Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Förstår att det skulle vara mycket jobb, men det vore nog viktigt att nättidningar som Nyheter idag fanns med utgåvor på engelska.

Det spelar ju ingen roll vilka oegentligheter som duktiga alternativmedia gräver fram eftersom MSM effektivt lägger locket på i Sverige, därför vore det viktigt om förfallet nådde omvärlden.

Numera förstår jag bättre hur dissidenter i diktaturer känner sig

Motsättningen ligger i (som Autochthon förtjänstfullt visat (länk)) att Eli Göndör 2011 hävdar, att svenskheten är "odefinierbar" och att "det varken går eller är nödvändigt att göra någon till ”svensk”:

"Svenskheten är alltid är rörlig och därmed egentligen odefinierbar, eftersom den är resultatet av medborgare som alla är individer med olika ambitioner, idéer och självbilder.

En sådan insikt leder följaktligen till att det varken går eller är nödvändigt att göra någon till ”svensk”."

Fyra år senare skriver Eli Göndör:

"Ett hinder för lyckad integration, är vad som kan upplevas som dålig svensk självkänsla vilket begränsar förmågan att tidigt tydliggöra hur den svenska samhällskoden fungerar och därmed vad människor som kommer hit förväntas anpassa sig till."

"Den svenska oförmågan att stå för vad som kan anses vara svenskt beror delvis på att svenskar sällan behövt definiera sig själv i förhållande till andra grupper."

Hindret för en lyckad "integration" är nu svenskens oförmåga att "tidigt tydliggöra hur den svenska samhällskoden fungerar och därmed vad människor som kommer hit förväntas anpassa sig till" och svenskens oförmåga att "stå för vad som kan anses vara svenskt". Men 2011 var det enl. Eli Göndör inte möjligt att definiera vad "människor som kommer hit förväntas anpassa sig till" eller att "stå för vad som kan anses vara svenskt", eftersom det var odefinierbart.

För Eli Göndör är det (kanske av kulturella skäl) alltid gemene svensk som är i skottgluggen - the Culture of Critique.

-----

PS Eli Göndör skriver om "dålig svensk självkänsla", "den svenska oförmågan", "den svenska osäkerheten", "onödig [svensk] aggressivitet", "svensk undfallenhet" m.m.

Rent psykologiskt så är det ju lättare att skärskåda andra än sig själv - vilket är mänskligt.

Men, om jag skulle skärskåda Eli Göndörs och Dan Korns kultur med samma energi och beslutsamhet, som de skärskådar min... och t.ex. tala om judisk von oben attityd eller judisk arrogans m.m. så skulle det omedelbart stämplas som antisemitism. De får - t.o.m. uppmuntras att - öppet kritisera den kultur som jag är bärare av, medan jag är strängt förbjuden att kritisera den kultur, som de är bärare av.

Den här obalansen går inte att försvara och den framstår som stötande och djupt orättvis.

Få debatter har väl som den om massövergreppen illustrerat hur verklighetsfrånvänd mångkulturalismen som ideologi måste vara för att kunna upprätthållas. Skillnaden nu är förstås att MSM för första gången på mycket länge har publicerat besvärande uppgifter, bl.a. en lista över anmälningarna från festivalen, som utgör en ofrånkomlig kuliss till den bitvis absurda debatten, t.ex. när Rebecca Weidmo Uvell fortsätter diskussionen med Karen Austin på Svt Opinion efter att den senare i repliken "Det handlar om unga män i grupp - inte etnicitet" försökt svamla bort kultur som en faktor i företeelsen.

Nivån på Austins argument är ofattbart låg då hon bl.a. skriver "En grupp etniska svenskar som på midsommarafton ägnar sig åt gruppvåldtäkt har knappast läst bibeln i tältet innan övergreppet." Trots att hon anser att kulturella värderingar är ointressanta i sammanhanget konstaterar hon ändå att "De behöver hjälp att anpassa sig till ett nytt land och förstå hur jämställdheten fungerar här." Austin kämpar verkligen för att hitta nya infallsvinklar i sin relativisering och konstaterar till slut.
Man hade kunnat vifta bort Austins snyftvals om de traumatiserade gossarna som trams om det inte vore för hennes byline där man kan läsa:"Karen Austin Fd projektledare för regeringens satsning om unga män och våld." Skrämmande indeed.

