Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Oavsett hur ”svenskt” Ikea är har företaget påverkat hur Sverige och svenskheten kommit att uppfattas i andra länder.
Ett årtionde efter marknadsföringen av svenskhet som utmärkande för Ikea så spreds ideér om mångfald från USA till Sverige. Inom Ikea slog mångfaldstänkandet igenom kring år 2000. En bidragande orsak var företagets globala expansion i slutet av 1990-talet. Organisationens betoning på svenskhet ansågs behöva kompletteras med en förståelse av betydelsen av mångfald. Allt för att underlätta den globala tillväxten. Målet blev att företaget ska spegla kunderna, något som ska gälla lika mycket i ledningsgrupper som bland övriga anställda. Tanken var att mångfald skulle tillföra ytterligare en dimension i det dagliga Ikeaarbetet.

Vår forskning visar att det finns en motsättning mellan den ”svenska” Ikeakulturen och ledarstilen å ena sidan och mångfalden i internationella Ikeavaruhus å andra sidan. Den globala expansionen och arbetet med att utveckla mångfald har kommit att krocka med en statisk syn på vad som är svenskt. Hur Ikea tacklar denna motsättning är av stor vikt för företagets framtida utveckling. Frågan är alltså: Hur mycket mångfald tål svenskheten hos Ikea?

En möjlighet skulle kunna vara att företaget ser en icke-diskriminerande mångfald som en del av en inkluderande svenskhet där bilden av ett öppet samhälle där människor med olika bakgrunder får lov att verka växer sig allt starkare, och formar en ny berättelse där en gemensam framtid är viktigare än till exempel utseende och födelseland.
Eftersom Ikea har stor betydelse för hur svenskheten uppfattas så skulle nya föreställningar om svenskhet kunna få betydande genomslag och medföra att alla som bor i landet ses som en självklar del av det moderna Sverige.

Det är det sekulära samhällets brist på självförtroende som gör att vi sviker principen om alla människors lika rättigheter, säger filosofiprofessor Per Bauhn i Dagens Nyheters aktuella serie om hedersförtryck.
I traditionella hederskulturer ses kvinnan som en bytesvara som kan berika familjen. Då gör ett övergrepp inte i första hand henne till offer, utan det förstör för klanen. Den våldtagna är ”förbrukad”.
Släkten anser sig äga kvinnor och deras dygd. En udda tanke i dagens Sverige, visst, men för inte så länge sedan var ett utomäktenskapligt barn också här en skam och en kvinna som valde att ha sex med flera män en ”slampa”.
”Bakgrunden är klankulturer där just familjen, släkten och ätten är det viktiga – inte människan som individ. Sådana här kulturer är starka i länder där statsmakten är svag och inte kan upprätthålla straff och sanktioner”, konstaterar Per Bauhn i DN.
Men Sverige är ju inte ett sådant land. Statsindividualismen – att staten står upp för den enskilda individen – är självklar. Utom uppenbarligen när det gäller kvinnor som lever i dessa importerade hederskulturer.
Hur blev det så? En förklaring kan vara att integrationspolitiken har utgått från identitetspolitiken:
"Islamister som säger sig företräda alla muslimer, vilket de inte gör, har fått tolkningsföreträde hos de svenska politikerna", säger Sara Mohammad:
De har krävt kollektiva rättigheter för religiösa och etniska grupper – och blundat för individens mänskliga rättigheter. Så används religionen för att begränsa kvinnors rättigheter. Medan samhället ser på.
Identitetspolitik, vänsterpolitik, antirasism … Intentionerna kan vara goda men det "förortens grupp 8" samstämmigt vittnar om är att också de som vill väl vänder bort blicken vid hederskultur. Och majoritetssamhällets intresse för de utsatta kvinnorna börjar och slutar vid ett stycke tyg.
Men problemet ligger bortom slöjan. Ska mångkultur fungera gäller det att vara kristallklar med vad som gäller. Alla. Alltid. Den insikten, som ännu nyligen misstänktes vara illa förtäckt rasism, börjar – långsamt – bli rumsren. Fast de kvinnor som idag lever i hedersenklaver i världens mest jämställda samhälle har inte tid att vänta. De behöver sin frihet nu.

