Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Jag läste artikeln och förintande var ordet. Sanandaji är faktiskt exceptionellt duktig på att med förnuft och fakta metodiskt bryta ned motståndarnas argument.

Jag håller med vad gäller det du skriver ovan. Det här borde vara förstasidesnyheter. Men ett mått på temperaturen i mediakriget kanske kan bli om Sanna Rayman tar upp vad Tino skrivit? Hon har ju, som Tino nämner, redan varit inne på ämnet nyligen och här får hon material nog att fullständigt smula sönder regeringens påståenden.

Vågar Sanna ta steget ut och bli en dissident? För den enda rimliga slutsatsen som finns kvar efter man har läst Tinos artikel är att det finns inget kvar vi, samhället, kan göra annat än att titta åt de förbjudna "volymernas" håll.

Göran Greider är en polemisk måltavla av ladugårdsmått i det här sammanhanget. Jag gitter inte leta efter de exakta formuleringarna nu, men poeten i honom skaldade naket ut hans rasism, hans apartheidsyn på det här med människans ansvar.

I en dikt om Breivik beskrev Greider norrmannen som Ondskan personifierad, som aldrig får tillåtas vinna. I en annan om Muhammed Merah, var det istället terroristen som var "sliten i bitar" av sin samtid. Samme Merah som påstås ha filmat bland annat när han höll en judisk skolflicka i hästsvansen och avrättade henne så point blank det går att komma ett barn.

Var fanns Merahs allmänmänskligt lika klandervärde och Breiviks fritidsgård?

Ack om det endast var Greider. Man kan nästan läsa vilken dagstidning som helst och ana den unkna lukten av underförstådda uppfattningar om den vite mannens långt gångna moraliska evolution . Till skillnad då från den svartmuskiges dåliga impulskontroll och bristande empati. En defekt han liksom inte rår över, men som även tar sig positiva uttryck som spontanitet.

Nära besläktat är kravet på förmåga att bygga det goda samhället. Vill en svensk sänka skatten och minska offentlig sektor, är han djävulen personifierad. Inga krav ställs på arabvärlden att själva organisera sina samhällen på ett sätt som ger invånarna mat, tak över huvudet, skola, fred, trygghet. Afrika ska vi inte ens närma oss i detta avseende.

Alla är offer för omständigheter utanför deras kontroll. Utom vi, svenska folk. Vi bär på en ny skuldtyngd ryggsäck som ersatt tidigare protestantisk arvsynd. Ingen präst luggar våra ungdomar och hytter med katekesen. Istället är det värdegrundsdokument och åsiktspoliser som förföljer de som inte böjer knä inför de nya lärorna.

Och jag tror faktiskt att det som började som en idé hos vänsterintellektuella likt Greider, håller på att förvandlas till något mycket obehagligt. Yngre, rasifierade människor som på fullaste allvar anser att ursprungsbefolkningen har en skuld att betala, arbetar hårt på att avhumanisera denna fiende. Med benäget bistånd från, ja, förrädare inom media.

Den senare tidens händelser har onekligen ritat om kartan. Men det Helmersson lyfter fram är i synnerhet en ledare i ETC som håller nyliberalismen och dess företrädare ansvarig för de muslimska terroristernas angrepp i Paris och Köpenhamn:
http://goteborg.etc.se/ledare/nylibe...aden-i-danmark

Det är alltså ETC som oskuldsförklarar islam, idkar skrämselpropaganda genom att peka på högerspöket (var är vårt eget älskade spöke?) som vinnaren på islamiska terrorattentat och beskyller nyliberalismen som ansvarig för att attacker likt de mot Charlie Hebdo över huvud taget genomförs. Då Anders Svensson, som skrivit ledaren i ETC, även talar om "nykonservatism" (som tydligen är en ännu värre, konservativ, variant av nyliberalism) i detta avseende tar Helmersson även fasta på detta i sin kritik.

Halshuggningar och massmord på journalister har förändrat medielandskapet och att journalisterna själva kommit att bli måltavlor har onekligen rört om i grytan. Men jag undrar om Helmersson öht känner till CAGE och den debatt som nu rasar i England efter Qureshis förklaring om att det i själva verket var den brittiska säkerhetstjänsten och inte muslimska hatpredikanter som fick den ödmjuke och vackra unge mannen att förvandlas till den halshuggande Jihadi John.

