Sentimental globalistmupp som har volontärjobbat några veckor i den grekiska övärlden (annars är hon en av Malmös tusentals "vill-jobba-med.media"-tjejer och journalist/tyckare på Sydsvenskan) gråter och hytter med näven i en av Sydsveriges största tidningar, givetvis med stor bildbyline där tjejen bligar uppfordrande på oss. Ett år har gått sedan Virtanen, Schyffert, Dirawi, DN och hela det offentliga Sverige slöt upp kring bilden av de hjältemodiga flyktingarna, och verkligheten har hunnit ikapp:
http://www.sydsvenskan.se/2016-09-15...-landet-langre
Besvikelsen över att svensk PK-media och Sveriges regering inte fortsatte köra på samma spår där de befann sig för jämnt ett år sedan lyser från varenda rad - det är Sveriges och Greklands futtighet och oläkbara skuld inför afghanerna, eritreanerna, klanmännen och de häftiga migranterna som driver resonemanget, inte insikten om att det finns gränser för hur mycket systemen klarar av och att länder som Sverige, Frankrike och Grekland (helt bortsett från risken för upptrappad jihadism) kämpar med svåra ekonomiska obalanser och vacklande service på hemmaplan.
Det är Sverige hon snäser av i följande utdrag, även om hon mycket nödtorftigt skylt sin arrogans med att skriva "det här landet".
*trött grimas*
I likhet med en del andra journos är Pahnke f ö fullständigt öppen med att hon anser det höra till yrkesrollen att vara aktivist och ideologisk torped, och att lära upp populasen, som t ex i den här inlägget om Pride i Malmö och Stockholm. Hon krokar också in den då pinfärska massakern på gayklubben i Orlando, men givetvis utan att nämna att det var en konservativt troende muslim med afghansk bakgrund som utförde dådet:
http://www.sydsvenskan.se/2016-06-13/karlek-och-revolt
Att Pahnke själv cyniskt använder massakern som bekvämt viral knorr på sin artikel, för att försöka köra in en billigt retorisk poäng, faller henne inte in. Och inte heller att i Orlando var det mycket riktigt på liv och död - men det var inte genusutbildade pratpoliser som till sist avbröt mördandet, och inte heller vita amerikanska pastorer som satte igång det.
http://www.sydsvenskan.se/2016-09-15...-landet-langre
Besvikelsen över att svensk PK-media och Sveriges regering inte fortsatte köra på samma spår där de befann sig för jämnt ett år sedan lyser från varenda rad - det är Sveriges och Greklands futtighet och oläkbara skuld inför afghanerna, eritreanerna, klanmännen och de häftiga migranterna som driver resonemanget, inte insikten om att det finns gränser för hur mycket systemen klarar av och att länder som Sverige, Frankrike och Grekland (helt bortsett från risken för upptrappad jihadism) kämpar med svåra ekonomiska obalanser och vacklande service på hemmaplan.
Det är Sverige hon snäser av i följande utdrag, även om hon mycket nödtorftigt skylt sin arrogans med att skriva "det här landet".
Citat:
Ursprungligen postat av Elina Pahnke/SDS
Men Abd, vet du en sak. Jag har ingenting bra att säga om det här landet längre.
Din vän ångrar att han valde Sverige, han har väntat i ett år på att få stanna ett år. När han kom hit var det andra tider, de lovade att ge honom en plats att stå still på. Dödsfallen räknades fortfarande som nyheter och det fanns tid att beskriva den där mannens tatuering när jag skrev om honom, minns du? Första gången jag såg dig, Abd Kateilah, stod han där, räknades som en människa precis som jag. Ett hjärta i bläck på armen med texten ”Nothing's forever”.
Vi pratade om Europa, han visste inte hur rätt han hade. Ingenting varar för alltid. Allt kan alltid bli värre.
Nu beskrivs han och de andra som du delade Greklands gator med bara som män i mängden, som ska arbeta fler timmar för färre kronor. Som ett hot mot flickorna eller rikets säkerhet. Säg mig Abd Kateilah, varför får de det alltid att låta som om det är jag som riskerar att dö, när det är ni som har sett livet tas ifrån er?
