Barmhärtighetsmord? Läkare friad av Solna Tingsrätt 21/10 -11

Problemet är det tonläge jag kan skönja ovan (liksom Nono2). Faktum är att den information som finns tillgänglig leder till slutsatsen att provet inte säger någonting. Det är inte OJ Simpsons famösa handske utan ett faktiskt problem där det inte finns ett brottsfall överhuvud taget (om det inte finns tilläggsinformation vi inte känner till).

Om det ovan inträffar hoppas jag att Claeson har tillräckligt med mod och civilkurage för att rentvå läkaren.

Upptäckte att Dagens medicin har en nyhet om en läkare som anklagas för aktiv dödshjälp, tre år efter händelsen. Kan anmälaren ha påverkats av debattinlägg från rättsvårdande myndighetsutövare?

Jag har gjort en tråd där detta nya fall kan diskuteras:

https://www.flashback.org/showthread.php?p=20113978#post20113978

Jag föreslår att de etiska, juridiska och medicinska diskussionerna kring palliativ vård kontra juridik fortsätter på den tråden istället, där diskussionen blir mer on topic än här. Håller ni med?

Jag tror att vi skall släppa det där med tonläge.

I första hand gäller att en åklagare inte ens får lov att väcka åtal om h*n inte själv tror på en fällande dom. Så ur den synvinkeln finns redan en diskrepans mellan de som (utan full insyn) anser att läkaren måste vara oskyldig för bevisen inte räcker och åklagaren, som (med full insyn) anser att bevisen räcker för att väcka åtal. Blir det åtal, så finns det alltid en tydlig gärningsbeskrivning och någon som på rimliga grunder kan tänkas vara skyldig, kan man säga.

Sedan har vi den klassiska rättsliga domstolsförhandlingen, där bevisen läggs fram och prövas. Här utnyttjar Hurtig nu (i pressen) en sorts variant på att viss bevisning inte skall få användas eller ingå i åtalet av något mer eller mindre tekniskt skäl (lång tid). Det kommer han troligtvis inte att lyckas med, eftersom provresultaten ändå säger någonting, även om tolkningen av dem kan diskuteras (och kommer att diskuteras).

Sedan blir det rättens sak att bedöma bevisningen, och det kan ju gå hur som helst, åtminstone i tingsrätten. Givetvis hoppas jag på ett distinkt utslag åt endera hållet.

Skulle det till exempel framkomma expertfakta som pekar ut hur och varför mätvärdena blivit dramatiskt höga med en naturlig och acceptabel förklaring, så skall det ju framhållas - det kommer ju Hurtig garanterat att göra, bara den finns. En sådan förklaring kan ju dessutom utan vidare stoppa åtalet. Å andra sidan skall man då (som det verkar på ryktena) ha en förklaring till hur man kan få utslag av Tiopental utan att det injicerats, och det kan väl knappast bli det lättaste. Men även fakta och omständigheter som talar för läkaren åligger det åklagaren att ta upp. Att mörka sådant är och skall vara ett allvarligt tjänstefel. Att lita till RMV som expert är dock inte ett sådant fel.

Men jag misstänker att det i stället blir en taktik där man via experter kommer att misskreditera RMV:s kompetens och ifrågasätta mätvärdena snarare än att nå fram till en trovärdig förklaring hur mätvärdena uppstått. För läkarens skull (och vården) hoppas jag förstås på en bättre förklaring än att "man tyvärr inte kan lita helt på RMV:s analys, och även om man kunde kan man inte utesluta att någon okänd injicerat Tiopental utan att detta observerats av den medicinska personalen".

