Början på ett mediakrig om mångkulturen?

En liten krönika i marginalen av Jennifer Wegerup som faktiskt känns viktig, om inte annat så för en ödesdiger formulering.

Sammanfattningsvis beklagar Jennifer att skolavslutningen i hennes barndomsskola ska hållas i en gymnastiksal istället för kyrkan för att "inte kränka". Detta är missriktad välvilja, en självutslätning som är farlig, menar hon:


Allmänt förnuftigt och bra, men det fetade är i sin triviala självklarhet faktiskt kärnan i den vindkantring jag medvetet verkar för och som är mycket mer revolutionerande och radikalt än de flesta verkar förstå. Vad jag kan minnas har denna tes om svenskhetens existentiella likhet inte formulerats i svensk MSM förut. Bisarrt, men självklart - för det är den silverkula som dödar PK-monstret, även om Jennifer Wegerup inte är medveten om det. Den dag det lilla svenska folkets lika beskrivning och värde är självklart är det kulturmarxistiska, mångkulturella paradigmet avskaffat.

Jag har i flera trådar utvecklat tesen om svensk kultur/etnicitet/nation och hur man endast kan beskriva den genom att jämställa den med andra folks minst lika svårdefinierade, men i PK-kyrkan heliga existens. Jag har tjatat om att Jimmie Åkesson ska använda detta som retorisk figur i intervjuer där han alltid hamnar på det hala när svensk kultur, svensk etncitet eller svensk nationalism kommer på tal. Han har INTE nappat.

Men detta är inte fråga om ett retoriskt knep, detta är totaliteten i en helgjuten, oantastlig nationalism för framtiden. Svenska folket är ett folk som alla andra, punkt. Ett litet folk som varken är en härskarras eller någons tjänare - ett folk med fulla rättigheter och utan särskilda skyldigheter. Ett folk med samma rätt att inte ifrågasättas eller "problematiseras" som kurder eller judar, med samma rätt till företräde i sitt land som letter eller tibetaner. Med samma skyddvärde och rätt till trygghet och kontinuitet.

Även krafter i SD är drabbade av detta kontraproduktivt splittrande dissekerande av svensk nationalism. Svenska folket är inte en icke-etnisk "kulturell entitet", som numera är SD:s doktrin - svenska folket är ett folk som alla andra folk. Då ingår förstås allt, även gemensamt ursprung och släktskap.

Allt blir så fruktansvärt mycket lättare om man tar avstamp i denna helgjutna, rätlinjiga syn på nationalism om man är Sverigevän. Det går liksom inte att förlora diskussioner och debatter med den utgångspunkten, har jag märkt. Plötsligt är det motståndaren som är rasisten som missunnar ett litet folkslag dess lika rätt.

En liten anekdot med koppling till ditt resonemang, där jag använde vänsterretorik för att göra min poäng.

Jag hade nyligen en sammankomst med en journalist, med största sannolikhet vänstersympatisör, från en av de största tidningarna. Hans resonemang och tankegods var i linje med gängse praxis, vilket fött och gött den kritik som diskuteras här och annorstädes. Vi kom att prata om västs inblandning/aktioner i främmande länder under senare år, och den problematik man, enligt mig, med lätthet kan härröra till detta. Mitt spår var att vi verkligen bör ställa oss frågan om vi skall vara där och om vår närvaro kan ses vara fruktbar, speciellt med hänsyn till samhällskulturella skillnader och väsensskilda syner på demokrati (såhär med facit i hand, se gärna Afghanistans riktning de senaste dagarna). Min undran var om vi sådär utan vidare kan försvara vår inblandning i främmande länders inrikesfrågor. Hans syn på saken var att vi självklart skall vara där och se till att stödja dessa länder i allmänhet så att flickor ska få gå i skolan (bland annat), även om det såklart kan kosta människoliv (bombdåd etc). Då ställde jag frågan om det inte var svårt för honom att försvara den kolonialistiska hållningen med tanke på hans partisympatier. Hur kan han förorda militär intervention för att införa västerländska samhällsidéer i länder och kulturer som mer eller mindre uttalat avsky för desamma, och vars kulturella klimat vi näppeligen kan förstå? Jag blev snart varse att diskussionen inte skulle kunna leda vidare och valde att inte driva det för långt.

Sammantaget upplevde jag att jag förvisso lyckades påvisa uppenbara svagheter i hans resonemang, men priset för detta var tandagnissel och en upptrissad diskussionston. Huruvida han tog med sig något från det hela kan jag inte avgöra, men förhoppningsvis planterade jag ett frö.