I dag måste den som söker asyl på grund av studier eller arbete ha sin identitet styrkt.

– Här säger regeringen då att tillämpa det beviskrav som man har i asylprövningen. Problemet är att många av de här domarna inte har en sannolik identitet heller. En del av identiteten, säger Migrationsöverdomstolen i ett antal domar, är åldern och födelsedatum. Det är det som traditionellt räknas som en del av identitet, säger Fredrik Beijer.

I sitt remissvar kräver Migrationsverket att om förslaget säger att åldern inte ska ha betydelse när en sökande söker uppehållstillstånd för gymnasiestudier ska regeringen skriva det i själva lagtexten.

– Annars är det avsteg från det system vi har i dag. Det blir svårare för oss att hantera utan tydliga riktlinjer, säger Fredrik Beijer.

I remissen tar myndigheten upp att flera av de sökande är betydligt över 18 år.

Sverigedemokraterna vill att Migrationsverket blir ett "återvandringsverk".

Det säger nu SD-toppen Paula Bieler, migrations- och jämställdhetspolitisk talesperson.

– Utanförskapet är varken nytt eller en fråga om ekonomi och trösklar till arbetsmarknaden. Många som lever i vårt land identifierar sig inte med Sverige och vill inte heller leva här, utan längtar till det land de fortfarande kallar hemland. Både för deras skull och för vårt samhälles skull måste vi bättre på att erbjuda reella möjligheter för personer att återvända, säger hon.

Bieler vill därför se ett utvecklat återvandringsstöd som ska kunna ges under ett eller flera år.

– Det handlar om ett väldigt effektivt bistånd där länder kan återuppbyggas underifrån.

Sverigedemokraterna vill också förvandla dagens etableringsstöd till ett återetableringsstöd.

– Man skulle kunna tänka sig att det etableringsstöd som funnits i Sverige utan framgång snarare blir ett slags återetableringsstöd som kombinerar ekonomisk grund och anpassad utbildning under en lite längre period än dagens engångssumma, säger Paula Bieler.

Dessutom föreslår hon att Sverige bekostar utbildning för de som väljer att återvända.

– Vi har exempelvis fått konkreta önskemål om att starta upp grundskolor som möjliggör för barn att fortsätta den skolgång de påbörjat här.

– Visst kan man bidra även med lärare, åtminstone till en början, men fokus bör nog vara att få så många verksamheter som möjligt självgående.

Enligt Paula Bieler hjälper Sverigedemokraterna genom stiftelsen Hepatica redan i dag till med en insamling till bygget av ett apotek i den kristna byn Maaloula i Syrien.

– Vi har satsat på projekt i till exempel Syrien och har god kontakt med såväl civilsamhället i Somaliland (en självutropad stat i östra Afrika, red anm) som somaliländare här i Sverige.

– Vi står upp för en reglerad invandring, där de som har skyddsbehov ska få stanna och de som inte har det ska lämna landet. SD:s förslag är oseriösa och framför allt okunniga. De skulle inte innebära ett effektivare återvändande.

idag vill knappt arbetarepartiet Socialdemokraterna tala om klass och jag är beredd att hävda att vår tids stora och ödesdigra politiska svek är att socialdemokratin (i Sverige och i Europa) har övergett denna arbetarklass. För stora delar av medelklassvänstern har samtidigt ordet klass krympt ner till att enbart handla om etniskt definierade människor i fattiga förorter, vilket även det reducerar en del av arbetarklassen i Sverige till enbart hudfärg.

Why do people find Jordan Peterson so convincing? Because the left doesn't have its own house in order

The wide popularity of Jordan Peterson, a once-obscure Canadian clinical psychologist and university professor who has become beloved of the alt-right, is a proof that the liberal-conservative “silent majority” finally found its voice. Peterson, who has said that the idea of white privilege is a "Marxist lie" and theorised that "radical feminists" don't speak out about human rights abuses in Saudi Arabia because of "their unconscious wish for brutal male domination", is fast becoming a mainstream commentator.