Din vän ångrar att han valde Sverige, han har väntat i ett år på att få stanna ett år. När han kom hit var det andra tider, de lovade att ge honom en plats att stå still på. Dödsfallen räknades fortfarande som nyheter och det fanns tid att beskriva den där mannens tatuering när jag skrev om honom, minns du? Första gången jag såg dig, Abd Kateilah, stod han där, räknades som en människa precis som jag. Ett hjärta i bläck på armen med texten ”Nothing's forever”.
Vi pratade om Europa, han visste inte hur rätt han hade. Ingenting varar för alltid. Allt kan alltid bli värre.
Nu beskrivs han och de andra som du delade Greklands gator med bara som män i mängden, som ska arbeta fler timmar för färre kronor. Som ett hot mot flickorna eller rikets säkerhet. Säg mig Abd Kateilah, varför får de det alltid att låta som om det är jag som riskerar att dö, när det är ni som har sett livet tas ifrån er?
*trött grimas*
I likhet med en del andra journos är Pahnke f ö fullständigt öppen med att hon anser det höra till yrkesrollen att vara aktivist och ideologisk torped, och att lära upp populasen, som t ex i den här inlägget om Pride i Malmö och Stockholm. Hon krokar också in den då pinfärska massakern på gayklubben i Orlando, men givetvis utan att nämna att det var en konservativt troende muslim med afghansk bakgrund som utförde dådet:
http://www.sydsvenskan.se/2016-06-13/karlek-och-revolt
Citat:
I Orlando, natten till söndag, såg vi hatet i sin våldsammaste form, när besökare på HBTQ-klubben Pulse mördades. Våldet fortgår, och det är ingenting som förändras genom att vi får en regnbågsfärgad papperskrona på en hamburgerrestaurang eller genom att brännmärka aktivism som "våldsvänster".
Varken Pride-tåget eller HBTQ-rörelsen är den kärleksmanifestation som liberalerna hoppas på, utan resultatet av en strid på liv och död om att få finnas till. Det blir inte mer politiskt än så.
Varken Pride-tåget eller HBTQ-rörelsen är den kärleksmanifestation som liberalerna hoppas på, utan resultatet av en strid på liv och död om att få finnas till. Det blir inte mer politiskt än så.
Att Pahnke själv cyniskt använder massakern som bekvämt viral knorr på sin artikel, för att försöka köra in en billigt retorisk poäng, faller henne inte in. Och inte heller att i Orlando var det mycket riktigt på liv och död - men det var inte genusutbildade pratpoliser som till sist avbröt mördandet, och inte heller vita amerikanska pastorer som satte igång det.
__________________
Senast redigerad av HepCat-X 2016-09-16 kl. 05:55.
Senast redigerad av HepCat-X 2016-09-16 kl. 05:55.
__________________
Senast redigerad av Passepartout 2016-09-16 kl. 14:50.
Senast redigerad av Passepartout 2016-09-16 kl. 14:50.
Citat:
SVT fortsätter oförtrutet att kolportera rapsodiska och anekdotiska solskenshistorier, integration genom fotboll, möten och ömmande livsöden; nyhetssändningarna är en kvinnlig uppgörelse, syns till äventyrs en man så är det en "flykting" eller en aktivist för identitetsvänstern - i redaktionen hennifierade representanter för det manliga könet. Doftande blomsterarrangemang och ömmande törnekransar. Detta är det nygamla vanliga. MSM:s enhetliga polemisering mot Ryssland har lagt in den högre växeln, i försöken att avleda debatten från inrikes problem. Dessa är de två stora berättelserna. Samtidigt kan struntsaker slås upp som huvudnyhet: småpartiers interna debacle, såsom rivaliteten mellan Jan Björklund och Birgitta Ohlsson i L, tillåts ta den mesta tiden av SVT Aktuellt. Är det intressant för allmänheten eller av vikt?
Patrik Engellau (PE) gör en klassanalys:
https://detgodasamhallet.com/2016/09...lys/#more-5124
PE skriver att den gamla arbetarklassen insåg polemiken, laguppställningen, som kontrahent till kapitalisterna/ägarna och agerade utifrån det. De startade egna medier, fack osv. Resten är historia.
