Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Patrik Kronqvist levererar igen med ledaren "Rödvinsvänstern har en blind fläck". Virtanen och Schyffert får några välplacerade kängor efter sina löjeväckande utspel om att flyktingkaoset inte påverkar deras konsumtion av rödvin och pizza.

"Frågan är bara var de har gömt klassperspektivet någonstans. För inte ens Virtanen själv kan väl vara förvånad över att den välmående övre medelklassen på Södermalm har pengar kvar i plånboken även denna höst. De tyngsta inhemska bördorna för flyktingmottagandet bärs - som tidigare - i stället av redan utsatta grupper.
(... )
En grupp som drabbas ännu värre är socialt utsatta barn. Socialsekreterare i flera kommuner larmar nu om att de många ensamkommande flyktingbarnen gör arbetssituationen så ansträngd att de inte har tid med andra ärenden. Det betyder att fall med barn till missbrukare och som snabbt skulle behöva omhändertas kan bli liggande i högarna. "
http://www.expressen.se/ledare/patri...n-blind-flack/

Nu tror jag inte att klasskillnader är ett uttryck Kronqvist brukar använda men han vet förstås var han ska lägga in stöten. Han belyser den vänsterparadox som tidigare nämnts i tråden med samtida mångkulturalism och traditionell protektionism. Det är ett moraliskt dilemma som den priviligierade Södermalms-vänstern länge har kunnat förtränga men som gör sig påmint även i MSMs rapportering.
Kronqvist ledare måste svida lite även om de träffade inte lär erkänna det.

I SvD kan man idag läsa en intressant debattartikel av den gamle *aktivisten Per Kågesson. Man får medge att den kommer från ett oväntat håll. Kågesson kräver ordning i begreppen och i migrationspolitiken.

http://www.svd.se/viktig-skillnad-me...rant/om/debatt

Det är en stöt i veka livet på journalisterna, som som alltid blir svarslösa. Men mest intressant tycker jag det är att gamla vänsterintellektuella nu börjar problematisera migrationen, och i sin förlängning även mångkulturen (Kågesson antyder detta också), och att dessa synpunkter publiceras i dagspressen.

Så, nog rör det på sig i mediekriget, alldels oavsett om det är direkt krigföring som i detta fall, eller om det är indirekt genom huggen mot Wolodarski och hans "det går bra för Sverige". Vem som vinner är så klart ännu oklart.

Det var en okej ledare.

Men det är inte bara klassen som förträngts av "vänstern"; snarast är den förträngningen en direkt konsekvens av att folket har förträngts. I det här fallet svenskarna. "Överideologin" gör sig alltså påmind: den svenska vänstern är inte "vänster" i traditionell mening där klassen är det primära. Den är heller inte antinationalistisk i någon traditionell mening där solidariteten med klassmedlemmar i andra länder är viktig. Så vad vi har är en svensk vänster utan klassperspektiv. Med blicken istället riktad mot främlingen, ivrig att känna sig god. Även om de själva kallar sig vänster så är frågan om andra skall göra det.

Kulturmarxister blev rasande när storbanker i USA skapade ekonomiska bubblor genom att låna ut till ekonomiskt svaga grupper som inte kunde betala tillbaka. Sveriges regering, med Miljöpartiet i spetsen, gör nu samma sak. Att bygga upp ekonomisk framgång på felaktiga grunder är inte mer rätt när Miljöpartiet gör det än Goldman Sachs.

Att vi har journalister som fortsätter hävda att svensk ekonomi är urstark är ett bra bevis på deras totala inkompetens. Amerikansk ekonomi, liksom Greklands, var urstarka innan krascherna.

Svenska journalister måste förstå att det kan se bra ut på pappret om man importerar mängder med människor och för stunden låtsas att de är ekonomiska tillgångar som man kan låna stora summor pengar till. Den ekonomiska smällen kommer när man inser att dessa människor inte kommer i närheten av den tidigare befolkningens sysselsättningsgrad och produktivitet.

Synd att vi styrs av feminister som inte tycker ekonomi är viktigt. Hittar man någon siffra som för stunden säger att allt ser bra ut så behöver man inte tänka mer på det.

Skulle precis posta ett inlägg om Kågesons artikel. Den var riktigt bra - saklig, klok och balanserad. De flesta partier i riksdagen borde väl kunna hålla med om att Sverige i likhet med andra länder måste kunna göra skillnad på flyktingar och migranter, men man vet ju aldrig. Det ska bli intressant att se hur tyckonomerna reagerar. Jag kände inte till att Kågeson har vänsteraktivistbakgrund - intressant.

Trestegsraketen fly - flytta - kolonisera var riktigt snygg.


Och så uppskattar jag att han inte väjer för kniviga frågor som den problematiska kvinnosynen hos vissa invandrargrupper eller risken för permanent utanförskap.

Även om detta med viss risk är OT, så blottar jag strupen för moderators vrede, då detta är så överskuggande viktigt:

Utan att leta upp de exakta siffrorna, så är det som bekant på följande vis, om vi letar upp ett år där vi hade ungefärligen 50.000 asylsökande så var den totala invandringen 150.000.

