Början på ett mediakrig om mångkulturen?

"Successivt från slutet av 60-talet med Lars Furhoff och andra, så förvandlades journalistiken till en journalistprofession som skulle ha en enartad utbildning och stå för ett och samma perspektiv. Dessutom med en egen självkänsla om rätten att hävda detta perspektiv", säger Hans Bergström i ett samtal Med Jan Gillberg.

http://www.dsm.nu/samtal_med_bergstrom.html

Svenska s.k. journalister får lära sig under utbildningen, att de ska ta den lilla människans parti - svensk journalistik ska berätta om ”David mot Goliat”. Journalisten ställer sig förstås på Davids sida. Svenska s.k. journalister har IRL framhållit detta som en självklarhet för undertecknad. Det är inte alls kontroversiellt och därför inte något som man behöver lirka fram, tvärtom! Svenska s.k. journalister är STOLTA över att ta "Davids" parti mot "Goliat"

Ngr axplock från nätet mha farbror Google.

● "När vi är riktigt duktiga kan vi hjälpa den lilla människan mot maktkorruption eller blottlägga dolda strukturer som styr våra liv", skriver en journalist på Sydsvenskan.

● "Jag gör även jobb som granskande journalist. Jag ser den lilla människan i samhället .." skriver en frilansade journalist.

● "När vi gör den här typen av granskande journalistik ställer det höga krav på reportrarna ... Som ansvarig utgivare läser Mats Ehnbom varje rad i en sådan här granskning. Han kommunicerar direkt med både reporter och nyhetschefer för att varje ord ska landa rätt, kritiska frågor ska besvaras av ansvariga och den lilla människan ska gå rakryggad ur publiceringarna ", skriver Norrbottenskuriren.

● "Lars Molin stod upp för den lilla människan ... Denna inställning kom att karaktärisera Molins hela livsverk, Molin stod ständigt upp för den lilla människan, han visste på vem sida han stod, han drevs av ett socialt patos, ställde alltid upp för den förfördelade och orättvist behandlade, gav röst åt dem som annars hade svårt att hävda sin rätt i samhället", står det i en recension i Dalademokraten av en biografi över Lars Molin skriven av en journalist. Formuleringen "den lilla människan" återkommer fem (5) gånger i artikeln inkl. i rubriken på Dalademokratens entusiastiska anmälan av boken.

Svenska s.k. journalister lär sig under utbildningen, att omdömet av Lars Molins författarskap inte bara ska karakterisera litteraturen och dramatiken - det här perspektivet ska också genomsyra all svensk journalistik.

Journalisten ska inte rapportera neutralt eller allsidigt utan som framgår av axplocken ovan så ska journalisten vara driven av ett socialt patos och hjälpa "den lilla människan". En svensk journalists rapportering ska alltid ställa upp för de (förment) förfördelade och orättvist behandlade och ge röst åt dem som annars har svårt att hävda sin rätt i samhället

Det här perspektivet lärs ut av Journalisthögskolorna och Lars Furhoff (1938 - 1986) är ett namn att titta lite närmare på för den, som letar efter a smoking gun.

Wikipedia skriver, att Lars Furhoff "deltog i utredningar som ledde fram till att journalistik blev ett ämne vid universiteten i Stockholm och Göteborg och sedan integrerat vid universitetsinstitutioner. Som 28-åring utsågs han 1966 till ensamutredare kring en ny journalistutbildning och låg bakom förslaget om en tvååring utbildning. Han var även med vid en andra utredning 1975. .. [Han var] rektor för Journalistinstitutet och Journalisthögskolan i Stockholm."