Till skillnad från dagens arbetarklass, medelklassen, så var inte den gamla arbetarklassen klämd från två håll; idag är den klämd av invällande bidragsberoende, svartarbetare, kriminella snyltare, förutom tuktad av en inkompetent Statsmakt som utgör en egen materiell klass. Medelklassen som klassomedveten är en nyttig idiot för dess egen utplåning. Förintelsen kanske inte blir fullständig, eftersom Statsmakten och bidragsproletariatet lever på medelklassen. Som parasiter är de två förra beroende av den senare. Ju förr medelklassen inser det, och gör upp med statsindividualistiska beroendeförhållanden och hämmande föreställningar desto bättre. En fråga är om det finns en intressegemenskap inom medelklassen att göra något åt saken.
Patrik Engellau (PE) gör en klassanalys:
https://detgodasamhallet.com/2016/09...lys/#more-5124
PE skriver att den gamla arbetarklassen insåg polemiken, laguppställningen, som kontrahent till kapitalisterna/ägarna och agerade utifrån det. De startade egna medier, fack osv. Resten är historia.
Till skillnad från dagens arbetarklass, medelklassen, så var inte den gamla arbetarklassen klämd från två håll; idag är den klämd av invällande bidragsberoende, svartarbetare, kriminella snyltare, förutom tuktad av en inkompetent Statsmakt som utgör en egen materiell klass. Medelklassen som klassomedveten är en nyttig idiot för dess egen utplåning. Förintelsen kanske inte blir fullständig, eftersom Statsmakten och bidragsproletariatet lever på medelklassen. Som parasiter är de två förra beroende av den senare. Ju förr medelklassen inser det, och gör upp med statsindividualistiska beroendeförhållanden och hämmande föreställningar desto bättre. En fråga är om det finns en intressegemenskap inom medelklassen att göra något åt saken.
För ungefär 100 år sedan beslutades det att samhället skulle ta ett försörjningsansvar för invalider,idioter och de som helt enkelt hade blivit för gamla för att utföra ett lönearbete.Folkpension.
Detta visade sig vara en samhällsekonomisk vinst då deras släktingar,barn och kusiner blev befriade från detta ok att behöva hålla nära och kära och i många fall avlägsna släktingar med mat och husrum, och istället kunde konsumera,
vilket ledde till en positiv samhällsutveckling som också kom de svagaste till del.
Man ska ha detta i bakhuvudet när man kontemplerar över bidragsberoendet hos de senaste tillskotten i Sveas mångkultur.
Vi vet först om 50 år om det staten nu gör är samhällsekonomiskt lönsamt!
För att ansluta till mediakriget och arbetarklassens egna press, så rekomenderar jag ett besök på kb, läs där "Metallarbetaren", "Vi "från 60-80-talet, så kan ni se hur välment dessa publikationer presenterade sanningar och ideologier så att den förvirrade arbetaren skulle veta hur han skulle förhålla sig till sin samtid.
Och märk väl, det var sällan ren propaganda utan ett pragmatiskt sätt hur man skulle förhålla sig till stat och kommun vilka rättigheter man hade osv.. Rätten att ställa krav på samhället om man bidrog som en god löneslav. Och sosseriet var ju självklart och behövde aldrig nämnas.
Ett lite tillägg bara, Det var alltid löntagaren mot staten,fackföreningsrörelsen var inte som en del påstår regeringens handgågne män, utan de var för det mesta oense i allt , ta bara paragraf 32 som facket i princip ville utrota (ta bort företagarens rätt att göra vad han ville med sitt företag) det mjölkades ur av sosseriet till MBL, en förhandlingslösning vid större företagsrekonstruktioner och dyl.En i många företagsledares tycke ,en alldeles utmärkt kompromiss, som rent faktiskt tog sig uttryck såsom när ett företag behövde minska personalen ,kunde man åberopa mbl, och låta den lokala fackföreningen bestämma vilka som skulle få sparken, Inte hur många , men vilka!
Och facket kunde ju naturligtvis ställa andra krav i mindre prekära situationer.
Ursäkta om jag är lite övertydlig här men Mbl kunde fungera så här.
" Hej facket vi måste sparka 100 personer och eftersom vi har MBL får ni vara med och besluta om vilka som ska få sparken." Så gick det till.!
__________________
Senast redigerad av Tom iskalle'n 2016-09-17 kl. 17:03.
Senast redigerad av Tom iskalle'n 2016-09-17 kl. 17:03.
