny överenskommen tidsanda som i trög efterhand avspeglas på ledarsidorna. Opinionsbildarna med svar och mening i sina texter existerar helt enkelt inte, vilket mycket riktigt blivit en ny samsyn i tråden.

Hur ska politiker kunna fatta adekvata beslut när media har mörklagt invandringens konsekvenser? Det var Bonnierägda Dagens Nyheter som initierade mångkultur i Sverige. Det är också Bonnierägda medier såsom Dagens Nyheter och Expressen som har mörklagt invandringens konsekvenser i flera årtionden.


Jag vill nysta litet mera i det här inlägget från longbow4y. Nämligen att det kommunistiska Sovjetunionen mycket väl kan ha planterat etniska aktivister som ägnat sig åt subversiv verksamhet i det nya värdlandet Sverige - där dessa etniska aktivister propagerat för mångkultur här. Någonting som har skadeskjutit landet Sverige rätt rejält. Jag droppar några namn; David Schwarz, Aleksander Wolodarski, Peter Wolodarski, Antje Jackélen, Jerzy Sarnecki, Göran Rosenberg mfl.

Notera att fader Wolodarski är rysk jude men av någon outgrundlig anledning tillämpar polsk stavning på efternamnet. Alltså -i istället för -y. Här ligger en räv begravd. Eller snarare en hel hönsgård.

Kan vi eller random samhällsengagerad medborgare och mediekonsument se och förutse, så kan väl beslutande politiker med tillgång till statens alla källor, kanslier och verktyg. Antagligen har partikulturen fostrat formstöpta medlöpare och "visionärer" som för sina karriärer följt strömmen och blivit bekväma lögnare eller kreativa våldförare på sanningen. Den selektionen av människor och den fostran det ger, försvinner inte av sig självt. Det finns ingen säker nog maktnivå, när vederbörande så att säga kan bli sig själv - lägga maskeradkostymen ifrån sig. Det handlar om karaktär, kurage och heder, eller snarare bristen därpå.

OT: Det finns väl inget ryskt namn som transkriberas till ändelsen -y? Utom på engelska då. Ryska namnändelsen -ский översätts bäst till -ski, eller möjligen -skij (som dock lätt ser överdrivet ut, iallafall om det är livs levande personer till skillnad från historiska figurer).

Ok, jag blandar nog ihop dig med nån annan där.


Jag var trött när jag skrev det där. Det jag menar är "straffa de ansvariga". Även du tycker nog att brott ska straffas.


Medias skuld gäller inte bara mörkandet och lögnerna, det gäller framförallt deras roll som pådrivare för PKismen. Det tvingade politikerna till att lyda, och gjorde det omöjligt för vettiga människor att komma någon vart politiskt. Media har varit den verkliga makten i Sverige och ska bära huvudansvaret.


Vill man så kan man. Det går att ställas inför rätta och dömas för vad som helst och till vad som helst. Tycker folk att det är rimligt att retroaktivt straffa journalister för deras avgörande roll i ödeläggelsen så är det rimligt.

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/m...-fredsrorelsen


Blev rätt förvånad då jag tittade på Agenda i morse. Först ett hjälte porträtt av två pensionärer som deltagit i en "fredsaktion".


Sedan kommer en elak ledarskribent in och pratar om oerhörd naivitet.


Försvaret känns inte helt övertygande


Det är inte riktigt klippt rätt av från artikeln men det kändes helt klart som att de två batikhäxorna blev lite påhoppade för att de var idioter och inte fattade vems ärenden de gick. Normalt brukar ju de goda få vara just goda och inte ifrågasättas.