Weidmo Uwells svar är däremot stringent och logiskt. Man ser här ytterligare ett exempel på hur borgerliga feminister, vilket Weidmo Uwell definierar sig som, i debatten om massövergreppen genom att positionera sig mot vänsterfeministernas relativisering har hittat en väg ut ur det mångkulturalistiska snömos som bland andra Reinfeldt vältrade sig i. Weidmo Uwell skriver egentligen självklarheter men det är ändå en läsvärd sammanställning.
Det finns alltså i debatten om massövergreppen en tydlig schism mellan vänster och högerfeminister men några som lyser med sin frånvaro är kvinnor som själva kommer ifrån de extremt patriarkala länder man diskuterar och därmed kan göra intressanta jämförelser utifrån egna erfarenheter. När de senare har försökt diskutera importerad medeltida kvinnosyn i förorterna har som bekant vänsterfeministerna genom sin mediala makt attackerat dem med alla upptänkliga härskartekniker. Man vill ha en mångfald som antingen instämmer i det ideologiska mantrat eller håller käften och bliver vid sin läst.

Den som till skillnad från svenska vänsterfeminister är intresserad av hur en afghansk kvinnorättskämpe själv beskriver kvinnosynen i sitt land kan ta del av Noorjahan Akbars redogörelse i Al Jazeera. Att hon tar upp det afghanska ordspråket "A women's place is either her husband's house or her grave.", liksom hur syra kastas i ansiktet på "omoraliska" kvinnor indikerar att hon antagligen inte skulle jämställa förhållandena för kvinnorna i Afghanistan med tafsande på krogen i Sverige. Akbar konstaterar visserligen, precis som svenska vänsterfeminister, att sexuella trakasserier förekommer i alla länder men tillägger samtidigt (min fetmarkering):
Edit: Beskrivningen av kvinnors situation i Afghanistan är snarlik den i Somalia, där polisen också deltar i övergreppen, vilket är ursprungslandet för den första dömda förövaren efter övergreppen i Kungsträdgården.

Eli Göndör är konsekvent, han separerar beteende, normer och identidet. Att ändra sitt beteende och följa sociala normer kräver inte att man ändrar sin identitet. Om jag flyttar till Indien kan jag anpassa mig till de sociala normerna där jag lever (precis som jag kan anpassa mig i olika sammanhang i Sverige) men jag behöver inte bli indisk. Och även den som verkligen är indier kan bryta mot alla normer men blir ju inte mindre indier för det. Detta är två olika saker, men det blandas ihop i debatten är väl hans poäng

Riktigt och viktigt skrivet av Bauhn! Vad etablissemanget inte fattar i sitt tal om invandrares "underläge" etc, är att de snarare hamnar i överläge om de tillåts etablera sina maffialiknande stamstrukturer i "staden" (läs: den civiliserade västvärlden i vid bemärkelse).

En staminvandrare som hamnar i konflikt med en svensk möter bara det svenska neutrala rättsväsendet som jobbar 9-17, har extrema beviskrav, som hellre friar än fäller och vars straff är löjeväckande milda inte minst i en utlännings ögon. I det motsatta fallet möter svensken däremot motpartens hela obrottsligt lojala släkt, landsmän och trosfränder med risk för hot, hämnd och vedergällning utan några som helst beviskrav eller proportionalitet.

Är övertygad om att det därför - tvärtemot vad svenska kriminologer påstår - finns ett enormt mörkertal beträffande invandrares brottslighet som beror på att offren antingen inte vågar anmäla eller löser det internt mellan klanerna.

Angående Bauhn och Heberlein kan nog konstatera att det finns en mycket stor andel välutbildade människor som vänder sig mot kulturrelativismen, men som länge känt att deras ståndpunkt inte varit acceptabel i det tidigare medieklimatet.