Blott 28 år gammal utsågs Lars Furhoff alltså av Olof Palme till ensamutredare kring en ny journalistutbildning. Året efter (1967) förordnades Furhoff till sekreterare i pressutredningen om statligt presstöd. Furhoff var rektor för Journalisthögskolan i tjugotalet år och ansåg , att det var "ren enfald att kräva ’ovinklad’ information”.


http://www.contra.nu/Contra071.pdf

Det invandrings- och integrationsindustriella komplexet (Engellau använder termen "välfärdsindustriella") var inte utbyggt i slutet av 60- och början av 70-talet, när den nya, programmatiska inriktningen på svensk "journalistik" utformades. Det "välfärdsindustriella komplexet" har sålunda inte "lyckats få kontroll över journalisternas tänkande" - utan den ensidigt hårdvinklade svenska journalistiken har varit själva förutsättningen för det invandrings- och integrationsindustriella komplexets spektakulära tillväxt i Sverige och plundringen av skattebetalarna.

Det blev visst bara en 2-rondersbatalj Expressen vs. Aftonbladet. Och knappt det.

Karin Petterssons svar som kom just nu är blekt, defensivt och trist. Vi hade ju hoppats på att söderbönorna skulle klösa ögonen ur varandra i en lång sevärd fight med allt smutsigare vapen och eskalerande personangrepp. Nu blir det sannolikt inget mer för denna gång.

http://www.aftonbladet.se/ledare/led...cle20905331.ab

Anna Dahlberg var också defensiv i sin replik. Väldigt noga med att ta avstånd från Fria Tider och Avpixlat så att alla skulle förstå att hon delar värdegrunden. Båda två vill undvika konfrontation. Båda har samma mål, att stoppa en genuint folklig rörelse som om bara några år kan komma att ta makten, men de har olika strategier. Dahlberg tror att folkviljan kan motarbetas genom att ta några steg tillbaka i invandringsfrågan. Pettersson är övertygad om att man inte behöver ge efter på någon punkt om man bara ökar repressionen.

Alla är inte som Dahlberg och Pettersson. Personer som PM Nilsson och Thomas Gür bedriver ett riktigt mediakrig som är på allvar och handlar om en ny politik mer i linje med folkviljan.

Tack för historielektionen. Jag vet inte hur du gör det, men du gör det förbannat bra.

Om journalisten ser den lilla människan i samhället, så är hon blind för de storskaliga experimenten och dess konsekvenser. I denna tråd är det självklara exemplet invandringen. Men det finns så mycket mer. Sverige är en studie i storskaliga (socialdemokratiska) lösningar och metoder, som alla lyckats slinka igenom och snarare hejats på av journalister än kritiskt granskats. Jag ger några exempel nedan och hoppas att de får bli kvar, trots en viss OT, för att visa att redan innan massinvandringen började, så slapp de stora experimentella åtgärderna och implementeringarna igenom utan större kritik - och fortsätter att göra så. Observera att detta skedde även i det etniskt homogen Sverige från igår.

1. Jordbruksförskingringen. Jag utvecklar inte det mer än att rekommendera Gransknings Sveriges utmärkta avsnitt om detta och lägger till: Det svenska, vackra, jordbrukslandskapet håller på att utrotas.
2. Skogsbruk. Allt som kan gå fel har gått fel. Och fortsätter att gå fel. Här finner vi den biologiska motsvarigheten till socialingenjörskapet. Inga spärrar fanns, inga spärrar finns. Gigantiska kalhyggen, hormoslyr, markberedning. Svensk natur är i estetiskt hänseende - kulturellt - under utrotning.
3. Sjukvård. Ett regionalt, gigantiskt sjukhus skall lösa regionens sjukvårdsbehov. Den minst flexibla lösningen. Den lösning som försvårar tillväxt i en region och dessutom försvårar att hantera det omvända - när befolkningen minskar. Babels hus någon?
4. Trafikplanering. I Sverige gäller den enda motorvägens politik. Essingeleden byggdes på 50-talet och skulle lösa Stockholms alla bekymmer. Mer än 60 år senare beslutar man att komplettera den med ett grandiost projekt i form av förbifarten. I bestämd form. Antal vägar över Mälaren kan räknas på ena handens fingrar. I en miljonstad delad av vatten. Inte flera mindre vägar över. En som skall klara allt, var tanken.
5. Bostadspolitik. Betongklossarna skulle lösa alla problem. Behöver knappast utvecklas.

