Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Rosenberg är väl den intelligentare av de båda. Han inser att det inte är en lek för folkmördarna längre och vill markera att det är nya tongångar som gäller för den organiserade [censur] nu. Nya tongångar som jag bland annat tog upp i det förra inlägget om DN:s ledare.

Jag tror också att programmet är förinspelat, likafullt så tycker jag att programledaren verkade våndas och ställa oroliga frågor när Rosenberg tappade tålamodet, kan det vara så att man inte vågar klippa bort en tungviktare som Göran? Hoppas man istället att lyssnarna inte ska begripa vad han säger?

Mitt intryck är att programledare själva ofta verkar ha svårt att uppfatta invandringskritik ifrån etablerade personer eller ifrån personer med invandrarbakgrund ungefär som om dom inte tror sina öron när en invandrare eller intellektuell säger att Sverige omöjligt kan husera hela tredje världen.

Konflikt har förresten bytt signaturmelodi, insåg dom kanske till sist att den gamla musiken snarast skapade bilder av en drogad och hjärntvättad muslimsk zombiearme som hotfullt närmar sig med höjda kroksablar under entonigt mässande?

I alla fall fick jag alltid den känslan av signaturen.

Det appropierade narrativet kommer bli trådens allt mer uttalade huvudtema, som sagt. Den vita flaggan som aggressivt viftat banér för en gammal överhet i ny formation.

Minns hur exotisk idéen om den goda nationalismen nyss var, hur långt borta tanken på demos-populus-folk-nation som koncentriska begreppscirklar, snarare än sinsemellan uteslutande värden. Att den europeiska nationalstaten varit ett demokratiprojekt och en förutsättning för folkhem. Demokratiska folkhem som i sin tur är de bästa av grannar.

Fast faran kommer inte från DN, när de försöker hitta på att förvanska ordet "nationalstat" till att betyda sin mångkulturella motsats. Flaggan är ändå vit, ledaren är en reträtt, en taktisk manöver, ett kosmopolitiskt nederlag. Det är bara för tidningens motståndare att raka in markerna som ligger på bordet och konstatera att den europeiska nationalstatens empiriskt belagda fördelar gentemot kontinentens mångkulturella statsbildningar nu erkänns i internationalismens allra heligaste. Bringaren själv konstaterar:

Den goda nationalismen som demokratiskt projekt. Demos-folk-populus-nation. Ett underifrånkommande maktanspråk, ett ansvarsutkrävande av politiker grundat på mänskliga rättigheter och folkrätt. Den stolta populisten och besjälade nationalisten som står på den lilla människans och det lilla folkets sida.

Detta politiska program försvagas ju inte av att DN tvättar orden rena och försöker göra dem till sina. Makten att usurpera och svika ligger inte hos "medborgarpatrioterna" när de försöker omdefiniera nationalstatsbegreppet uppifrån - utan hos "nationalisterna", när dessa vidimerar att det svenska folket inte är ett folk som alla andra.

Jag var inne på det tidigare, att styrkan hos en idé ingalunda bäst mäts hos dess tillskyndare - utan dess belackare. Det nya migrationsparadigmets ryggrad är ett kursändrande S, inte ett kompromissande SD. Svagheten i den politiska nationalismen ligger hos SD, inte kappvändande opportunister inom etablissemanget.

Inte för att du, jag, Peter Wolodarski eller Jimmie Åkesson i längden har makten att av- eller omdefiniera det svenska folket. En etnisk och kulturell identitet är bara möjlig att tänka bort i ett homogent sammanhang. Svenska folket varken vill eller kan undgå att bejaka sin särart i kontrast till allt större konkurrerande grupper som hävdar sitt egenintresse och har sina preferenser och lojaliteter.

För - om den postetniske medborgarpatrioten är en möjlig Ny Svensk Människa att transformeras och muteras till, är det ju bara för den självidentifierande juden och kurden att gå före med gott exempel, eller hur? Om Paula Neuding eller Sakine Madon inte kan övervinna "sina renhetskrav och sitt noggranna utmätande av vem som är inne i respektive utanför gruppen" - hur ska alla vardagliga svenskar lyckas glömma sin exkluderande tillhörighet?

Vilket folk har lyckats glömma sin nation? Och vilken "nationalstat" saknar en konstituerande nation?

Det känns verkligen som om trådrubrikens fråga, som länge framstått mest som önsketänkande , under det senaste året börjat bli något av en realitet

Vi har väl aldrig tidigare sett en sån spänning mellan olika grupper INOM den etablerade medievärlden och politiken gällande just mångkulturen (läs:invandringen). Vi har numera etablerade skribenter som på allvar börjar nosa på frågan "problemen med inandning" medan en annan alltmer hysterisk grupp försöker få rättning i leden och skrikgråter om att "är alla galna eller!? Ska vi bli nazister nu!?"

Intressant situation

Jo onekligen har det börjat svänga på riktigt, det märks tydligast på den hysteriska gruppens desperation, vad vi inte behöver nu är bakslag i stil med förra helgens missriktade aktion. Då blir det ett steg bakåt för alla.