Snarare tycks bevekelsegrunden alltså vara till försvar av nyliberalism. Däremot vore det klädsamt om Helmersson och hans kollegor på DN och i andra medier uppmärksammade och tog sitt ansvar för att exponera det muslimska brödraskapet och dess förgreningar, inte minst i Sverige där de åtnjuter fullgott regeringsstöd. Om det talas inte mycket i landet lagom.

En god poäng. Världsbilden behöver uppdateras, den ligger sisådär 100 år efter. Den tar sin utgångspunkt i tiden före världskrigen, då som Europa faktiskt var en global maktfaktor på riktigt. Bilden av den västerländske erövraren ligger på nåt sätt kvar. Då spelar det mindre roll att de flesta europeiska länder saknar militär förmåga. Att man i många länder närmar sig status som minoritet eller åtminstone en väldigt liten majoritet. Att vi på en global skala är försvinnande få. Att länder som Kina, Ryssland, Brasilien och Indien tar en allt större roll. Framförallt missar man det faktum att expansionen idag sker från andra hållet, om än mindre organiserat.

Det är inte vi som koloniserar dem, det är de som koloniserar oss. Från vänsterns perspektiv är det väl rätt åt oss men alla normalt funtade människor tror inte på arvssynd eller vänder sig mot att något land bör koloniseras och förtryckas. Vänstern har missat att det under 1400-talet var muslimerna som koloniserade oss även då, de verkar tro att nuvarande "kolonisering" är ett svar på att vi förtryckt dem så länge. Därav allt prat om att muslimer radikaliseras pga. oss. Man har fullständigt missat att historien ofta går i cykler där makten byter innehavare för att sedan återvända igen.

Här är en bra artikel om Europas förfall och politisk korrekthet: http://www.motpol.nu/gastkronikor/20...ost-americana/

Du kan mycket väl ha satt fingret precis på den ömma punkten här. När jag sökt av YouTube för att titta/lyssna på klipp med Pascalidou så fann jag en morgondebatt som skall ha utspelat sig för några veckor sedan. När man hör henne angripa Alice Teodorescu för något som Alice inte sagt, så kan man undra om inte rätt många har börjat fundera över om det står riktigt rätt till. Alexandra skulle kanske behöva vila upp sig en stund, hon verkar så hiskeligt arg hela tiden. Det kan inte vara bra för hälsan i hennes ålder.
https://www.youtube.com/watch?v=5_w3t7Iy5aY

Intressant klipp. Pascalidous angrepp mot Alice Teodorescu är närmast ett eko av vad som utspelade sig för ett år sedan när hon även då förminskade Alice, då med hänvisning till hennes vithet och nu till sagor om underlandet - då till påstådd förnekelse av rasism och nu till påstådd förnekelse av att det försvinner en massa flyktingbarn som avviker från institutionsplaceringar och dylikt.

Sanna Rayman beskrev då hur allmänheten reagerade:
http://blog.svd.se/ledarbloggen/2014...orescu-bieler/

Såhär svarade Pascalidou när hon frågades ut om detta i Nöjesguiden:
http://nojesguiden.se/artiklar/nojes...dra-pascalidou

Idag har folk tröttnat på Alexandra Pascalidou i sådan utsträckning att hon lämnar landet:
http://www.pascalidou.se/blogg/forlat/

Med avstamp i min egen retoriska frågeställning kring Sahlinstojjet för snart en vecka sedan -
...så dristar jag mig till att påstå att denna slutsats ofrånkomligen kommer att manifestera sig i medvetandet hos mången läsare av Helmersons ledare.

Frågan är om det är Rayman, Gudmundson eller Kjöller som dristar sig till att sätta det på pränt.

Att det börjar röra på sig är uppenbart. Men jag måste säga att jag (nästan) satte morgonkaffet i vrångstrupen när jag läste Helmerson i morse...

Vilket väl i&fs är en värdemätare så god som någon. För ytterst innehåll texten inget anmärkningsvärt.

