Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Detta inlägg, på det goda samhället, anser jag speglar en känsla som mer och mer sprider sig, även i denna tråd. Kampen mot narrativet har krävt så mycket kraft och engagemang, att man nu, när slutet skönjas kan, börjar tappa tron på att de lösningar som framförs ska ha kraft nog att lösa någon av alla utmaningar, ja rentutav tappar tron på lösningarnas verkningar fullständigt.

Är det i ljuset av detta som mediakrigets nya intensifiering ska ses? Att Virtanen, et al, växlar upp retoriken, som om det åter vore år 2010 och år 2015 aldrig inträffat? Att det är tal om en Tet-offensiv, snarare än en ardennerdito?

Too little, too late?

Patrik Engelau:

https://detgodasamhallet.com/2017/09...andlar-det-om/

Lysande var ordet, nu kommer vi naturligtvis få se Paulina debattera mot Fritzon och Wanngård i Söndagens Agenda? Nehe, inte det.

Tror att det är många som slits mellan hopp och förtvivlan i Sverige. Herr Engelau är en äldre man och som sådan är man understundom benägen att hemfalla åt dystopier. Sedan har vi svenskar nog alla en dragning åt det depressiva hållet nu när hösten kommer.

Min uppfattning är snarare att ju längre regimtrogen media hemfaller åt att beskriva verkligheten på ett felaktigt sätt, desto fler i detta avlånga land är det som förstår att regimtrogen media inte är pålitlig. Jag har snarare en känsla att det sjuder ännu mer under locket i grytan hos svenskarna ju längre propagandan för mångkulturen drivs.

När man talade med svenskar tidigt i våras kunde man fortfarande få korrigeringar om man talade om problem i Sverige kopplade till mångkulturen. I dagsläget är det nästan ingen som vågar vara politiskt korrekt och följa den regimtrogna linjen. Talar man med svensken idag har konsensus bytt position. Sedan är folk väl inte klara över vad nästa steg är.

Som jag ser det så är det nästan bara de som inte längre kan vända kappan som står kvar på barrikaderna.

Nu var det inte från västfronten Berlin intogs. Det var kommunisterna som intog den huvudstaden.
Man glömmer lätt det.

För övrigt liknar Virtanen, et al, agera mer likt de röda khmererna. Med den skillnaden att de redan intagit Sveriges motsvarighet till Pnomh Penh, Stockholmsmedierna, och infört en marxistisk värdegrundsrevolution utan pardon.

Om nu det är någon tröst.

De Röda Khmererna, Kinastödda kommunister, Maoist Partiet MP, drevs ut ur Pnomh Penh av Sovjetstödda Vietnamesiska kommunister. Det sjuka är att de Röda Khmererna också stöddes av USA.

https://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%B6da_khmererna

Och det är så man börjar se mediekriget om mångkulturen här i Sverige. Helt osannolika koalitioner enbart för att de tror sig ha samma fiende. En höger som utmålas som fascister och nazister.
En fiende som utmålas vara så hemsk att vänstern känner sig tvingad att bibehålla sin helt omöjliga position endast för att hålla mot "högerkrafterna"
Det är det som möjliggör att Virtanen, Lindberg och andra kan fortsätta på samma sätt för de inbillar sig att att de kämpar för de goda och är emot "högern".

Med detta sagt tror jag att Virtanen et al, kommer att förlora detta krig när vänstern själva byter åsikt för att överleva.

Skall historien upprepa sig så är det den pragmatiska vänstern som kommer slå ut plakatvänstern.
I Sverige borde det vara Socialdemokratin som är kända för att vara pragmatiska men istället är det kretsen rund den mer bokstavstrogna Flamman som börjat ifrågasätta mångkulturen. Dvs från kommunisterna.

Allt går igen.

De uppräknade regimtrogna är nog bara människor. Det har trots allt helt plötsligt faktiskt blivit hippt att åka till Östeuropa. Tror att det som i själva verket drivit dem är känslan att de vill uppleva det som jag kallar tidsmaskinen, dvs att få ta sig 20-30 år tillbaka i tiden. Att få gå på gator och torg och vara omgiven av enbart européer. Det räcker i och för sig att ta färjan till Åland eller Finland för att få uppleva det, men det är mer hippt att åka till Polen.

Är man sedan i Krakow så hör det till de obligatoriska sevärdheterna att besöka förintelselägren. Inte märkligare än så.

Som jag uppfattar det skrivs det överhuvudtaget mindre om mångkulturens negativa verkningar idag, med ett undantag - kriminaliteten. Jag skönjer att det är just denna facett av kaoskryptoniten som folk främst reagerar på. Däremot skrivs det knappast något om t ex havererade kommunala ekonomier, tiggare eller skolproblem. Kanske för att Sverige bara kan hantera ett problem åt gången, och skjutningarna är den mest uppenbara problematiken.

Å andra sidan finns knappast några positiva nyheter kring mångkultur längre. Det enda som man ser är enstaka "success stories" där någon projektledare försöker rättfärdiga anslagen som läggs på klotterplankprojekt, språkkollon osv.

