Citat:
Ursprungligen postat av
Vimur
Citat:
Ursprungligen postat av
Tennant
Det var en okej ledare.
Men det är inte bara klassen som förträngts av "vänstern"; snarast är den förträngningen en direkt konsekvens av att folket har förträngts. I det här fallet svenskarna. "Överideologin" gör sig alltså påmind: den svenska vänstern är inte "vänster" i traditionell mening där klassen är det primära. Den är heller inte antinationalistisk i någon traditionell mening där solidariteten med klassmedlemmar i andra länder är viktig. Så vad vi har är en svensk vänster utan klassperspektiv. Med blicken istället riktad mot främlingen, ivrig att känna sig god. Även om de själva kallar sig vänster så är frågan om andra skall göra det.
Det är nog precis det perspektiv du beskriver som Kronqvist indirekt avsåg att belysa. Ledaren handlar snarare om brytandet av det generella medborgarkontraktet än vänsterns ideologiska förvirring som Kronqvist antagligen inte är så engagerad i. Det var därför jag skrev att han knappast brukar använda uttrycket "klasskillnader" utan vänder det strategiskt mot påstått vänstervridna debattörer som är beredda att offra den egna befolkningen och välfärden på mångkulturalismens altare.
Den svenska vänstern är inte bara medelklassen på Södermalm, som svårligen kan klassificeras som vänster i traditionell bemärkelse. Den traditionella vänsterns största hot är identitetspolitiken som frodas på Söder där "främligen" alltid premieras och "ras" har blivit den främsta markören i makthierarkin. Det är denna irrlära som gör Virtanen och Schyffert blinda eller helt enkelt likgiltiga inför vita svenska offer om det så är barn till missbrukare som prioriteras bort i det mångkulturalistiska projektet.
Just det. Vi har fått en politisk och medial scen där ras och genus tränger undan frågeställningar (eller förklaringar) som fokuserar på klass och ekonomi. Eller medborgarnas roll i politiken. Idén var möjligen från början att alla skulle kunna höra till, "alla ska med", men i verkligheten leder det snabbt till exotisering, glamourisering och offerifiering av blatten, flyktingen, de sexuellt avvikande etc etc. Att framstå som marginaliserad och nertryckt har blivit det nya svarta, även när detta förtryck ofta bara finns i en symbolisk mening, i krönikörens eller politikerns självbespegling.
Kajsa Ekis Ekman skrev i DN för några år sedan ett inlägg som satte fingret på den här förskjutningen och dess inre motsägelser. Den marginaliserade, främlingen, den hippe flyktingen eller svartingen eller LGBT-personen har blivit den nya ikonen, men för att kunna spela den rollen måste man dels få den att passa in i samtidens maktpyramider, dels måste man i någon mening vara en insider i media och i storstadens coola livsstil, eftersom tillgången till de större mediala scenerna har blivit
mer kringskuren, inte mindre.
http://unvis.it/www.dn.se/kultur-noj...-gar-at-hoger/
Citat:
Ursprungligen postat av Kajsa Ekis Ekman
Ändå sprider sig detta obehag – alltid i magen. Jag bestämmer mig för att reda ut detta och sätter mig med en årgång Arenatidningar.
Det första som slår mig är att en majoritet av numren har själva debatten som tema. Det handlar inte om religion, utan om ”religionsdebatten”, det handlar inte om slöjan, utan om ”slöjdebatten”, det handlar inte om kvinnorna eller ens om feministdebatten utan om ”vart feministdebatten tog vägen.” Nummer 1/09 ägnas åt att 22 feminister får svara på frågan ”Varför är det så tyst?”.
Att Sveriges ledande forum för samhällsdebatt står och ropar: ”Var är debatten?” är ju något oerhört underligt; ett tecken i tiden som måste undersökas närmare.
Arena för således en metadebatt som handlar om debatten – men tror sig samtidigt vara utanför den. En negativistisk position, skulle danskarna Frederik Stjernfeldt och Søren Ulrik Thomsen säga: utanför, därför inuti.
Påfallande många av Arenas texter inleds med att konstatera att det som nu kommer att sägas är provocerande eller tystat. ”Vad är det som är så engagerande med just det här sättet att exploatera en kvinnokropp på?” frågar Karolina Ramqvist om surrogatmödraskap, och i det senaste numret inleder Devrim Mavi en artikel om migration med att fråga: ”Varför är det så provocerande med mödrar som lämnar sina barn?” Artikeln handlar om fattiga mödrar som migrerar till väst för att ta hand om rika människors barn, medan deras egna blir lämnade i hemlandet. Mavis poäng är att detta är en bra sak, vi ska inte tycka synd om dem, de har valt att migrera.
[---]
Sex utgör det perfekta verktyget. Inget ämne återkommer så ofta i tidskrifter som Arena och Bang som sex; trots detta sägs det aldrig något om det; hur vi har det, hur vi känner. Sex som det förekommer där har inte ett dugg med sex att göra. Det representerar ett tacksamt och tänjbart sätt att utvidga positionen som marginaliserad. Sex är svaret på frågan: Hur ska de intellektuella få tala? Genom att positionen som marginaliserad utsträcks till att omfatta sexuellt beteende, kan alla göra anspråk på att vara marginaliserade.
Ekmans resonemang har förstås bäring på mycket fler än Bang och Arena; den här jakten på rollen som medialt glorifierad outsider eller främling, och den utsuddade gränsen mellan outsider, annorlunda och rebell mot ordningen är ett ledmotiv i hela den stockholmska och svenska debatten numera. Men det är bara med vissa slags utanförskap som man kan genomföra reptricket. Det går finfint att vara lesbisk eller libanonsvensk och claima rollen som spännande rebell med särskilda kunskaper därför att man är den man är, eller som ung kvinnlig popstjärna (Zara Larsson, Silvana Imam) men att köra samma spel som arbetslös fabriksarbetare eller ekonomiskt missgynnad bondhustru hade aldrig fungerat.
Tåbb med manifestet handlar också om utanförskapet och hur det äter upp människors självaktning, men boken hade knappast kunnat skrivas eller publiceras som debutbok idag. Lars Ahlin ter sig lika omöjlig i dagens kulturklimat som Lars Molin eller Jolo.
Just den här blindheten för klass och ekonomi och hur de aktivt påverkar människor och samhällen är mycket påfallande i det samtida fluffiga Sverige. Och samtidigt leder det här fokuset på genus, ras, sexualitet och etniskt utanförskap till att det blir svårare att ta sig in på den där större mediala scenen eller få igång verkligt synliga debatter.
Kajsa Ekis Ekman fokuserade i den där artikeln främst på sexuella preferenser och ras, men samma scriptning av verkligheten slår igenom i mängder av reportage och smådiskussioner om migration och integration, om "svennar och blattar". Och mycket ofta handlar det om att man fetischiserar och beskyddar den mörkhyade eller avvikande, för att kunna få in en retorisk träff på "de vita männen" (senast en mycket skruvad artikel av Karin Olsson i Expressen om den afrikansk-svenska konstnären Makode Linde, en av Olssons idoler).