1. Vi vet alla att åklagarmyndigheten på 10 månader inte har fattat åtalsbeslut. Det påstådda brottet har begåtts i en relativt kontrollerad miljö. Vad säger det om åklagarens övertygelse? (Senaste beskedet var att han skulle fatta beslut den 1/12.)
2. Det är precis tvärtom mot vad du försöker göra gällande. Det är synnerligen uppseendeväckande att rättsväsendet kan agera som man gjort med så dålig kvalitet på så enkla prover. Som det tidigare har nämnts hade dessa prover inte ens räckt för en dopingdom. Det handlar om att rättsväsendet skall ha rimlig kontroll på sina processer i ett rättssamhälle.

Att prestera en trovärdig förklaring till hur den höga halten thiopental uppstått torde vara åklagarens sak, inte Hurtigs. Han bör nog begränsa sig till att nagelfara åklagarens utsaga.

1. Om vi spaltar upp dröjsmålet, så har vi ju faktorer som inte direkt är nuvarande åklagares fel. Först sker det ett byte av åklagare - det tar tid att läsa in sig - här får ju åklagarmyndigheten ta sitt ansvar.

Sedan kommer SoS utredning som en faktor, och som dröjer över sommaren - det råder inte åklagaren över. Jag tror (men vet inte) att det samtidigt dessutom har skett en dubbel- och trippelkoll av mätvärdena, just en sådan här "vertikal genomlysning" som Hurtig efterlyser (antyds av det hemligstämplade protokollet). Hurtig har sedan begärt och fått ordentligt utvidgad tid för att läsa in FUP:en, och nu är det också helger inom kort.

Angående åklagarens övertygelse så vet ju inte jag det. Men i "övertygelseprocessen" har ju många på åklageriet varit inblandade, så det är inte en enstaka persons nyck som gäller.

2. Det där med "dålig kvalitet" är väl inte entydigt bestämt? Man har gjort de analyser som kan göras, och i det här fallet hade man ju kvar åtminstone ett blodprov att analysera. Det är ju heller inte så att labbresultaten visar en låg halt som åklagaren försöker förstora, utan snarare tvärtom.

Jag tror (personligen) att man gör rättvisan en stor otjänst om man ställer stora formkrav på bevisning, men det är inte ovanligt att man gör det i andra bevisvärderingsmodeller än våra.

Det är ju alldeles rätt. I normala fall gäller det ju att få klienten frikänd, dvs att åtalet ogillas och klienten blir en fri man (eller kvinna, i detta fall).

Nu talar jag snarare om skadeeffekterna av att lämna frågor utan svar, till exempel att täcka upp den lilla skillnaden mellan "kan inte bevisa" och "har verkligen inte gjort". Rättsligt sett finns den skillnaden inte, men den finns i verkligheten.

Den rekommendation som man hittar i de flesta artiklar som behandlar problemet med att försöka bestämma perimortem (vid dödstillfället) koncentrationer från analyser postmortem är att proven bör tas snarast (timmar eller högst någon dag efter dödstillfället). Alltså inte 24 dagar senare. Vidare att mer än ett prov bör tas. (se t.ex. Cook et al "Estimating antemortem drug concentrations from postmortem blood samples: the influence of postmortem redistribution", J Clin Pathol 2000; 53: 282-285.)

Cook et al avslutar sin artikel med att konstatera "Our study shows that a high degree of error can arise from attempting to predict antemortem (före döden) concentrations from postmortem concentrations, and emphasises the need for continued research in this area of pathology. In the absence of such data, estimates of circulating drug concentrations during life should not be made".

Sedan kan man ju undra varför det tog rättskemiska labbet 2 månader (!) (15 oktober - 17 december) att få fram analysresultaten.

Var har du hittat uppgiften att: "…i det här fallet hade man ju kvar åtminstone ett blodprov att analysera". Källa?
Så vitt jag kunnat se av SoS expertyttranden fanns inga prover sparade.

Claeson var (är?) Brandts chef så åklagarmyndigheten hade ju full kontroll på det byte som skedde.