Det känns mest som att vi partajar inför jordens undergång - som 20- och 30-talets Berlin eller 70-talets New York ungefär. Ingen orkar längre skriva om mångkultureländet. Utom då förstås de kända idioterna som Virtanen och Lindberg då.

Kommunernas kraschade ekonomi blir nästa bombbälte att brisera, lär börja smattra under nästa år med tanke på rådande försening i asylprocesseriet. 2017 klarar med nöd och näppe att gå under radarn. Ingen vågar peta i varbölden. Än. Inte ens Hultsfreds kommun utsätts för MSM:s samlade hatkampanj. Man Vågar Inte Väcka Den Björn Som Sover. Björnen börjar dock vakna alldeles av sig själv. Ett och annat förbrum når upp till ytan i mediebruset, men ännu har vi inte nåtts av det stora vrålet. Det är dock oundvikligt att det kommer för det finns helt enkelt inte pengar till asylkarusellen i många kommuner, och än har inte den riktigt stora anhörigtsunamin slagit in över landets gränser. Uppemot en halv miljon hucklen och illbattingar ligger i startgroparna och bara väntar på PUT-stämpeln i husfaderns papper. De som kommer i fråga för vissa restriktioner i anknytningsärenden har väl knappt börjat få sin ansökan behandlad än. För alla som kom före 24/11-15 gäller gamla generösa regler.

Kändisarna håller i stort sett käft. A bad moon rising över vårt arma Sverige.

Alltså min uppfattning som bygger på mina erfarenheter, de sista månaderna, jag provocerar, jag ställer frågor, alltså när man klagar på dåliga pensioner, skolor, sjukvård, klotter, hål i vägarna, icke fungerande järnväg, högt skattetryck, usel polis osv, vad beror det på?

Jag får ta så mycket skit och många vill inte ha med mig att göra och tappar släkt och vänner, men jag ser något hos dem.
Det finns en tom blick, en brist på argumentation som tar utryck i aggression. De anar att deras religonisitet
(värdegrunden, alla likas värde) samt att Sverige som är på fallrepet kan, om man om man hårdrar det, kanske bero på dem?
De vet det och därför måste förnekelsefasen jacka in direkt och nu som tidigare går det, ett tag till ,men sedan?
Vanligt folk, helt bortkollrade av eliten!

Jag vet precis vad du talar om. Man möts av en tom, sorgsen blick men inga motargument. Sista gången någon käftade emot var 2015, innan allt vände.

Så var det inte för två år sedan. Då fanns det fortfarande en tro på att alla som motsatte sig regimen var extremistiska rasistiska klimatförnekare och homofober men det var då och nu är nu. Idag är allt självförtroende borta. Nu är det bara ilska och resignation. Jag såg samma tomma, uppgivna blick hos Ulf Kristersson igår i Agenda för övrigt.

1. Polen, Tjeckien och de övriga som väljer att stå emot muslimerna och mångkulturen kommer givetvis gå segrande ur detta. Vi ser det redan. Deras välstånd förbättras på riktigt. Inte som i Sverige, på lånade pengar med dopad flyktingekonomi. Malmö gick före, och snart är hela Sverige som den ghettostaden!

2. Aftonbladet och MSM kommer aldrig förstå. De kommer skrika sig hesa om att allt är Hitlers, Trumps och fan och hans mosters fel. De kommer aldrig, aldrig förstå!

Jag tycker nästan att det är värre nu än för två år sedan. Yrkesmässigt har jag det tveksamma nöjet att arbeta ihop med unga och djupindoktrinerade liberaler. Dessa är förvisso inte prenumeranter på DN eller är SVT-tittare. I stället är man lydiga storkonsumenter av modern PK-media som t.ex. Huffington Post.

För två år sedan tyckte jag åtminstone att det gick att diskutera i sak. Nu möts jag mest av skruvade relativiseringar (typ badkar vs. terror) eller argumenten att det inte spelar någon roll att man ljugit om ålder eller fått avslag, man har nämligen den liberala "rätten" att skapa sig ett bättre liv i Sverige.

Till protokollet ska nämnas att det också i USA förs en debatt om unga papperslösa migranter. Dessa skyddas av ett program som heter DACA, vilket president Trump nu vill avsluta. Om detta skrivs det uppenbarligen en hel del om i modern PK-media, för jag får uppdateringar nästan varje dag om hur ond Trump är i detta avseende.

I Expressen rapporterar ledarsidans medarbetare Susanna Birgersson från vår södra granne.

http://www.expressen.se/ledare/susan...e-majoriteten/

Av inlägget framgår indirekt att hon önskar att svenska politiker växte upp och att relationen med SD normaliseras. Det framgick också att danskarna nu har som förslag att barnbidraget sänks för familjer med flera än tre barn. Kan inte begripa varför bara......

Över huvud taget så verkar ägarfamiljen sedan något år tillbaka ha släppt på tyglarna för Expressen.
Det var ju bl.a. där som åsiktskorridoren bekräftas första gången.