Så, för en hugad borgerlig ledarskribent (eller politiker) så finns mycket mark att bryta. Helmerson har precis börjat med ett trevande steg - vem kommer att våga tänka tanken fullt ut?

Dessa två poster får mig att vilja återvända till berättelsen om kafferepet. Och den omvänt relaterade Onkel Tom-rollen i svensk debatt. Vari består den och vem besätter den?

Kakorna är bakade, kaffet är upphällt och den svenska värden trugar efter konstens alla regler. Artigt och förekommande bagatelliseras kalaset som otillräckligt och hemmasnickrat. Det är ju så det går till i en väluppfostrad tradition av gästvänlig understatement.

Problemet är bara att protesterna uteblir. Den i grund och botten spelade och rituella akten att ringakta det egna får aldrig den bekräftande replik som den förtjänar, KRÄVER. Våra, aldrig så mondäna och sofistikerade invandrare tiger om svenskhetens värde och existens, när den vänlige svensken just bejakat deras särkiljande, unika värde i det offentliga samtalet.

Detta är vad som fattas en fungerande mångkultur i Sverige - omsorgens ömsesidighet. Det har aldrig varit svenskarna som brytt sig för lite eller inte makat åt sig tillräckligt, för det har gjorts mer än något folk väl någonsin mäktat med, i linje med det DN:s Helmersson var inne på i sin betraktelse över Västeuropa i stort.

Detta med få undantag - främst i ledet står väl Tino Sanandaij, men nämnde Hannah är faktiskt också ett exempel på hur opportun framtidspositionering och manners kan gå hand i hand. Han skrev ju en debattartikel om etniskt svenska ungdomars utsatthet i förorten, ett grepp så radikalt och exotiskt i dagens Sverige att inte ens riksdagens "nationalistiska" parti var beredda på att överflyglas. Till min ohöljda skadeglädje.

Så - vilka borgerliga skribenter är bättre lämpade att fylla tomrummet, fylla mallen av den tacksamme invandraren/självidentifierande minoritetsrepresentanten än t ex Alice Teodorescu eller Jasenko Selimovic? Båda två välformulerade och med plattform att alibi-oprutat bejaka svenskens intresse i opposition med självhatande hussvenskar på Aftonbladet eller de rasifierades gränslösa anspråk. Och båda mer smarta än skrajsna, vad det verkar. Ytterligare någon som nog mer än väl törs är Paula Neuding.

Här finns den out som efterlystes för borgerligheten, den framtidssäkrade positionering i politikens kommande mittfält - som SD dessutom lämnat fritt på grund av sin egen interna maktmekanik. (Annars hade det ju varit på sin plats att t ex Bieler högljutt protesterade mot Jimmie och andra partikamrater som förnekar att etniska svenskar ens finns - än mindre har folkrätt).

Det fina är att jag preventivt kan avsluta posten som jag inledde den, med Onkel Tom. För det är verkligen inte så att hans existens ska förnekas i dramaturgin - rollen ska bara ombesättas korrekt. Den självunderordnande, separatistiske rasifierade är ju den som med sin otacksamhet spelar efter de koloniala spelreglerna av ansvarsapartheid och olika människo-/klandervärde. Som inte accepterar sin fullvärdiga roll som vuxen, ansvarfull deltagare i det där kafferepet.

Att känna tacksamhet och omsorg till svensken är inte att vara förtryckt, tvärtom är det att bete sig som förväntas av den fullvuxne, kapable medborgaren. Att sluta hata och kasta sten på räddningstjänsten och istället vandra uppför den uppförsbacke som är nykomlingens universella väg in i vilket samhälle som helst - det är att inte underordna sig.

Det är mycket möjligt att du har rätt. Jag kan ha gjort det misstag, som Siegfrid påtalade för ett par dagar sedan:


Det är väldigt lätt att tro, att andra tänker ungefär som man själv gör... men det kan man inte utgå från - särskilt inte när det gäller medlemmar av av den svenska mediaeliten

Gårdagens nyhet om Jihadi Johns identitet var en stor nyhet - fast kanske inte i DN? Expressen hade hursom en artikel LÄNK. Jag föreställde mig därför, att DNs ledarredaktion inte var omedvetna om t.ex. debaclet på Sky News... men det är väl tyvärr fullt möjligt, att det utspelade sig alltför långt bortom ledarredaktionens provinsiella händelsehorisont.

