Citat:
Ursprungligen postat av
Kinuski
Man kan inte kräva att bli föremål för kärlek, däremot kan man som folk kräva respekt. Men då kan det behövas att man sätter sig i respekt. Förtjänst och föredöme i all ära, men det tar tid innan belöningen kommer; det omedelbara är auktoriteten eller bristen därpå. Svenskarnas civilkurage är nog många överens om ganska svagt utvecklad, och staten som vi förlitade oss på har i förekommande fall gått in i kakelväggen eller tjänar helt andra intressen än svenskarna. Vad finns att respektera hos batikkärringen med saft och bullar, för att hårdra det?
Sverige har uppenbarligen attraherat många människor; en mix av positiva företräden med negativa underlåtenhetssynder, som givit välfärdens frukter utan att kräva något, eller endast lite, av främlingen. Sverige - eller dess företrädare - har lika uppenbart förhävt sig i de humanitära anspråken och nu framträder notan med allt större tydlighet. Man har tagit sig vatten över huvudet, men saknat paternalismen för att få pli på denna volymverksamhet med krav på disciplin och respekt... annars konsekvens. Statsfeminismen var god på att gränslöst curla och lova, men hushållet saknade fadern som skulle ha kunnat balansera det hela.
Om den fredsskadade svenska särarten har medfört särbehandling och "skalnackdelar" genom volymens omfattning och brist på paternalism (som dels skulle ha föregripit volymen och dels tagit itu med de befintliga problemen), så är det pga att det är möjligt. Kalla det kulturkrockar, opportunism, klankulturernas egoism, statsmakternas korruption (Statsmakten) eller vad som helst. Kanske den svenska särarten är just den att den medgav den uppkomna situationen; fredsskadan som befordrade den humanitära hybrisen och frånvaron av den korrigerande fadern.
Nej, man kan inte
kräva ömsesidighet - men det är inte svaghet eller meningslöst att påpeka när ömsesidigheten saknas. Allra minst är det en genväg till den ömsesidiga likgiltighetens och självbejakandets nya realpolitiska samhällsbalans.
Partiskhetens ärliga cynism som erfarenhetsmässigt normaltillstånd i mångkulturella stater.
Jag har ju t ex inte fått något annat än en undvikande replik här på Flashback om att "också svenskar kan drabbas av rasism" från Cwejman när jag klandrade honom för att ha osynliggjort "svennehorans" upplevelser och vardag när hennes flyttlass går från otrygghet med rasistiska, etniska förtecken och "judehorans".
Trots den uppenbart falska utsagan att "den enda folkgruppen som flyttar från rasism inom landet är judar" med just detta skorrande val av illustrativt epitet och trots att Adam är unik i så motto att han både har kapaciteten att tillstå fel och har en Flashback-närvaro som gör att jag vet att hans tystnad inte är omedveten - så får jag inget svar.
Vad skiljer i de olika prefix-"horornas" upplevelse av obehag och utsatt underläge, som gör att den ena formen av rasism räknas mer än den andra?
Att jag vänder mig mot just flyfotade Adam Cwejman beror inte på att han är "sämst i klassen", tvärtom. Om inte ens han går att påverka - vad är då meningen med blommiga, tomma fraser om vad "vi" kan uträtta om "vi" bara rullar upp ärmarna och hugger i? Det uppfordrande svenska "vi:et" har ju en avgörande egenskap:
De enda som är mottagliga för förmaningarna är de som inte behöver sträckas upp. De som behöver uppfostras i svenska normer är ointresserade av att tillägna sig dem.
Bara tanken att det går att "kodifiera" svenskhet är ju en förolämpande trivialisering av ett kulturarv. Praktiskt ogenomförbart och principiellt förkastligt.
Den som vill bli en fungerande del av en svensk kontext får helt enkelt göra det som varit alla välvilliga invandrares lott överallt, i alla tider:
Var lyhörd och nyfiken, respektfull och läraktig. Den uppförsbacken som finns är inte specifikt svensk - den är migrantens eviga, universella erfarenhet. Skillnaden mellan kolonisatören/erövraren och den gode invandraren/migranten finns i var anspråket om anpassning riktas.
De rasifierades hat och egenintresse är åtminstone ärligt menat och sannolikt en bättre indikation på framtidens partiskhet och fragmentering än ord och ompositioneringar i riktning mot en "tydlig svensk värdegrund" från dem som nyss inte tyckte svenskheten fanns.
Reciprociteten kommer alltid infinna sig i ett moget system - vare sig det är kärleken, hatet eller likgiltigheten som är ömsesidig.