Citat:
För ungefär 100 år sedan beslutades det att samhället skulle ta ett försörjningsansvar för invalider,idioter och de som helt enkelt hade blivit för gamla för att utföra ett lönearbete.Folkpension.
Detta visade sig vara en samhällsekonomisk vinst då deras släktingar,barn och kusiner blev befriade från detta ok att behöva hålla nära och kära och i många fall avlägsna släktingar med mat och husrum, och istället kunde konsumera,
vilket ledde till en positiv samhällsutveckling som också kom de svagaste till del.
Man ska ha detta i bakhuvudet när man kontemplerar över bidragsberoendet hos de senaste tillskotten i Sveas mångkultur.
Vi vet först om 50 år om det staten nu gör är samhällsekonomiskt lönsamt!
För att ansluta till mediakriget och arbetarklassens egna press, så rekomenderar jag ett besök på kb, läs där "Metallarbetaren", "Vi "från 60-80-talet, så kan ni se hur välment dessa publikationer presenterade sanningar och ideologier så att den förvirrade arbetaren skulle veta hur han skulle förhålla sig till sin samtid.
Och märk väl, det var sällan ren propaganda utan ett pragmatiskt sätt hur man skulle förhålla sig till stat och kommun vilka rättigheter man hade osv.. Rätten att ställa krav på samhället om man bidrog som en god löneslav. Och sosseriet var ju självklart och behövde aldrig nämnas.
Ett lite tillägg bara, Det var alltid löntagaren mot staten,fackföreningsrörelsen var inte som en del påstår regeringens handgågne män, utan de var för det mesta oense i allt , ta bara paragraf 32 som facket i princip ville utrota (ta bort företagarens rätt att göra vad han ville med sitt företag) det mjölkades ur av sosseriet till MBL, en förhandlingslösning vid större företagsrekonstruktioner och dyl.En i många företagsledares tycke ,en alldeles utmärkt kompromiss, som rent faktiskt tog sig uttryck såsom när ett företag behövde minska personalen ,kunde man åberopa mbl, och låta den lokala fackföreningen bestämma vilka som skulle få sparken, Inte hur många , men vilka!
Och facket kunde ju naturligtvis ställa andra krav i mindre prekära situationer.
Ursäkta om jag är lite övertydlig här men Mbl kunde fungera så här.
" Hej facket vi måste sparka 100 personer och eftersom vi har MBL får ni vara med och besluta om vilka som ska få sparken." Så gick det till.!
Detta visade sig vara en samhällsekonomisk vinst då deras släktingar,barn och kusiner blev befriade från detta ok att behöva hålla nära och kära och i många fall avlägsna släktingar med mat och husrum, och istället kunde konsumera,
vilket ledde till en positiv samhällsutveckling som också kom de svagaste till del.
Man ska ha detta i bakhuvudet när man kontemplerar över bidragsberoendet hos de senaste tillskotten i Sveas mångkultur.
Vi vet först om 50 år om det staten nu gör är samhällsekonomiskt lönsamt!
För att ansluta till mediakriget och arbetarklassens egna press, så rekomenderar jag ett besök på kb, läs där "Metallarbetaren", "Vi "från 60-80-talet, så kan ni se hur välment dessa publikationer presenterade sanningar och ideologier så att den förvirrade arbetaren skulle veta hur han skulle förhålla sig till sin samtid.
Och märk väl, det var sällan ren propaganda utan ett pragmatiskt sätt hur man skulle förhålla sig till stat och kommun vilka rättigheter man hade osv.. Rätten att ställa krav på samhället om man bidrog som en god löneslav. Och sosseriet var ju självklart och behövde aldrig nämnas.
Ett lite tillägg bara, Det var alltid löntagaren mot staten,fackföreningsrörelsen var inte som en del påstår regeringens handgågne män, utan de var för det mesta oense i allt , ta bara paragraf 32 som facket i princip ville utrota (ta bort företagarens rätt att göra vad han ville med sitt företag) det mjölkades ur av sosseriet till MBL, en förhandlingslösning vid större företagsrekonstruktioner och dyl.En i många företagsledares tycke ,en alldeles utmärkt kompromiss, som rent faktiskt tog sig uttryck såsom när ett företag behövde minska personalen ,kunde man åberopa mbl, och låta den lokala fackföreningen bestämma vilka som skulle få sparken, Inte hur många , men vilka!