Jag kan på rak arm bara komma på två frågor i ovan kategorier där journalistiken varit tilräckligt aktiv för att lämna ett minnesspår i folklagret. Det är rivningen av klarakvarteren samt kärnkraftsfrågan. Man må ha tangerat andra områden, t.ex. utbyggnaden av norrlandsälvarna, men det var nog inte sällan utifrån just den lilla människans perspektiv.

Med ovan vill jag, om än inte bevisa, så åtminstone troliggöra, att det journalistiska ointresset för konsekvenserna av stora samhällsexperiment, föregår massinvandringen. Man skulle därför kunna hävda att den journalistiska behandlingen av massinvandringen är "historiskt stringent".

Jag tror att Pettersson vill undvika just ett inbördesmediekrig, eftersom tystnad bibehåller status quo.

Gür kan jag begripa, men inte varför PM Nilsson skulle bedriva ett riktigare mediekrig än Anna Dahlberg. Hon når ju ut till många fler. Min mor talar uppskattande om Anna Dahlberg och köper därför hellre Expressen än Aftonbladet sedan några år. Är det så du menar, att Dahlberg bara skuggboxas, och lockar lösnummerköp? Det tror inte jag. Jag tror att fjällen har fallit för hennes ögon (om man läser och förstår Sanandajis argumentation måste det bli så; om man är mer poetiskt lagd kan man läsa Formgren och komma fram till samma sak [där är en äkta krigerska!]). Dahlberg är liksom oss övriga 2/3 av befolkningen genuint orolig för vad som sker med vårt land.

Det faktum att dom kommer undan med det borde ju leda till en känsla av att vara oövervinnerlig och naturligtvis en av dom viktigaste orsakerna till invandringshaveriet. Jag har svårt att finna ord för sveket ifrån journalisterna i den här frågan, det är ett sådant förakt för medborgarna ifrån såväl politikerna och de som ska granska makten.

Så kan det mycket väl vara, den miljön måste ju vara fördummande. Det stämmer också att folk nog gärna överskattar inte bara journalister utan också politiker, det gjorde även jag i min ungdom, när medias och politikernas beskrivning av verkligheten inte stämde med min egen bild så tänkte jag att dom nog ändå visste bättre än jag.

Detta ser jag tyvärr också hos många av mina bekanta, man vill väl helt enkelt tro att dom som har makten och rösten i samhället är smartare och kunnigare än en själv.

Tyvärr tycker jag inte att dagens ungdom är bättre på att ifrågasätta media än vad min generation var.

Ovanligt rättfram krönika ifrån Peter Kadhammarhttp://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/peterkadhammar/article20904452.ab "vi vill inte ha ett mångkulturellt samhälle, vi vill vara med i det SVENSKA samhället".

Svensk nationalisms rehabilitering by proxy.

Den kurdiska nationen, kurdiska fullfjädrade, älskande, stridande, blödande, flaggviftande ultranationalister i folkrättens dödskamp mot det obegränsade anspråket.

I det här fallet inte i skepnad av socialismens absolut uppfordrande värdegrund eller de globala marknadsbaronernas hänsynslösa exploatering av till naturresurer degraderade folkspillror - utan i islamismens lika gränslösa strävan att sudda ut olikheter, riva barriärer, förinta avvikare.

Alla dessa ideologier, dessa tankefoster som menar att omstöpa den ofullkomliga världen i sin avbild. Som aldrig lyckas i sina utopiska anslag, men heller aldrig slutar att empatilöst förbruka människor i försöken, offra dem på sina respektive gudomars altare i ondskans fromhet.