Erik Helmerssons text är genomsyrad av en sådan vrede, att det är imo lite förvånande, om ett sådant raptus skulle ha triggats blott av det välbekanta idisslandet hos Dagens Arena och ETC.

Ledarskribenten i ETC är "aktiv inom Socialistiska Partiet och Fjärde Internationalen såväl som inom den globala rättviserörelsen". Han har en blogg zaramis.se, som man kan besöka om man vill studera omvärlden från en hmmm ... annan vinkel. What's new, liksom. Varför detta plötsliga utbrott från Helmersson över texter i Dagens Arena och ETC, som är en vecka gamla? Men... Helmersson kan naturligtvis bara ha tröttnat på vänstertugget och fått nog.

Fast svenska journalister känner sig nog ändå lite illa till mods över att den orm, som de så ömt har närt vid sin barm, nu halshugger journalister och riktar sina automatvapen mot dem ... så var det ju inte tänkt. Ulrika Knutson lät faktiskt lite skärrad i söndags över "de största hoten mot svenska journalister".

http://sverigesradio.se/sida/artikel...rtikel=6097059

Johan Lundberg läste i alla fall ditt inlägg och plockade upp tråden:

https://twitter.com/JohanLundberg/st...80827470336000

Kafferepsliknelsen är intressant, särskilt som den inte gäller kafferep, eftersom sådana aldrig varit särskilt vanligt förekommande i Sverige, utom i barnlitteratur och i äldre varianter av veckotidningars beskrivningar av den forna mycket lilla medelklassen. Kafferepet är lika representativt för Sverige, som narrativet om hemmafrun, d.v.s. inte alls. Däremot är värdens ursäktande för det otillräckliga mottagandet av gästen, synnerligen representativt för Sverige. Det har dock inget med kafferep eller hemmafruar att göra. Detta till trots håller jag helt med om att avsaknaden av från gästen en försäkran om att allt duger som det är, är synnerligen besvärande för gästen och fullkomligt opassande i Sverige. Och avsaknaden av detta erkännande av den svenska värdens tillräcklighet, kan mycket väl vara det som fattas dagens presumtivt mångkulturella Sverige. Dock tror jag varken Sanandaji eller Selimovic ens begriper vad vare sig du eller jag skrivit här. Faktiskt inte. Och det gör dem båda omöjliga i mina ögon. De anar hur Sverige och svenskar funkar, men går i slutänden alltid bet på det. Och när det gäller folkpartisten som värnar om assyrier/syrianer, så har han mig veterligt aldrig egentligen värnat mig eller andra svenskar. Rentav påstår han sig när det passar honom, vara svensk, för att när det passar honom bättre, vara assyrier/syrian och invandrad utlänning. Sverige och svenskar skiter han högakktningsfullt och utan skam i, ty sådan är en gång för alla menaiten funtad, vare sig han är född eller bara på senare år vistas i Sverige. Att tro annat är bara dumheter. Egenkärare folk än mellanösternfolk, det får man leta efter, även på Södermalm, oavsett om de är muslimer eller annat mysko nysvenskt som zigenare och hipsters.




Föredömligt uppmärksamt. Visar på en känsla för språklig feeling, som Mona Sahlin skulle sagt, för det är precis så som du säger. Stilen i bekännelsetexterna skiljer sig från hur hon annars skriver. Det behöver inte betyda att hon inte skrivit de senare. Skriv en text där du talar dig varm för, och påstår dig stå upp för, något som du egentligen ogillar. Den texten kommer oundvikligen för den uppmärksamme, att vara skriven på ett märkbart annat sätt än en text, där du ärligt skriver det du verkligen tycker. Ett kännetecken på att man antingen inte har riktig koll på det man avhandlar, eller inte alls håller med om åsikter man förfäktar, är att texten eller det sagda får en visserligen i varierande grad, men ändå tydlig, karaktär av floskel. Marteus bekännelser känns äkta, men där kan jag ju ha fel, eftersom hon kanske är en särdeles extra duktig skribent.