Lika sant nu som då. Har en bekant som arbetar för migrationsverket. Han var redan innan en hopplös liberal och har sedan han började arbeta fördjupat sin pk-ism. Ungefär samma sak där. Det är svårt att vara öppensinnig efter att man har satsat åtskilliga år för att nå sin samhälleliga position.

Nyheter24 jagar en tjejbloggare som uttryckt sig "rasistiskt" på Facebook. Dani Karlsson heter hon. Okänd för mig.

Men jag tycker hennes svar är rätt intressanta. Nyheter24 gör naturligtvis så här för att skandalisera, men vad händer när allt fler inte anser det skandalöst att uttrycka sig som hon gör? Då kan intervjun innehålla svar som detta t.ex.
Alla andra svar går i samma stil. Tyvärr gör hon ett misstag. Hon lyckas blanda ihop att SD är Sveriges tredje största parti med att en tredjedel av svenska folket stöder partiet. Jag vet inte, det kanske är ett vanligt misstag av folk i den åldersgruppen i dagens Sverige. Efter gårdagens PISA så skulle det inte förvåna mig.

Uppfriskande i alla fall med en tjej som inte är det minsta rädd för Nyheter24. Här skriver hon på sin egen blogg stolt om upplevelsen för övrigt.

"Nyheter24", ett till litet privat-STASI i svenska PK-dammen. Noterat.

I förlängningen fanns ju ytterligare en besvärande frågeställning: Hur kan man med våld ingripa mot primitiva, förkastliga kulturer i främmande land och samtidigt visa sympati, tålamod och tolerans mot samma yttringar i Sverige? Om man i princip är beredd att döda en kvinnoförtryckare i Afghanistan, borde man då inte vara minst lika benägen att utvisa honom ur Sverige?

När jag talar om att "vinna" diskussioner är det ju dock tyvärr sällan detsamma som att man övertygar den där doktrinäre motståndaren man har. Det förekommer. Vanligare är dock den moraliska segern, där motdebattören defensivt drar tentaklerna till sig och tystnar IRL eller försvinner i cyberrymden.

Det är ju vackert nog att stuka någons självbild, men viktigare är om det finns en tredje part, en publik. Flashback är det perfekta exemplet på hur de åsyna vittnena till en diskussion är viktigare än den man fäktas med. Det är mänskligt att gravitera mot argument med tyngd och ta intryck av den som drar det längsta strået i ett meningsutbyte. Då skapas ett slags gruppmedvetande där det faktiskt ändras uppfattningar och justeras hållningar.

Har detta att göra med "kriget" i media? Ja, faktiskt. Vi vet att det finns kryptodissidenter, marginalavvikare, nästan-sanningssägare och kvasirebeller inom media och att dessa frekventerar den här tråden.

Tipset till dessa är att precis varje poäng, varje markering och nålstick mot åsiktshegemonin kan göras med PK:s beprövade underifrån-perspektiv. Det lilla svenska folket, är utgångspunkten. Inte ett ariskt herrefolk utan ett orättvist särbehandlat litet folk som alltid förväntas bära större bördor och ta större ansvar än andra folk. Av en hånfull överhet som roar sig med ett ifrågasättande av svensk kultur och etnicitet som setts som den nakna rasism det är om måltavlorna varit kurder, judar eller somalier.

Då är det etniskt medvetna debattörer som Peter Wolodarski och Kurdo Baksi som är förtryckarna som med ett rasistiskt anslag missunnar svenskarna den gemenskap och tillhörighet de själva värnar om.

Då är det en cynisk mediaelit som påprackar lågutbildade svenskar en verklighet och sedan hånar dem för deras ilska när de inte har samma ekonomiska medel att isolera sig från mångkulturens avigsidor på Solsidan.

Då är det det internationella kapitalet och övernationella politiker som vill omfördela svenskens välfärd och suveränitet till andra, utan att be om lov.

Det är alltså inte fel att klä sina nyktra betraktelser i ett pansar av patos för den svage, den utan röst. Tvärtom.

Mycket sant. Att "omvända" en som redan har en diametralt annolunda uppfattning är i princip omöjligt, så all debatt bör vara inriktad & tillrättalagd för att påverka dom åskådare som finns.

Finns det inga åskådare, ja då är det oftast inte värt jobbet.

Nyheter24 gav världen bl a "giganter" som Ehsan Fadakar... Även Alex Bengtsson brukar skriva där. Som jag förstått värvar diktaturmedia hårt från Nyheter24, men namnet på det senaste fyndet undslipper mig just nu.