Och facket kunde ju naturligtvis ställa andra krav i mindre prekära situationer.
Ursäkta om jag är lite övertydlig här men Mbl kunde fungera så här.
" Hej facket vi måste sparka 100 personer och eftersom vi har MBL får ni vara med och besluta om vilka som ska få sparken." Så gick det till.!
Fast nu är det ju inte riktigt samma förutsättningar. Försörjningsbördan utgörs inte längre huvudsakligen av försorg om lemmalytta, sinnesslöa och gamlingar. Försörjningsbördan består till stor del numera av att dra försorg om fullt arbetsföra friska individer och för närvarande finns inte mycket som talar för att gruppen invandrad arbetsför men arbetsovillig livstock kommer att börja bidra till gemensam försörjning. Genom försörjning av denna grupp frigörs heller inga alternativa försörjare.
Vem ska företräda eller ens vägleda den försörjande delen av dagens befolkning? Än så länge är väl dessutom den största delen av minusnettot kring den enorma migrationsaffären huvudsakligen dold och/eller obegripen och implikationerna för framtida försörjningsfördelning fullständigt oöverskådliga. Vad leder alla hisnande miljarder till? Ska någon våga börja nysta i haveriet och försöka presentera grunden till en något sånär relevant lägesbeskrivning? Det ser mörkt ut, minst sagt.
Möjligen är följande ett förebådande om vad för slags information som ligger i mediers och politska organs pipelines.
I IRIN, ett slags humanitärinsatsernas rapportorgan, har en Kristy Siegfried publicerat en artikel om det europeiska migrationshaveriets mer eller mindre oredovisade företeelser. Det förespeglas oss medborgare att "migrationskrisen" i stort sett är över, att EU har koll på läget. UNHCR och liknande organisationer observerar, räknar och uppskattar antal migranter och drar, dessvärre, ganska felaktiga slutsatser. De där arma människorna som riskerar sina liv under farliga seglatser är långt ifrån de enda som kommer. Förfärande många migranter anländer på andra, mindre uppenbara, vägar.
Citat:
Nedslående siffror. Vilka är dessa människor (som vi infödda ombeds dra försorg om)? Är de krigsflyktingar? Har umbärandena varit ohyggliga? Nej tydligen inte särskilt ofta.
In 2015, UNHCR and IOM registered about 1.1 million new arrivals and yet 1.7 million asylum claims were lodged, suggesting that 600,000 people found their way into Europe through covert means.
In 2016, the discrepancy between registered arrivals and asylum claims is much larger. Based on current rates, the authors predict that by the end of the year 890,000 asylum claims will have been made while only about 330,000 new arrivals will be registered.
So while ‘covert’ arrivals accounted for 38 percent of new asylum seekers in Europe in 2015, they will account for an estimated 63 percent in 2016.
In 2016, the discrepancy between registered arrivals and asylum claims is much larger. Based on current rates, the authors predict that by the end of the year 890,000 asylum claims will have been made while only about 330,000 new arrivals will be registered.
So while ‘covert’ arrivals accounted for 38 percent of new asylum seekers in Europe in 2015, they will account for an estimated 63 percent in 2016.
Citat:
Ursprung då? Hittills i år verkar den största gruppen migranter till EU kommit från Balkan, Ukraina och Ryssland. 45 % av migranterna som knappast behöver beskydd av oss. Eftersom de flesta migranter ankommer s a s under radarn vet man inte så noga vilka som kommer eller vilka som redan är här.
In fact, 2015 was the anomaly. The report shows that for at least the past seven years, the majority of asylum seekers arriving in Europe have used covert means. These typically include traveling overland concealed in vehicles, flying into the EU using false documents or arriving on a legitimate visa and then applying for asylum.
These clandestine routes don’t come cheap. They often involve paying for forged documents or bribing border officials. A breakdown of the nationalities of covert arrivals in 2015 show that they were much more likely to be from upper-middle income countries than overt arrivals and that less than a third were from the Middle East, of which only 33 percent were from Syria.
These clandestine routes don’t come cheap. They often involve paying for forged documents or bribing border officials. A breakdown of the nationalities of covert arrivals in 2015 show that they were much more likely to be from upper-middle income countries than overt arrivals and that less than a third were from the Middle East, of which only 33 percent were from Syria.