Givna PUT för s.k asyl är aldrig detsamma som total invandring. Utöver detta är alltid anhöriginvandring och arbetskraftinvandring.
Vidare räknas förstås inte avyngligen av ickesvenskar med PUT och svenska medborgarskap.

Edit:

Om nu årets skörd av 30-40 K afganska lycksökare kommer att låtas få permantent tillträde till det hjärndöda landet i norr som ger bort sin välfärd gratis, så lär efterbörden slå alla rekord, då varje skäggbarn ska försöka göra "svensk" medborgare av maximalt antal klanmedlemmar från hembyn.

Bäva månde vi...

QUOTE=Tennant|55651945]Det var en okej ledare.

Men det är inte bara klassen som förträngts av "vänstern"; snarast är den förträngningen en direkt konsekvens av att folket har förträngts. I det här fallet svenskarna. "Överideologin" gör sig alltså påmind: den svenska vänstern är inte "vänster" i traditionell mening där klassen är det primära. Den är heller inte antinationalistisk i någon traditionell mening där solidariteten med klassmedlemmar i andra länder är viktig. Så vad vi har är en svensk vänster utan klassperspektiv. Med blicken istället riktad mot främlingen, ivrig att känna sig god. Även om de själva kallar sig vänster så är frågan om andra skall göra det.[/quote]

Det är nog precis det perspektiv du beskriver som Kronqvist indirekt avsåg att belysa. Ledaren handlar snarare om brytandet av det generella medborgarkontraktet än vänsterns ideologiska förvirring som Kronqvist antagligen inte är så engagerad i. Det var därför jag skrev att han knappast brukar använda uttrycket "klasskillnader" utan vänder det strategiskt mot påstått vänstervridna debattörer som är beredda att offra den egna befolkningen och välfärden på mångkulturalismens altare.

Den svenska vänstern är inte bara medelklassen på Södermalm, som svårligen kan klassificeras som vänster i traditionell bemärkelse. Den traditionella vänsterns största hot är identitetspolitiken som frodas på Söder där "främligen" alltid premieras och "ras" har blivit den främsta markören i makthierarkin. Det är denna irrlära som gör Virtanen och Schyffert blinda eller helt enkelt likgiltiga inför vita svenska offer om det så är barn till missbrukare som prioriteras bort i det mångkulturalistiska projektet.

Ivar Arpi: "Nej, invandring löser inte Sveriges demografiska utmaning".

http://www.svd.se/hur-blir-invandringen-lonsam

Och så några matnyttiga tweets där han vidareutvecklar sina tankar och presenterar forskning bland annat om kunskapsgapet mellan inrikes och utrikes födda. Gissa vilket land som toppar listan?

https://twitter.com/Ivarpi/status/674129156272226304

Tyvärr handlar artikeln till stor del om trösklarna in på arbetsmarknaden. Nej, idag föredrar jag nog sossarna om jag måste välja mellan blått och rött. Däremot rekommenderar jag verkligen Arpis Twitter. Han är en flitig skribent med jämn och hög nivå som ofta lyfter fram intressanta studier och artiklar i internationell press. Orädd är han också. I konversationen ovan får han kritik för att dra alla över en kam. "Det är så statistik fungerar. Man använder kategorier", svarar Arpi kallt.

Just det. Vi har fått en politisk och medial scen där ras och genus tränger undan frågeställningar (eller förklaringar) som fokuserar på klass och ekonomi. Eller medborgarnas roll i politiken. Idén var möjligen från början att alla skulle kunna höra till, "alla ska med", men i verkligheten leder det snabbt till exotisering, glamourisering och offerifiering av blatten, flyktingen, de sexuellt avvikande etc etc. Att framstå som marginaliserad och nertryckt har blivit det nya svarta, även när detta förtryck ofta bara finns i en symbolisk mening, i krönikörens eller politikerns självbespegling.


Kajsa Ekis Ekman skrev i DN för några år sedan ett inlägg som satte fingret på den här förskjutningen och dess inre motsägelser. Den marginaliserade, främlingen, den hippe flyktingen eller svartingen eller LGBT-personen har blivit den nya ikonen, men för att kunna spela den rollen måste man dels få den att passa in i samtidens maktpyramider, dels måste man i någon mening vara en insider i media och i storstadens coola livsstil, eftersom tillgången till de större mediala scenerna har blivit mer kringskuren, inte mindre.

http://unvis.it/www.dn.se/kultur-noj...-gar-at-hoger/


Ekmans resonemang har förstås bäring på mycket fler än Bang och Arena; den här jakten på rollen som medialt glorifierad outsider eller främling, och den utsuddade gränsen mellan outsider, annorlunda och rebell mot ordningen är ett ledmotiv i hela den stockholmska och svenska debatten numera. Men det är bara med vissa slags utanförskap som man kan genomföra reptricket. Det går finfint att vara lesbisk eller libanonsvensk och claima rollen som spännande rebell med särskilda kunskaper därför att man är den man är, eller som ung kvinnlig popstjärna (Zara Larsson, Silvana Imam) men att köra samma spel som arbetslös fabriksarbetare eller ekonomiskt missgynnad bondhustru hade aldrig fungerat. Tåbb med manifestet handlar också om utanförskapet och hur det äter upp människors självaktning, men boken hade knappast kunnat skrivas eller publiceras som debutbok idag. Lars Ahlin ter sig lika omöjlig i dagens kulturklimat som Lars Molin eller Jolo.