Texten i sig är inte mycket att orda om, men när en debattartikel i SvD, "Viktigt med svenskt stöd till kurdisk styrka" avhandlar peshmergas kamp mot IS och Sveriges moraliska plikt att bistå, så väcker det frågan: Varför?

Varför är en kurdisk nationalkänsla, ett kurdiskt företräde, ett kurdiskt "vi" en god kraft? Varför är en allomfattande icke-svensk öppen svenskhet inte lika farlig som den postkoloniala kartans godtyckliga gränser mellan "nationer" utan nationer?

Om allt inom en territorialgräns är "svenskt", irakiskt eller jugoslaviskt - är då samtidigt sammanhållningen inte lika bräcklig i alla fallen?

För - det är ju inte öppna kurder, medborgarkurder eller kulturkurder som förmått stå upp mot den universella likriktningens mordiska raseri. Utan fullödiga, hela nationalister. Nationalister som inte är ett hot mot andra, exkluderade grupper - utan visat sig vara en god granne för de svaga och utsatta.

Om peshmergan med vapen i hand inte står för stöveltramp, godsfinkor och massgravar i svensk debatt - varför ska den svenske nationalisten finna sig i samma anklagelser? Eller hata och frukta sig själv efter ett inlärt formulär av särskildhet som i sig är den verkliga rasismens apartheid?

Goda, stabiliserande nationalstater efter europeiskt snitt är något att eftersträva i Afrika och Mellanöstern, varhelst genomförbart. Inte att omstöpa Europa i mångkulturens universella splittring.

Helmerson skriver om åsiktskorridoren i DN. Eller snarare framhåller han att den mediala korridoren blott är en utav många korridorer som bor i den svenska konsensuskulturen. Vad vi har i dag, menar Helmerson, "är inte en enda korridor utan en struktur med flera korridorer som inte möts."
Men det blir så fel när Helmerson vill vara alla till lags. Människan kan exempelvis omöjligen inte känna till att det finns en lag som förbjuder hets mot folkgrupp. Därtill borde det likväl vara bekant att vårt kulturarv censureras för att istället anpassas till rådande politiskt korrekta normer. Samtidigt erkänner han alltså att debatten är så kraftigt kringskuren att relevant opposition förkvävs. Det hade varit betydligt mer hederligt att endast ge Expressensidan rätt och istället påpeka att man faktiskt inte får "säga vad man vill i Sverige": att det kan resultera i såväl ostracism som åtal och påföljande dom.

Kadhammars krönika från Husby (och debattstycket som han nämnde i den) var mycket intressant. Den visar nämligen ytterligare en angreppsväg mot mångkulturen, från sekulariserade människor som flytt från Mellanöstern för att vara en del av Sverige, inte av muslimsk kultur.

Denna synvinkel ger carte blanche att kritisera mångkultur och massinvandring även för S och V.

Positioner byts, erövras, förloras och återanvänds i mediekriget.

GP ledarsida som nyligen hyllats för sin kritik av åsiktskorridor och månkulturmisslyckande skriver detta idag:

http://www.gp.se/nyheter/ledare/leda...en-menar-annan

Aftonbladet som drivit frågan om mångkulturen skriver detta idag:

Helmerson skriver kritiskt om åsiktskorridoren i DN. Samma DN som gått i bräschen för att vara agendasättande genom en snäv åsiktskorridor.

Och givetvis nästan samtidigt.

Det liknar en triangulering likt den som Nya Moderaterna gjorde genom att ta rollen som ett arbetar parti genom sin arbetslinje. Att inta motståndarens position genom att definiera om den en aning.

Skall vi snart se SD bejaka mångkulturen för att på så sätt enklare definiera vad som är svenskt?
Kommer 7K att bejaka nationalism för att enklare kunna integrera mångkulturen?

Kommer medierna tävla om att definiera nya positioner enligt ovan för att bli relevanta i verkligheten?