Citat:
Vad kan göras och vad görs? Det byggs staket och gränskontroller, det betalas ut sanktionerade statsmutor som i fallet med Turkiet och mer eller mindre tydligt villkorat bistånd till andra. Resultatet verkar klent. Det handlar om monstruösa belopp.
The findings should sound an alarm bell for policy makers, said one of the report’s authors: ODI’s interim executive director Marta Foresti. “The number of people we know about is going down and the ones we don’t know about are increasing,” she told IRIN.
“This crisis isn’t going away,” she added. “Even if the Syria crisis was resolved, everything we see in these numbers in terms of overall trends suggests a steady increase [in asylum applications].”
“This crisis isn’t going away,” she added. “Even if the Syria crisis was resolved, everything we see in these numbers in terms of overall trends suggests a steady increase [in asylum applications].”
Citat:
In total, Europe spent €1.7 billion on fences and other border control measures between 2014 and 2016, according to ODI’s “conservative” estimate.
Citat:
Spänningen inom EU ökar som ett resultat av den förskräckande ojämlika fördelningen av försörjningsbördan för dessa oinviterade EU-aspiranter. Sverige sitter, inte oväntat, med den fetaste och svartaste pettern.
The result, notes the report, is millions of euros “poured into shifting burdens across individual countries in Europe, with little progress made on actually reducing the numbers arriving as a whole.”
Citat:
Betala folk för att stanna i sina hemländer då, fungerar det? Nej, det gör det inte. Det förvärrar bara hela situationen genom att sätta fart på ännu fler förhoppningsfulla EU-resenärer.
In Sweden, for example – the country that has the highest number of asylum seekers as a proportion of the local population – ODI estimates that the cost per citizen in 2016 was €245. In the UK, which has taken in a relatively small number of refugees, the cost was just €16 (see map).
Citat:
Meanwhile, European governments are spending vast sums trying to deter migrants and asylum seekers from ever reaching Europe’s borders. Over the past year, the EU has committed €300 million to strengthening security and border controls in non-European countries and promised billions of euros to support economic development through bilateral agreements and trust funds aimed at discouraging would-be migrants from leaving home.
Citat:
Det verkar inte finnas något sätt som inte inbegriper väpnat motstånd som kan stoppa anstormningen. Visserligen föreslås mer internationellt samarbete, det är trots allt något slags MR-aktivistiskt organ som presenterar denna oroväckande lägesrapport, men vad skulle det hjälpa kan man fråga sig.
Considering the amounts of money involved, there’s a surprising lack of evidence that this approach actually works to reduce migration flows. In fact, all the evidence suggests that, in the short term at least, migration actually increases when poor countries experience development and people have more resources and aspirations to travel.
Citat:
https://www.irinnews.org/analysis/20...olicy-billions
“Without international and regional cooperation, investing in isolated border controls and security is a bottomless pit,” notes the report.
Even more worrying are the wider, ripple effects as other countries are encouraged to emulate Europe’s approach with their own deterrence policies.
“It’s highly risky because if others join this race to the bottom, it could result in even greater flows to Europe,” said Foresti.
The forced closure of Kenya’s camps in Dadaab, hosting more than 300,000 Somali refugees, for example, could see some of those refugees making their way towards Europe.
Even more worrying are the wider, ripple effects as other countries are encouraged to emulate Europe’s approach with their own deterrence policies.
“It’s highly risky because if others join this race to the bottom, it could result in even greater flows to Europe,” said Foresti.
The forced closure of Kenya’s camps in Dadaab, hosting more than 300,000 Somali refugees, for example, could see some of those refugees making their way towards Europe.
När insikten om vidden av katastrofen väl får fäste inom politisk och medial elit lär kartan för mediekrigets skyttegravsplacering ritas om snabbt och radikalt. När insikten att motorn i katastrofmaskineriet varit förespeglandet av en multikulturell samhällsordning där vem som helst välkomnats till etnisk/kulturell autonomi och ovillkorad försörjning drabbar samma eliter, vad händer då?
__________________
Senast redigerad av Nostradumbass 2016-09-17 kl. 22:45.
Senast redigerad av Nostradumbass 2016-09-17 kl. 22:45.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