Mycket önsketänkande bland alla vackra ord och formuleringar där. Tanken på folk och nation är fortfarande lika exotisk. Kanske mer exotisk nu, för nu ska den förpassas även ut ur nationalismbegreppets innehåll.

Du ser begreppet som statiskt och fiendens "framtvingade" övertagande av detta som en reträtt. Jag ser begreppet som föränderligt och fiendens frivilliga försök att omdefiniera detta som en attack. Det är fortsatt de som flyttar fram positionerna. Önsketänkande och vackra ord lär inte stå emot, varken idag eller imorgon.

Jag tror att du ser spöken och att du likt vänstern saknar förmågan att se nyanserna, för dig är invandringskritiker inte bättre än de som förespråkar öppna gränser. Delar man inte din uppfattning helt och hållet så är man rena Romson?

Har vi ännu hört kritik av själva mångfaldsprojektet i MSM? Ännu så länge har det mig veterligen begränsats till en fråga om volym, alltså graden och inte arten av problem. Givetvis kan arten av problemspektrum breddas med volym som en förstärkande variabel, utöver volymen som en egen kaosfaktor. Spelar det någon roll om politikerna är ärliga på denna punkten? Räcker det inte om de bara kommer till rätt handlande, åtstramning? Från behavioristisk synvinkel är det handlingen som räknas, mer än tanken. Men ja, det spelar roll. Uppsåtet och det långsiktiga målet - krigets syfte - skiljer.

Jag har anklagats för att vara önsketänkare länge nu - men av allt färre och avseende allt mindre. Än så länge är förstås det mesta av det du citerar osagt i det offentliga samtalet och min sorts folkrättsnationalism saknar politiskt uttryck. Men riktningen finns där och mekanismerna är inget jag hittar på. Den oprutade folkrättens anspråk är både målet och medlet, liksom demokratins avreglerade konkurrensutsatthet. Funktionell populism och nationalismen som en naturlig gravitation som det i längden är svårt att trotsa politiskt.

Om din analys är att samma nationalism som överlevt och begravt alla Europas toppstyrda mångkulturer, kommer knäckas av att ord som nyss var tabu nu approprieras, så håller jag inte med.

Min hypotes har alltid varit att Sverige kommer att bli en alldeles vanlig mångkulturell, mångetnisk stat i Europa. Detta innebär INTE att självdefinierande folkslag upphör existera, att nationerna smälter bort till politisk irrelevans - tvärtom.

Vad talar enligt dig för att svenskar biologiskt och kulturellt är likadana som [censur] och kurder? Vad talar för att det är nåt allmänmänskligt att inte glömma sin nation, snarare än något specifikt för vissa grupper?

Du vet att en sak som definierar [censur] är att de är beredda att massmörda och utrota andra grupper för sin egen vinning (GT, kommunismen, mångkulturen, Israel etc). Är du likadan som dem? Är du beredd att utrota [censur] för din egen vinning? Är svenskar i allmänhet det? Kan den skillnaden i mentalitet säga nånting om överlevnadsförmågan?

Du ser inte den biologiska krigföringen? Inser du att svenskar snart är en minoritet i Sverige? Inser du att den här omdefinieringen av begrepp inte sker i ett vakuum, utan att det samtidigt med den begreppsliga omdefinieringen sker en biologisk omdefiniering? Du pratar om gamla toppstyrda "mångkulturer" under en tid långt innan dagens massiva folkförflyttningar. Som om det var samma sak. Inser du att det vi står inför idag är något helt annat än vi någonsin stått för innan? Att det inte är samma sak när påven styrde över ett antal stabila regioner som nu när vi byts ut mot helt andra människor?

Det finns väldigt många folkgrupper som gått under, blandats ut och försvunnit genom historiens lopp.

Att svenskar kan bestå som minoritetsgrupp i ett mångkulturellt sammanhang och inte står över att organisera sig politiskt behöver man bara gå till Finland för att konstatera.

Ja, vi hade ju en dråplig diskussion i tråden om hur dessa finlandssvenskar är väldigt måna om ett tolerant, "färgblint" multikulti-Finland - samtidigt som varenda, hycklande en av dem lägger rösten på sitt lilla etnointresseparti.

Sedan är det inte så att vi "byts ut" - vi trängs undan i en process som vi själva till stor del bekostar ekonomiskt. Vi ser en guldrush till Alaska, där naturresursen är svenska skattebetalares transfererade skattemedel.

Inte nog med att denna process är konstgjort incitamentsdriven - det kommer krävas att vi fortsätter subventionera utanförskapsområden nära polcirkeln för att många av migranterna inte ska migrera vidare.

På samma sätt som den mångkulturella svenska utopin inte var verklighetsanpassad är dess syskon, dystopin, det. Framförallt är defaitismen inte funktionell - det är bättre att se möjligheterna och gilla läget.