Om "Inte rasist men" är avgrundsvänsterns Avpixlat så är Nyheter 24 deras Fria Tider. Det finns en polerad yta som ger intrycket att man hamnat på vilken nyhetssida som helst, om än snaskigare än FT, men under ytan finns en Expo-anstruken antirasistmaffia med the usual suspects - Fadakar, Zolfagary etc, som gått in stenhårt för SD-bashing. Det har väl kanske inte gått så bra som man hade hoppats. #196 på Alexa medan Fria Tider och Avpixlat sitter trygga på #78 och #84. Aftonbladets nya hatblogg politism.se har kravlat sig upp till #896, grattis där...

Min strategi är oftast att initialt belysa de likheter jag delar med min meningsmotståndare, och ofta på ett sätt som gör att jag tros härstamma från samma idéer. Det är först sedan, när jag accepterats i värmen, sätter in stötar mot utvalda delar av narrativet. Jag tycker det är en bra metod, för även om jag stöter på motstånd så går budskapet ofta fram och blir hört och resonerat kring. Att gå full frontal må ha sina poänger, men se i media hur de urskiljningslöst slaktar dissidenter på vilka de med van lätthet kan montera sina halmgubbar. Min erfarenhet är att jag problemlöst undviker slakten, troligen på grund av att det för dem blir svårt att i efterhand omdefiniera mig när de redan självmant klätt mig i sin tankeskrud.

Göm aldrig tredje part i debatten.
Det är där opinionen bildas.

Sammanstötningar betraktas av den intresserade men hen kanske saknar talets gåva eller slagfärdighet och framför allt fakta för att underbygga resonemang och deltaga. Själv har jag nio års grundskiola, hip hop och knark i bagaget. Men alla offentliga samtal har den ovärderliga dimensionen att de presenterar tankar för de med ofärdiga tankar och skapar en mer strukturerad tankevärld för dem. Kanske bär de mest på känslor. Så att vinna över en inbiten motståndare till sin åsiktsposition är inte det centrala så länge vi lever i en demokrati bestående av någorlunda av informationsåldern upplysta "Baldricks" (Black Adder) som kan ta beslut via en valsedel. Det offentliga samtalet med dagens intensitet, öppet för alla, är revolutionerande.

Ur det här hänseendet så är internet någonting alldeles nytt.
ALLDELES nytt. Det tas för givet av net savvy människor, men det tål att upprepas, för jag tror att det är få som verkligen förstår hur gamla maktinstrument verkligen skakas i sina grundvalar av den här utvecklingen vi har sett i dryga decenniet nu. Pappersmedia, regimgodkända experter, TV1,2,3,4,5,6 med morgonsoffor, tjockisdokumentärer. sommartorpsrenovering och lets dance och allt det där har nyligen fått diagnosen dödlig cancer, och jag tror vi har cirkus tio år på oss innan de kommer förbi sorgefasen "förnekelse".

Att den diskurs vi tillsammans skapar här i tråden, på Flashback i allmänhet och i ännu vidare mening den spretiga "hatosfären" utanför etablissemangets kontroll, att den verkligen förskjuter verklighetsbeskrivningen även i Stockholms innerstad ser vi i en text av Åsa Linderborg på Aftonbladet.

Hon gör nu samma och för framtiden fruktsamma betraktelse som vi gjort här: Föraktet mot SD-väljarna är ett klassförakt. Det handlar om DN:s dubbla måttstockar på när hat är berömvärt inom konsten:


Den goda Åsa relativiserar också den tidigare närmast absoluta SD-ondskan med gammal hederlig överhetsavsky (Äppelviken - är inte det där Jan Helin bor?) :


Sedan innehåller texten ytterligare avståndstaganden mot det "antifascistiska" våldet, även om leninisten Linderborg är noggrann med att påpeka att hon inte är mot våld i alla sammanhang (lite revolutionär street cred vill hon ju ha kvar). Vi är bara inte "i skarpt läge som på 30-talet". Ännu.

Det kan nog vara så att Åsa Linderborg faktiskt tagit intryck av det hat hon själv drabbats av och känner in på skinnet att politiskt våld inte är en bra idé för någon sida. Men intressantare än så tycker jag den nya, anade perspektivförskjutningen är, där hon kritiserar "eliten" för deras syn på den plötsligt humaniserade SD-väljaren.

Där har Åsa (och svensk vänster) en chans att manövrera sig rakt in i politikens starkaste kraftfält, att göra sig ytterst relevanta igen. Den svenske arbetaren, det lilla svenska folket, som offer för en globaliserad, själlös elit som med kapitalet i ryggen använder migrantströmmar för att jämna det svenska folkhemmet med marken.

Där finns chansen att göra sig till etablissemangets kritiker, inte dess hantlangare. Dissident är det finaste man kan vara. Och dissident är man INTE om man finner sig stå skuldra vid skuldra med Peter Wolodarski, Erik Ullenhag och Bert Karlsson.