Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Den har varit med hela tiden, från och till. Det är inte politik jag tänker på i första hand, utan kultur i vidare mening, Jag vet inte heller om den är mer framträdande i Sverige än i andra delar av den västerländska civilisationen, kulturellt sett. Idén om den romantiska kärleken, om det romantiska uppoffrandet har blivit en integrerad del av svensk kultur.
Att detta fått extrema politiska konsekvenser just i Sverige kan ha andra orsaker. Men då handlar det om olika utfall i olika länder.

Själva idén kan förmodligen spåras långt tillbaka, men när och varför får den luft under vingarna?

----

PS Det verkar på dina formuleringar - "en orealistisk kärleksuppfattning skadar ffa unga människors syn på kärleken och livet" - som du förespråkar eller föredrar (av familjen) arrangerade (icke romantiska) äktenskap... gör du det?

Varför? Tja, kanske hände något i Polen i slutet på 60-talet? Vad tror du själv?

Hmmmm. Friska människor och friska kulturer kan nog integrera det romantiska med det rationella och pragmatiska. I Kina och Japan gråter man när pionerna eller körsbärsträden blommar. Poesin i båda länderna är ohöljt romantisk. Men jag tror att asiaterna håller huvudet kallt när det handlar om nationella angelägenheter. Sverige lider av någon sorts annan sjukdom där man inte skiljer på privat och offentligt. Talet om "våra barn" t.ex. Att "vi" är en sorts familj där vi alla gullar med varandra. Jag tror det är det s.k. omsorgssamhället det handlar om. En psykologi- och feministbemängd offentlig kultur som är en katastrof.

Jag är inte rätt person att göra Rougemont full rättvisa. Men han talar om ett kärleksbegrepp som har Guds kärlek till människan som förebild. I det att Jesus tog mänsklig gestalt blir också den kärleken ett föredöme för mänsklig kärlek, både i äktenskapet, till barn och föräldrar och andra medmänniskor. Kärleken blir ett gemensamt skapande, där man ser Gud och Guds kärlek i sin partner.
Kärleken i äktenskapet bygger på ett fritt val mellan man ock kvinna att bli ett par. Varken jag eller Rougemont förespråkar arrangerade äktenskap i någon form.
Men vad Rougemont analyserar är bilden av den romantiska kärleken i form av trånad till ett objekt man inte kan få. Ett centralt motiv i kulturen, från trubadurer och den höviska lyriken uner medeltiden (som Rougemont hävdar var rent katharisk både till sina utövare och innehåll) över berättelser som Tristan och Isolde, Romeo och Julia och våra dagars Hollywood chick flicks är just denna kärlek som inte kan fullbordas, som är dömd att dö i det ögonblick kontrahenterna får varandra. Antingen genom självmord som hos Shakespeare eller genom leda och tomhet, därför att kärlekens mål är utplåning och inte gemensamt skapande.
Se en vanlig kärlekskomedi som det går hundratals på dussinet. De älskande drömmer om varandra, oöverstigliga hinder reses, skiljs, förtvivlar och går ibland under på vägen. Om de får varandra på slutet så avrundas historien med en kyss. Därefter finns ingen framtid. De unga parets kärlek är dömd att gå under när tristess och blöjbyten kväver deras romantiska drömvärld.

Det är ett långt steg mellan unga människors uppfattning om kärleken och det dagspolitiska spelet, men jag tror på att all politik bygger på vanligt förekommande kulturella idéer.
Hur dessa idéer sprids och traderas är ytterst viktigt för att förstå hur politik uppkommer.

Tillägg:
Jag menar inte att känslor är uttryck för svaghet. Snarare tvärtom. Men en romantiska världsbild kan leda människan fel, inte bara i kärleken, utan även till utopiska, destruktiva politiska rörelser.

Hearing i KU på SVT om "romregistren" nyss. Gråterskan Ullenhag om vitboken, romska företrädare som talar om fördomar osv. ("rom" betyder tydligen människa).

DN kampanjar, resten av media hakar på drevet, politikerna måste reagera. Att polisens romregister var en DN-lögn spelar liksom ingen roll.