Dom har dock oerhört lätt för att problematisera och kritisera inkonsekvensen hos kulturrelativisterna, som ofta bygger sina argument på dels inkonsekventa argument och känsloargument. Detta fungerar kortsiktigt, men på lång sikt vinner konsekvens och rationalitet - helt enkelt när vanligt folk inte känner igen sin egen vardag i den världsbild som kulturrelativisterna målar upp.

Det är min förhoppning att fler och fler av dessa rationalister ska våga ge sig in i debatten nu när det inte nödvändigtvis behöver betyda att man riskerar förlora sin inkomstkälla genom att göra sig till opublicerbar paria genom att inte med hull och hår svälja kulturrelativismen som närmast religiös ideologi. På sikt finns det då en möjlighet att förpassa denna till en i princip lika perifer företeelse som nazistisk ideologi är i Sverige idag.

Sen kan man kalla dom för kappvändare om man vill. Det går ändå inte underskatta betydelsen av att de alltmer vågar komma till tals nu. Och jag har faktiskt full förståelse för att många valt att vara tysta, hellre än att riskera att bli "svartlistad" på arbetsmarknaden.

Man kan ju tycka att det borde vara den enklaste sak i världen. Att vara konsekvent alltså.

Även den mest oupplyste variant av Nisse i Hökarängen måste nämligen undra över vad Mångkultur nu är för något, om det ändå inte existerar kulturella skillnader värda att tala om. Borde därför vara både enkelt och tryggt att kapitalisera på att avslöja prästerskapets hokus pokus. Men vad vet jag? Jag är inte journalist.

Eli Göndör glider. 2011 skriver han, att det blott handlar om att "ena individer kring gemensam lagstiftning".


Mona Sahlin har framfört samma uppfattning, att det enda som krävs när någon invandrar till Sverige är att denne följer svensk lag. Både Göndör och Sahlin blundade (blundar?) för att beteende och sociala normer omfattar betydligt mer än det, som är lagstiftat.

2015 skriver Eli Göndör:


Att anpassa sig till en social kod och följa sociala normer är, som sagt, betydligt mer omfattande än att inte bryta mot svensk lagstiftning. Och vilka sociala normer är det som en migrant ska anpassa sig till?? Svenska normer är ju odefinierade och rörliga enl. Göndör och det är ju bara nys att alla borde anpassa sig till dessa - enl. Göndör 2011.

Det är som om man har lyft på ett skynke när MSM-skribenter och politiker plötsligt tävlar om att hitta lösningar på "invandrarproblemet". Expressens Britta Svensson anser t.ex. att det ska vara slut på festivaler för att hålla invandrarkillarna i schack och föreslår att man i stället borde tidigarelägga skolstarten för "vanartiga tonårspojkar".
Svensson har visserligen en poäng. Svenska myndigheter har i det närmaste försökt muta problematiska förortskillar till lugn med diverse projekt för fritidsaktiviteter, musikproduktion, teater och anställningar i kommunen. Det är också sant att flickor i problemområden nästan helt försummas i sådana satsningar. Det visade Bo Lindquist väldigt tydligt i sin fullständigt hårresande dokumentär "Bränn en bil få ett jobb" från 2014.
Jag tror dessutom att Svensson skrämmande nog har rätt i sin analys av myndigheternas mörkläggning.
Samtidigt är Svenssons förslag till en lösning på problemet bara en annan sida av samma mynt. Gemensamt för metoder med belöning respektive bestraffning är att de utgår ifrån att dessa unga invandrarmän inte kan ta egenansvar på samma sätt som etniskt svenska killar. Den föreställningen bygger i sin tur både på ett white man's burden-komplex och insikten om att det mångkulturalistiska projektet havererade långt innan konsekvenserna läckte ut i MSM.

Hela tiden samma skavande oförmåga att sätta det svenska på samma begreppsnivå som det egna. Samma genomgående avsaknad av empati, respekt och omsorg. Ja, samma uppenbara brist på synliggörande tacksamhet och kärlek.

Jag har varit inne på detta tidigare att det enda MÖJLIGA kittet i ett fungerande mångkulturellt, mångetniskt Sverige är detta: Invandrarnas och minoriteternas reciproka bejakande och bevakande av svenskarnas intressen.

