Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Skurkarna är belgiska slavhandlare och storskurken heter Léon Rom (Christoph Waltz). Han är en europeisk gentleman i linnekostym och panamahatt, därtill from katolik.

Hans katolska fromhet uttrycks dock på ett ovanligt sätt: Rom stryper folk med ett radband, en så kallad rosenkrans som katoliker använder för att räkna när de läser Ava Maria och andra böner. Är inte detta kristofobiskt? Tänk om man istället hade haft en arabisk slavhandlare som skär halsen av folk med en kroksabel samtidigt som han ropar Allahu akbar? Det hade förmodligen setts som islamofobiskt. Trots att sådant faktiskt har varit vanligt förekommande i islams historia.

Däremot känner jag inte till något verkligt fall då en from katolik strypmördat någon med en rosenkrans. Det känns betydligt längre från verkligheten.

När muslimer förekommer i negativa sammanhang klagar förstås muslimerna. Men också icke-muslimer som anser sig stå upp för sina medmänniskor. Det finns gott om kristna som är engagerade mot det man uppfattar som islamofobi. Men när kristna skildras på ett negativt sätt tiger muslimer. Så vitt jag vet finns det ingen muslimsk grupp som bekämpar kristofobi. Inte heller finns det någon islamisk stat i världen som finansierar kampen mot kristofobi eller över huvud taget ser den som ett problem. I Sverige öser vi skattepengar över skumma organisationer som påstår sig motverka islamofobi.

Slaveriet är sanktionerat i både Koranen och i profeten Muhammeds undervisning.

Man bör inte glömma att det framför allt var kristna européer som bekämpade slaveriet, motiverade av sin tro.

Muslimer ägnade sig åt slavhandel i massiv skala från 600-talet och fram till 1900-talet. I Saudiarabien avskaffades slaveriet först 1962 efter påtryckningar från John F. Kennedy. Man tog inte själv initiativet.

På 2000-talet sade den högt uppsatte saudiske teologen Saleh al-Fawzan i en av sina föreläsningar att slaveriet är en del av islam. Han sa också: ”Slaveri är en del av jihad, och jihad kommer att finnas så länge islam finns.”

Inside the Progressive Mind

The Progressive believes in precisely two things: his own magnificence and the constructive power of brute force. In combination, they lead him naturally from the role of pestiferous busybody to brutal dictator. Where the productive man dreams of the things he might create if only left alone by his fellows, the Progressive dreams of the world he could create if only the lives and property of his fellows were at his disposal. The roots of his pathology lie in that oldest and most destructive of all human vices, the desire for the power to rule over other men.

As naked power-lust is a rather ugly motive, the Progressive rationalizes his desire to rule as a concern for human welfare, seeing himself as a great humanitarian, far superior morally to the lesser beings who pursue merely “materialist” ends such as their own prosperity and who frequently object to his program for achieving Utopia. ...

Ta till exempel anrika IOGT-NTO, Sveriges största nykterhetsorganisation. Medlemavgifter står för en procent av organisationens intäkter! Att IOGT-NTO tilldelats en statlig lotterioktroj – privilegierad rätt att driva spelverksamhet i form av Miljonlotteriet – bidrar med 92 procent av organisationens intäkter. Det rör sig om över 60 miljoner kronor årligen som i praktiken är ett förtäckt statsunderstöd. Att en organisation som ska bekämpa missbruk får sina huvudsakliga intäkter från dobbleri är pikant i sig. Att staten genom att dela ut privilegiebrev i praktiken ger förtäckta stöd – intäkterna hade lika gärna kunnat gå till statliga Svenska Spel – är något av en skandal.


Att detta inte väcker mer uppmärksamhet förklaras nog bäst av det finns så många händer i syltburken. En betydande del av Socialdemokratiska partiets intäkter kommer faktiskt också från lotteriverksamhet. Partiet får in sex gånger mer pengar från sitt spelbolag än från medlemsavgifter. Ungdomsförbundet SSU får in mer än hälften av sina intäkter från den omfattande spelverksamhet som bedrivs av A-lotteriet. Också de med statlig oktroj att bedriva dobbel. Det har gjort regeringspartiets ungdomsförbund till det överlägset rikaste. Den enskilde kunden på Pressbyrån har nog för det mesta ingen aning om att han eller hon är med och finansierar taxiresor åt SSU-topparna.

[---]

Det är inte konstigt att bilden av ett etablissemang satt sig. EU-minister Ann Linde (S) förkunnade strax före jul på DN Debatt (7/12-2016) att regeringen, tillsammans med fack och arbetsgivare, civilsamhällets organisationer, myndigheter och skolan skulle dra igång en omfattande folkbildningskampanj för att ge medborgarna en mer positiv bild av EU. Artikelns närmast östtyskt folkuppfostrande tonfall sammanfattade ganska väl det svenska civilsamhället funktion i dag.

En av de största givarna till USA:s tidigare president, Bill Clintons stiftelse Clinton Foundation är svenska Postkodlotteriet.
.
Sammanlagt har Clinton Foundation tagit emot 73 miljoner kronor från Postkodlotteriet.

Riksrevisionen gav nyligen ett talande exempel, när de kritiserade de propositioner för migrationen, som de båda regeringarna lagt under åren 2005 till 2014. De saknade konsekvensbeskrivningar. Bland annat har samtliga statliga långtidsprognoser kraftigt underskattat de verkliga kostnaderna på migrationsområdet. Underskattningen har ökat med tiden och uppgår de senaste åren till flera miljarder kronor om året.

Regeringen har under perioden lagt närmare ett trettiotal propositioner med förslag som påverkar förutsättningarna att söka, eller få, uppehållstillstånd i Sverige av asylrelaterade skäl. En översiktlig genomgång visar att nästan alla förslagen bedömdes sakna väsentliga konsekvenser för statlig och kommunal verksamhet eller ekonomi. I den mån förslagen bedömdes ha ekonomiska konsekvenser, beskrevs de som små. Bedömningarna motiverades i allmänhet kortfattat och det saknades ofta redovisning av bakomliggande analyser.

Det verkar inte som Sveriges journalister riktigt förstår hur allvarlig denna kritik är, eftersom de håller tyst. Den forskare och samhällsdebattör som uppmärksammade mig på riksrevisionens granskning har vanligtvis ett mycket lågmält språkbruk. Den här gången reser hon frågan om inte de båda regeringar som kritiken gäller, borde ställas inför riksrätt.