Ser fram mycket mot navet DN:s konkurs - då rasar nog hela PK-korthuset.

Då har jag en helt annan uppfattning. Den höviska kärleken är liksom grunden för ett väl fungerande civilt samhälle där individen lär sig att ta eget ansvar. Rötterna går att söka sig tillbaks i såväl keltisk som germansk hedendom. Krigarkungen i sin hall sitter vid änden av det långa bordet medan drottningen serverar vin till de allierade efter rang och betydelse. Barden sjunger om kungen bragder och om hans drottnings skönhet och trofasthet. Det hela handlar om en förfining av seder och hur man uppför sig i samlat sällskap. Man kunde inte längre snyta sig i näven eller klia sig i skrevet. Det tydde på opålitlighet. Under medeltiden utvecklades det hela till en livsstil i och med den höviska kulturen. I hovet jämnades skillnaderna ut och den lägre riddaren kunde vinna andras gunst genom att sjunga och spela luta, oftast genom att visa sin kärlek till la belle dam sans merci. Kärlek är själva sinnebilden för en fri individ som kan vinna andras förtroende genom egna meriter och inte enbart utifrån vilken börd man har. Personer som Bertrand de Ventadorn, Piere Vidal. Arnout Danial med flera är välkända trubadurer som hyllat romantiken och kärlek till en dam. På motsvarande sätt har vi damer som Beatrix de Die, Guillelma de Rosers, Marie de Franz med flera som sjunger och diktar om sin kärlek till en riddare. Octavia Paz skriver mycket riktigt att kärlek är ett väl genomtänkt val, och inte som erotik att på ett släpphänt sätt ge sig hän åt djuriska drifter. Vidare har denna hovkultur anammats av de lägre klasserna. Sedan 1600-talet tog detta fart än mer och vi kan se att individens betydelse blir allt viktigare. Fokus på individen var helt avgörande för att upplysningen över huvudtaget skulle kunna äga rum. Den romantiska eran under tidigt 1800-tal är inget avbrott mot förnuftstanken, utan ett komplement. Den rena kunskapen och metafysikens död är inte tillräcklig för att begripliggöra världen eftersom det psykologiskt upplevs som enfaldigt, klumpigt ... helt enkelt ociviliserat och därmed inte eftersträvansvärt. Poeten Percy Bysse Shelleys kom till insikt om detta redan i unga år. Hans religionskritik och senare ateistiska förhållningssätt är uppbyggd på romantikens sätt att se på dygderna: "jag känner njutning när jag gör min älskade gott. Jag älskar inte henne för den njutningens skull". Bara titeln på en av hans största verk "To a Skylark" säger det mesta. Lägg märke här till det underliggande budskapet: skillnaden mellan bejakande av sig själv och att vara egoistisk. Mycket centralt, eller rent av nödvändigt för att skapa ett samhälle av mer komplex natur som vi lever idag.

Kulturmarxismen och normativ liberalism och deras böjelse för mångkultur är inget annat än en förnekelse av individen och hennes kärlek till livet eller en annan människa. För att göra karriär och bygga upp ett bra cv finns ingen annan väg att gå än att bejaka livet utifrån sina egna unika förutsättningar och talanger. Alla dessa extrema avskrap som feminism, kulturmarxism, normativ liberalism har som enda budskap att du är en ond och hopplös människa som inte annat borde göra än skämmas att du finns till. Vad blir det för typ av samhälle då? Nä, den höviska romantiska kulturen med provencalsk trubadurlyrik eller tyska minnsesänger är det arv vi har som möjliggör att vi kan genomskåda skit som den politiskt korrekta tanken om strukturella förtryck. Dess idé bygger på den signatur jag har om Schyman.

Intressant. jag rekommenderar ändå en läsning av Rougement. Han har sammanställt mycket material om just trubadurerna och den epoken och om du är intresserad av den tiden så erbjuder han mycket detaljer. Just katharerna fick ett väldigt genomslag i populärkulturen genom Dan Browns Da Vinci-koden och deras mytomspunna historia är riktigt spännande att försöka tränga in i.
För att klargöra så behandlar Rougemont synen på kärlek som idéhistoriskt fenomen och han går även in på kriget och dess relation till den romantiska världsbilden. Kopplingarna vidare till dagens politik är alltså till stora delar mina och inte Rougemonts.

