Början på ett mediakrig om mångkulturen?

[i]
Journalisten ska inte rapportera neutralt eller allsidigt utan som framgår av axplocken ovan så ska journalisten vara driven av ett socialt patos och hjälpa "den lilla människan". En svensk journalists rapportering ska alltid ställa upp för de (förment) förfördelade och orättvist behandlade och ge röst åt dem som annars har svårt att hävda sin rätt i samhället.

Helmerson skriver om åsiktskorridoren i DN. Eller snarare framhåller han att den mediala korridoren blott är en utav många korridorer som bor i den svenska konsensuskulturen. Vad vi har i dag, menar Helmerson, "är inte en enda korridor utan en struktur med flera korridorer som inte möts."

Men det blir så fel när Helmerson vill vara alla till lags. Människan kan exempelvis omöjligen inte känna till att det finns en lag som förbjuder hets mot folkgrupp. Därtill borde det likväl vara bekant att vårt kulturarv censureras för att istället anpassas till rådande politiskt korrekta normer. Samtidigt erkänner han alltså att debatten är så kraftigt kringskuren att relevant opposition förkvävs. Det hade varit betydligt mer hederligt att endast ge Expressensidan rätt och istället påpeka att man faktiskt inte får "säga vad man vill i Sverige": att det kan resultera i såväl ostracism som åtal och påföljande dom.

Ovanligt rättfram krönika ifrån Peter Kadhammarhttp://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/peterkadhammar/article20904452.ab "vi vill inte ha ett mångkulturellt samhälle, vi vill vara med i det SVENSKA samhället".

Kadhammars krönika från Husby (och debattstycket som han nämnde i den) var mycket intressant. Den visar nämligen ytterligare en angreppsväg mot mångkulturen, från sekulariserade människor som flytt från Mellanöstern för att vara en del av Sverige, inte av muslimsk kultur.

Denna synvinkel ger carte blanche att kritisera mångkultur och massinvandring även för S och V.

Svensk nationalisms rehabilitering by proxy.

Den kurdiska nationen, kurdiska fullfjädrade, älskande, stridande, blödande, flaggviftande ultranationalister i folkrättens dödskamp mot det obegränsade anspråket.

I det här fallet inte i skepnad av socialismens absolut uppfordrande värdegrund eller de globala marknadsbaronernas hänsynslösa exploatering av till naturresurer degraderade folkspillror - utan i islamismens lika gränslösa strävan att sudda ut olikheter, riva barriärer, förinta avvikare.

Alla dessa ideologier, dessa tankefoster som menar att omstöpa den ofullkomliga världen i sin avbild. Som aldrig lyckas i sina utopiska anslag, men heller aldrig slutar att empatilöst förbruka människor i försöken, offra dem på sina respektive gudomars altare i ondskans fromhet.

Texten i sig är inte mycket att orda om, men när en debattartikel i SvD, "Viktigt med svenskt stöd till kurdisk styrka" avhandlar peshmergas kamp mot IS och Sveriges moraliska plikt att bistå, så väcker det frågan: Varför?

Varför är en kurdisk nationalkänsla, ett kurdiskt företräde, ett kurdiskt "vi" en god kraft? Varför är en allomfattande icke-svensk öppen svenskhet inte lika farlig som den postkoloniala kartans godtyckliga gränser mellan "nationer" utan nationer?

Om allt inom en territorialgräns är "svenskt", irakiskt eller jugoslaviskt - är då samtidigt sammanhållningen inte lika bräcklig i alla fallen?

För - det är ju inte öppna kurder, medborgarkurder eller kulturkurder som förmått stå upp mot den universella likriktningens mordiska raseri. Utan fullödiga, hela nationalister. Nationalister som inte är ett hot mot andra, exkluderade grupper - utan visat sig vara en god granne för de svaga och utsatta.

Om peshmergan med vapen i hand inte står för stöveltramp, godsfinkor och massgravar i svensk debatt - varför ska den svenske nationalisten finna sig i samma anklagelser? Eller hata och frukta sig själv efter ett inlärt formulär av särskildhet som i sig är den verkliga rasismens apartheid?

Goda, stabiliserande nationalstater efter europeiskt snitt är något att eftersträva i Afrika och Mellanöstern, varhelst genomförbart. Inte att omstöpa Europa i mångkulturens universella splittring.

Kadhammars krönika från Husby (och debattstycket som han nämnde i den) var mycket intressant. Den visar nämligen ytterligare en angreppsväg mot mångkulturen, från sekulariserade människor som flytt från Mellanöstern för att vara en del av Sverige, inte av muslimsk kultur.

Denna synvinkel ger carte blanche att kritisera mångkultur och massinvandring även för S och V.

PM Nilsson tar täten i den borgerliga median som börjar inse allvaret som Sverige befinner sig i just nu. SD har sett till att inget block kommer ha en egen majoritet i Sveriges riksdag inom överskådlig framtid. Det tillsammans med en växande andel väljare som lämnar sjuklövern börjar bli ett högt pris att betala för att bedriva exempellös godhetspolitik.

http://www.di.se/artiklar/2015/6/3/l...for-alliansen/

Gissningsvis kommer fler borgerliga debattörer tala för att börja närma sig SD ju längre tiden går med Åsa Romson som vice statsminister.

Debatt idag på Timbro mellan Torbjörn Tännsjö och Per Bauhn om jämlikhet. Tännsjö är rakt på sak med att vi bör skrota vårt välfärdssystem pga flyktinginvandringen och acceptera att bli "ihjälslagna" av någon kebabtekniker för att ta ett modernt ord. Han är alltså vänsterpartist, väl att bemärka.

Jag slölyssnade bara så jag har inte noterat när alla kontroversiella uttalanden fälldes, men om någon är intresserad av att katalogisera så kommer här länken (obs jag lyssnade bara på den efterföljande debatten så om han sa något kontroversiellt i anförandet vet jag inte):

https://www.youtube.com/watch?t=2166&v=mWfUrEqowUc

Jag hoppas att det här får spridning i någon fri media.