Det låter så fantastiskt exotiskt att ens ställa detta uppfordrande grundvillkor, ömsesidighetens rekvisit, det goda kafferepets liturgi - att man förstår att detta sammanhållna Sverige är en bortflyende utopi.

Men ändå kvarstår skuldbördan: Det var inte svensken som svek, som underlät att spela sin roll i denna fantastiska scenuppsättning och charad - det var invandrarna och de självdefinierande minoriteterna som underlät att följa manus.

Och märk väl att det inte är de arga, röstlösa, vilsna själarna i förorten jag pekar ut, utan den mondäna, besuttna, verserade klass av tyckare med långt större plattform och alibifrihet än de flesta svenskar.

Det är Sakine Madon och Paula Neuding, som båda fräst ifrån för när tolkningsföreträdet kring den egna tillhörigheten upplevts ifrågasatt av svenskar (Sakine kring en bok om kurdernas situation i Turkiet författad av någon svensk akademiker, minns inte namn och Paula när en felaktigt upplevd icke-jude uttalade sig om någon tillsättning i en judisk församling) - men tigit still om svensk tillhörighets problematisering och ifrågasättande.

Det är Adam Cwejman som underminerar sin egen tanke om en samlande medborgarpatriotism när han inte bevärdigar mig med ett svar när jag i tråden (där han deltog) om hans första ledare i ämnet skrev:


Kittet i Sverige måste vara kärleken till det svenska, omsorgen och tacksamhet, insikten om att ett Sverige som en internationell allmänning är raka motsatsen till mänskliga rättigheter och allas lika värde. Svenskarnas existens, definition och folkrätt är inte fråga om chauvinism utan är ett universellt värde. Svensk arvsrätt och företräde är inget avsteg från folkrätten, utan en förutsättning för den.

Därför paradoxen att många av de debattörer som kan ses som allierade och rationella i den mediala bataljen mot rasifierade och agrressivt svenskhatande separatister, faktiskt ligger längre från sanningen och framtiden än dessa.

"Ur vägen rasse-svenne, din vita hud diskvalificerar dig!" är i de flesta fall en ärligare utsaga om avsikt och riktning än "Nu är det dags att skapa gemensamma svenska värderingar att samlas kring för en stärkt nationell identitet!"

Om det alls var möjligt och önskvärt att släppa den särskiljande, själviska, exkluderande gruppidentifikationen så är det ju bara för kurdiska och judiska debattörer att gå före med gott exempel och smälta bort i detta nya, svenska, allmänmänskliga. Det de inte begär av sig själva är det annars oanständigt att kräva eller föreskriva andra.

Detta tillåter den parasitära statsapparaten samtidigt som repressionen mot det svenska systematiskt tilltar. Av allt att döma var den demokratiska välfärdsstaten lämpad ett etniskt homogent, sammanhållet och konfliktfritt samhälle. När landet sedermera drabbat av förräderi och fullskalig utförsäljning till främmande intressen kvarstår fördärvet. Sverige raseras nu i rask takt och vi går mot en situation där ingen ljuspunkt står att finna.

Med det brutna Samhällskontraktet och så kallade rättsväsendet och myndigheters oförmåga och ovilja att agera på annat än de mest utstuderade och förrädiska sätt, så måste frågan aktualiseras hur svensken ska möta detta hot. Det duger inte med kameraövervakning på ungdomsfestivaler och införandet av könsapartheid på simhallar. Hur kan man vara så vek i sinnet att man ens tänker tanken? Vad som måste till är ett totalt förkastande utav de idéer, de människor och den maktstruktur som fört oss hit. Till den dagen så kommer det bara bli värre.

Nja, snarare träffar Göndör den ömma punkten: han bekräftar "den svenska osäkerheten" eftersom han måste påpeka den och kommer undan med det. Övriga nationaliteter behöver inte påpekas - det är min tolkning - eftersom de är omedelbara, intuitiva, så tidiga och tydliga som han vill att den svenska sociala koden ska vara för immigranterna, så att det finns något att integreras/assimileras till. Inte ens betydelsen av integration har klargjorts, trots åren som gått och kostnaderna som fortsätter belasta oss.