Daniel Swedin på Aftonbladet kommer i dag med goda råd till Jimmie Åkesson i all välmening och om det inte var så att det funnits tendenser till att SD-ledningen verkligen lyssnar på goda råd från Expo och politiska motsåndare så hade det inte varit mycket att orda om.

Och sedan följer en uppräkning av olika påstådda övertramp. Jag har inte gått igenom samtiliga, men min gissning är väl att det mest är våldtäktsvideon som är ett riktigt övertramp och resten är bara trams som Aftonbladet och andra har hittat på. Aftonbladet själva begår fler övertramp på en arbetsdag än vad Avpixlat någonsin gjort.

Men det är viktigt att SD inser vad det handlar om. Aftonbladet vet vad de gör. Om deras huvudmotståndare är Avpixlat så betyder det att Avpixlat är den viktigaste beståndsdelen i den sverigevänliga rörelsen. För SD att markera distans till Avpixlat är ett stort strategiskt misstag. Tvärtom borde frågan lyftas i en frågestund i riksdagen om justitieminister ser allvarligt på att en tidning som tillhör en koncern som tar emot tiotals miljoner i statligt presstöd använder dessa pengar till att skrämma privatpersoner från att skänka pengar till ett av de få media i Sverige som tar sitt demokratiska uppdrag på allvar.

Mja, jag ser ingen anledning för SD att kommentera det här alls. Det är bara snack ute i marginalen från en tidning som 85% av folket saknar förtroende för (alltså Aftonhoran); det viktiga är informationen som sprids via Sverige-vänliga sidor, där Avpixlat bara är en i mängden. Hor-media begår för övrigt ett stort misstag genom att koncentrera sig så hårt på Avpixlat som bara är ett av många huvuden på samma invandringskritiska kropp. Skulle man lyckas göra något åt Avpixlat så skulle den sajten ersättas av en snarlik inom 2-3 veckor. Hela "kampen" är meningslös.

Sedan är det ju ganska märkligt med journalister som försöker kväva yttrandefriheten.

Det kan så tyckas, men har sin parallell i att präster på 1800-talet försökte motverka religiositet - som de själva inte kunde styra och kontrollera. Det är en fråga om makt, och yttrande- och tryckfrihet är till för medieetablisemangets politiska och ekonomiska ställning i samhället. Att bedriva politisk blogg- och diskussionsverksamhet bortom MSMs kontroll med stöd i Tryckfrihetsgrundlagen, är precis lika hemskt som att bedriva husandakter med stöd i Bibeln bortom prästernas kontroll.

Det är en grundläggande samhällsförändring som vi nu ser, och resultatet kommer att bli likartat då som nu - den gamla ideologiska makten kommer att falla för den nya.

Självklart ska SD:s representanter ta varje tillfälle att få fram sitt budskap och i det här fallet blir soundbiten lämpligen:

"Svenska tidningar har tyvärr utmärkt sig i hela Europa genom att inte rapportera om invandringens negativa följder för vardagsmänniskor runt om i landet - det är bara att följa norska, danska och brittiska tidningar för att se skillnaden. Svenska journalister borde lägga mer tid på att sköta sitt eget samhällsuppdrag än att angripa dem som fyller tomrummet de lämnat."

Och man hoppas att SD:s ledning begriper det väsentliga: Aftonbladet är deras ovän och har gjort allt i sin makt att hejda partiet. All skada de kunnat göra har de gjort - trots detta ligger partiet över 10% i opinionen. Aftonbladet är alltså både fientligt och - maktlöst.

Avpixlat däremot är mycket viktigt som komponent och nav i den virtuella folkrörelse som är helt avgörande för SD. Med denna alternativa maktbas intakt och växande är man osårbar för etablissemanget.

Utan den är man chanslös.