Vad gäller mätvärdena saknas ju just kontrollvärden - och då pratar vi inte om att läsa samma prov tre gånger efter varan utan två källor av blod samt vävnadsprov för att säkerställa att det utomordentligt höga värdet är representativt (vilket som sagt är extremt osannolikt).


Det är entydigt vilket också är Claesons dilemma. Om det fanns dubbelprov och vävnadsprov samt mätvärden från de andra läkemedlen på listan över administrerade läkemedel vore det nära på bortom all tvivel att flickan fått en mycket hög dos tiopental (om de olika proverna visade samma bild).

Nu står vi i en situation där (naturligtvis utifrån den information som vi sitter på - kan ju finnas ytterligare information som kan besvara frågorna nedan):

1) Tiopentalkoncentrationen borde vara mycket låg även efter en hög dos pga att tiopentalet dras till fettvävnad (se tidigare referenser med studier på avrättade fångar i USA).
2) Tiopentalkoncentrationen kan uppmätas som hög pga kristallutfällning i sur miljö (ren artefakt)
3) Avsaknad av läkemedel som har administrerats (väcker en rad frågetecken kring provet)

Om det i det här läget inte finns ytterligare information blir den enda slutsatser att flickan vid något läge fick tiopental (vilket vore normalt givet hennes tillstånd) som inte skrivits upp på läkemedelslistan (vilket också är vanligt för terminala patienter). Kring dos kan inget sägas.

Av största vikt är då att motarbeta den tendens som jag kan skönja i dina svar. Du drar en till synes logisk slutsats att vi på något sätt i vart fall kan hävda att en hög dos tiopental i så fall givits. Det är fel. De storheter vi pratar om ovan är inte av sådan art att felet går från 10% till 20% och således inte möter kraven på ett bevis i en domstol. Vi går från 10% till artefakt dvs ingen slutsats kan dras - det är inte ett linjärt resonemang.


Återigen: Om felen ovan gäller för det här mätresultatet handlar det inte om en linjär förflyttning av den uppmätta koncentrationen. Då handlar det om att det är en artefakt och att ingen slutsats kan dras.

Jag håller dock med dig om att många kommer att implicit göra den linjära förflyttning som du själv gör och dra den felaktiga slutsatsen att 'något fuffens måste ha inträffat eftersom värdet var så pass högt' och att således en rättegång kan gagna läkaren genom att alla resonemang kan läggas på bordet.

Om man ger en patient en injektion med thiopental kommer man att kunna påvisa det om man sedan tar ett blodprov. Om man istället finner en hög koncentration av thiopental i ett blodprov är det däremot inte möjligt att utan vidare dra slutsatsen att den uppstått genom en injektion. ”Post hoc ergo propter hoc.” http://en.wikipedia.org/wiki/Post_hoc_ergo_propter_hoc

Skulle du verkligen gå så pass långt att kvaliteten 'thiopental' i RMVs analys kan ifrågasättas?

Det finns naturligtvis andra felkällor på vägen från flicka till analysinstrument (kontimation av provutrustning eller prov, fel blod i analysatorn etc). Sannolikheten för detta måste ju ändå bedömas som mycket låg och dessutom föreligga vid all provtagning och således ej fallspecifikt.

Rent allmänt finns det ju bekymmer runt analysen, det fattar ju t o m en lekman, men om man kan göra problemet begripligt på Flashback bör ju även åklagaren inse den saken, med sakkunnig hjälp. Det kan ju också tänkas (jag slår emellanåt upp ett och annat i lärda skrifter) att man kan hitta andra texter som påstår annorlunda. Du är mycket mer insatt än jag i just detta, men att det finns avvikande åsikter mellan forskare är jag väl bekant med.

Om blodprov: Nu har jag uppfattat att man tog fram ett sparat blodprov - har jag fel? För i så fall (om man haft kroppen kvar) verkar det ju (för mig) mera rimligt att man tar kompletterande prover på alla tänkbara sätt om man hittar något så här uppseendeväckande.