Angående Marteus bör anmärkas att hon inte gett uttryck för ändrad uppfattning vad gäller invandringspolitiken eller mångkulturen i sig. Hon talar om hur man pratar om dessa två och dess effekter. I sak debatterar hon endast formen för debatten, inte debattens sakfråga. Mot bakgrund av detta och en i övrigt sammantagen bedömning, fäster jag ingen större vikt vid Marteus senaste skriverier. Och herr Selimovic nya skriftliga utfall beaktar jag inte alls. Han borde hållt sig till dramatiken. Men jag tror faktiskt att vi kan komma att få se fler och fler, till en början sporadiskt förekommande, bekännelser och betraktelser av Marteus- och Selimovic-art i svensk media. Med tiden kan det bli så att det blir ett slags jounarlist-, politiker- och kulturarbetartrend, att offentligen bekänna att man på ett olyckligt

- s ä t t , -

talat och skrivit om invandring och mångkultur. Om och när detta sker, bör man hålla huvudet kallt och räkna de gånger nån av dem som bekänner sin egenupplevda debattstilsförsyndelse, faktiskt ger uttryck för en ändrad syn på invandring och mångkultur, faktiskt ger uttryck för en ändrad syn på landet Sverige och svenskarna. Så länge inga ändringar sker i den praktiska politiken vad gäller migration och mångkultur, är dessa bekännelser inte värda särskilt mycket. Inte heller Erik Helmerssons senaste två alster är mer än munväder. Dem av er här som kan fylla en hands fingrar med ändrad inställning till invandring och mångkultur, lovar jag att bjuda på middag på Operakällaren, om den restaurangen fortfarande finns kvar i Stockholm. Ni får beställa vad ni vill. Jag bjuder. Pråmmiss. Men kommer självklart att argumentera emot allt som talar för att jag måste leva upp till detta mitt löfte.




Har aldrig riktigt fått grepp om det där med diskurs. Underordning förstår jag vad det betyder. Vad jag lyckats utröna, gäller enligt rådande diskurs att var i ordningen man är, bestäms av ursprung och kön. Enligt den diskursen är Alexandra underordnad, tillsammans med sådana som riksdagsmannen Dinamarca. Att Alexandra har en plattform att föra ut sina åsikter från, som är förunnat färre än några ppm av befolkningen i Sverige, ändrar med ras- och könssynsättet inte hennes plats i ordningen. Detsamma gäller Dinamarcas plats i ordningen, trots hennes uppenbara maktposition i egenskap av riksdagsman.


För mig framstår det som att många inom media och även inom politiken, kämpar ganska hårt för att detta synsätt ska fortsätta gälla. Tyvärr tror många faktiskt på det de kämpar för, och inom vissa grupperingar i Sverige delas deras uppfattning helhjärtat. Min uppfattning är så klart att ens placering i ordningen varierar över tid och med plats och situation och inte alls kan bestämmas så enkelt, som genom att bara hänvisa till ursprung och kön.


En person med ett mycket svårt handikapp kan mycket väl vara domare och är då beroende på omständigheterna vid varje tillfälle, under- respektive överordnad andra. Jag må vara vit, man och medelålders, men i den ordning som gäller för möjligheten att påverka i det offentliga rummet, är mina möjligheter långt mindre än både Alexandras och Dinamarcas, trots att de är kvinnor (tror jag) och utlänningar/rasifierade.


Frågan jag ställer mig är om ordningsdiskursen inte bara är ett slags trams. Visst kan man gå med på att diskutera utifrån den, men det förutsätter att den man diskuterar med i princip exakt delar uppfattning, om vad som ska anses utgöra grunden för ordningens uppbyggnad, och redan därav upplever jag det egentligen som meningslöst, att diskutera med personer som skriver ledare i svensk vänstermedia samt med såna som Alexandra och Dinamarca. Det slutar bara med att vi står och gapar argt på varandra. Jag intar en individualistisk position och de har en gruppsyn, vad gäller ordningen. Och individualisten och kollektivisten, aldrig mötas de två.