[..]

It is easy to discern the cracks in his advocacy of cold facts against “political correctness”: not only is he often relying on unverified theories, but the big problem is the paranoiac construct which he uses to interpret what he sees as facts. "Facts are facts," he likes to say, before going on to say that "the idea that women were oppressed throughout history is an appalling theory" and that to conceive of gender as a social construct is "as bad as claiming the world is flat".

Jacques Lacan wrote that, even if what a jealous husband claims about his wife (that she sleeps around with other men) is all true, his jealousy is still pathological: the pathological element is the husband's need for jealousy as the only way to retain his dignity, identity even. Along the same lines, one could say that, even if most of the Nazi claims about the Jews were true (they exploit Germans, they seduce German girls, and so on) – which they are not, of course – their anti-Semitism would still be (and was) a pathological phenomenon because it repressed the true reason why the Nazis needed anti-Semitism in order to sustain their ideological position. In the Nazi vision, their society is an organic whole of harmonious collaboration, so an external intruder is needed to account for divisions and antagonisms.

The same holds for how, today, the anti-immigrant populists deal with the “problem” of the refugees: they approach it in the atmosphere of fear, of the incoming struggle against the “Islamification” of Europe, and they get caught in a series of obvious absurdities. For them, refugees who flee terror are equalised with the terrorists they are escaping from, oblivious to the obvious fact that, while there are probably among the refugees also terrorists, rapists, criminals and so on, the large majority are desperate people looking for a better life.

In other words, the cause of problems which are immanent to today's global capitalism is projected onto an external intruder. Anti-immigrant racism and sexism is not dangerous because it lies; it is at its most dangerous when its lie is presented in the form of a (partial) factual truth.

Unfortunately, the liberal, left-wing reaction to anti-immigrant populism is no better. Populism and leftie “political correctness” practice the two complementary forms of lying which follow the classic distinction between hysteria and obsessional neurosis: a hysteric tells the truth in the guise of a lie (what it says is literally not true, but the lie expresses in a false form an authentic complaint), while what an obsessional neurotic claims is literally true, but it is a truth which serves a lie.

Populists and PC liberals resort to both strategies. First, they both resort to factual lies when they serve what populists perceive as the higher truth of their cause. Religious fundamentalists advocate “lying for Jesus” – say, in order to prevent the “horrible crime of abortion”, one is allowed to propagate false scientific “truths” about the lives of foetuses and the medical dangers of abortion; in order to support breast-feeding, one is allowed to present as a scientific fact that abstention from breast-feeding causes breast cancer, and so on.

Common anti-immigrant populists shamelessly circulate non-verified stories about rapes and other crimes of the refugees in order to give credibility to their “insight” that refugees pose a threat to our way of life. All too often, PC liberals proceed in a similar way: they pass in silence over actual differences in the “ways of life” between refugees and Europeans since mentioning them may be seen to promote Eurocentrism. Recall the Rotherham sex abuse scandal, where the race of the perpetrators was downplayed in case anything in the case could be interpreted as racist.

The opposite strategy – that of lying in the guise of truth – is also widely practiced on both poles. If anti-immigrant populists not only propagate factual lies but also cunningly use bits of factual truth with the aura of veracity to their racist lie, PC partisans also practice this “lying with truth”: in its fight against racism and sexism, it mostly quotes crucial facts, but it often gives them a wrong twist. The populist protest displaces onto the external enemy the authentic frustration and sense of loss, while the PC left uses its true points (detecting sexism and racism in language and so on) to reassert its moral superiority and thus prevent true social change.

And this is why Peterson’s outbursts have such an effect. His crazy conspiracy theory about LGBT+ rights and #MeToo as the final offshoots of the Marxist project to destroy the West is, of course, ridiculous. It is totally blind for the inner antagonisms and inconsistencies of the liberal project itself: the tension between liberals who are ready to condone racist and sexist jokes on account of the freedom of speech and the PC regulators who want to censor them as an obstacle to the freedom and dignity of the victims of such jokes has nothing to do with the authentic left.