Citat:
Ursprungligen postat av
Winston Smith
Det här är viktigt. Det ska vi inte glömma. Svenskarnas bästa chans att komma någorlunda oskadda ur det här är det klassiska "söndra och härska".
Vi ska alltså tussa de olika invandrargrupperna mot varandra, på de sätt vi kan. Låt dem trötta ur sig genom strider mot varandra innan vi tar den slutliga kampen.
Det är ett passivt åskådande från sidlinjen. Dagdrömmeri. Svenskarna "tussar" inget och ingen. De är helt passiva och maktlösa, liksom statens "våldsmonopol". Även om eventualiteten kall beräkning funnes bland svenskarna, så är det stridshärdade klaner som den fredsskadade, aldrig tränade, socialförsäkrade svensken slutligen ska möta? Finns nog tillräckligt mycket hat mellan svenskar och "deras" politiker, och tillräckligt med tvekan, splittring eller ömkan med
den andre i stundens hetta, ansikte mot ansikte, för att undanröja inbördeskrigsscenariot. Svenskarna är för övrigt i, eller i snar, minoritet mot
de andra, i så att säga stridbara åldrar. Inbördeskriget är ändå ett scenario jag själv, tills helt nyligen såg som en rimlig (sannolik) utveckling. Men betänk demografins utveckling och hen-statens psykologi och raderade historia och snöpta icke-nationalism, och det framstår mer som en feberyr from förhoppning för en dystopiker. En "dystopiker" som är optimistisk nog att tro att efter ruin kommer nationell renässans.

Efter ruin öken. Och öknens folk är här - mer eller mindre inviterade.