Just den här blindheten för klass och ekonomi och hur de aktivt påverkar människor och samhällen är mycket påfallande i det samtida fluffiga Sverige. Och samtidigt leder det här fokuset på genus, ras, sexualitet och etniskt utanförskap till att det blir svårare att ta sig in på den där större mediala scenen eller få igång verkligt synliga debatter.

Kajsa Ekis Ekman fokuserade i den där artikeln främst på sexuella preferenser och ras, men samma scriptning av verkligheten slår igenom i mängder av reportage och smådiskussioner om migration och integration, om "svennar och blattar". Och mycket ofta handlar det om att man fetischiserar och beskyddar den mörkhyade eller avvikande, för att kunna få in en retorisk träff på "de vita männen" (senast en mycket skruvad artikel av Karin Olsson i Expressen om den afrikansk-svenska konstnären Makode Linde, en av Olssons idoler).

Olle Lönnaeus ser ut att prata med sig själv, hans artikel har intervjuns dialogprägel, med en som frågar och en som svarar, men det kanske är ett berättarmässigt drag för att på någotvis fjärma sig från "skuldfrågan", dvs att vara skyldig till sådant kontroversiellt stoff som massimmigrationens ekonomi (stora minusposter i resultaträkningen, stora skuldposter i den korresponderande balansräkningen). Han är mediet eller narren som PK-hovet kan förbarma sig över. Att det skulle ta så lång tid för Asylsvenskan att krysta fram sådana elementa... Han avslutar dock mesigt och lögnaktigt:


SD vill visst ha invandring, specialiserad arbetskraftsinvandring. Bort går de utvidgade asylrätter som Sverige är ensamt om, vilket också har straffat Sverige och svenskarna eftersom undantag blir regel och systemet infarceras av migranter. SD tror inte på "mångkultur", och rimligtvis har de många sympatisörer på den punkten med tanke på opinionsframgångarna. Majoriteten av resten av folket har ingen egen tanke om vad som skulle vara bra med motsättningar, friktion och segregation, fallande tillit, som multikulit i svensk tappning medför; som bäst skulle de rabbla några inlära fraser, som i deras öron låter bra eller åtminstone inte stöter sig med godhetens konsensus.


Då är Ivar Arpi desto vanare att säga kontroversiella men bondförnuftiga saker.



Det våras för fakta. Arpi hänvisar till Långtidsutredningens Migration, en åldrande befolkning
och offentliga finanser, av författarna Lennart Flood och Joakim Ruist. Nationalekonomen Ruist som så sent som i slutet av augusti skrev i SvD uppfordrade Sverige att gå från humanitär stormakt till moralisk stormakt genom att övertala resten av EU att ta emot fler immigranter. Den senaste veckan intervjuades han i danska Berlingske och det är en ödmjukare Ruist som biktar sig. Ruist vänder på en femöring medan Sverige vänder på slantarna.
Separat tråd för det:

Temperaturen höjs i debatten, samtidigt har långsamkokandet av grodan habituerat oss en smula vid fadäser, pudlar, kappvändningar, hoppjerkor och goddagspiltar, åsiktsmigrationens opportunister och lättingar; men även ideologiska cykloper som Göran Greider har förmåtts att inte bara vända kinden till utan hela lekamen, inför graverande massiva migrantfakta som graviterar likt målsökande demografiska bomber mot Sverige. Nu tar vi en dag i sänder...

Jo, han var kommunist förr och kärnkraftsmotståndare mm. Men han är en gammal räv i samhällsdebatten, så när han nu trycker till i migrationsfrågan, så är det nog många som kommer att skruva besvärat på sig. Han har som Du nämner, flera klarsynta formuleringar och det tar nog hårt.


Nej, och här har han ett argument som verkligen biter. Man kan anta att om någon försöker ripostera på hans artikel, så kommer just detta avsnitt att vara särskilt besvärligt att slå mot. Så pass att det kanske undviks. Det blir intressant att se om det kommer något motangrepp, och i så fall från vem och på vilket sätt.

Vilket spinn det är i medierna. De gör allt för att behålla fokus på en redan för dem förlorad sak, nämligen massinvandringen, för att slippa ta debatten om mångkulturen så länge det går.

När till och med regeringen, inkluderat MP kommit fram till att fri migration och massinvandring inte fungerar så är det hög tid att flytta fram positionerna och ta debatten om mångkulturen och inte fastna på en redan vunnen fråga.

Att fortsätta älta massinvandringens vara eller inte vara är nu en överspelad fråga. Vi vann.
Nu är det dags att gå på offensiven och ta föra kriget om mångkulturen i medierna.