Jag vet inte om jag tycker att det är något sjävändamål med att, till varje pris, ha tyckt någonting om varenda film man någonsin sett på någon datasida.
Tycker att det är intressant och roligt att ha någon form av statistik. Olika genren man tittat mycket/lite på. Vilka årtionden man sett få/många filmer från. Vilka typer av filmer man gett högt betyg till. Kan inspirera till att se andra nya filmer. Man blir ju också rekommenderad till liknande filmer. Så tycker att det är enbart givande
John Malkovich? Seth Green? Vin Diesel?? Vad i .. ?
Trots den ganska udda och något "vilka kan vi stoppa in i en film?"-casten fick jag direkt bra vibbar ifrån denna film. Den blandar klassisk maffia med "dåtida actionrulle" på ett bra sätt. Förvånadsvärt bra faktiskt.
Jag gillar hur filmen är presenterad, uppbyggd och det lagom användandet av humor. Filmen tar sig inte själv på för stort allvar även om det är en ganska mörk film. Jag tänkte lite på bröderna Coen.
Osäkert på hur mycket "nytt" filmer presenterade, men den är inte för förutsägbar och håller en bra ton rakt igenom. IMDB ger 6.1. Jag skulle vilja ge den mer. Ärligt talat väntade jag mig lite vad som helst av denna film och den var bättre än allt jag hade i tankarna innan.
Tycker att det är intressant och roligt att ha någon form av statistik. Olika genren man tittat mycket/lite på. Vilka årtionden man sett få/många filmer från. Vilka typer av filmer man gett högt betyg till. Kan inspirera till att se andra nya filmer. Man blir ju också rekommenderad till liknande filmer. Så tycker att det är enbart givande
Jo, jag väl ha en viss förståelse för det.
Men mitt filmtittande spänner över fyrtio år, och mer därtill.
Datorer och filmsidor kom in i mitt liv långt senare.
Sedan är jag inte helt säker på att jag vill förlita mig till, vad jag tyckte som tonåring.
Semestersabotören (1953)
En märklig man kommer till en badort och stökar till tillvaron.
Så kan man, i korta ordalag, sammanfatta Tatis skojiga film.
Tati har en väldigt egensinnig, igenkännande humor som tilltalar mig, och säkert många fler.
Men den är för lååångsam, trots brillianta skämt, så blir det lite segt.
Vad som är uppe måste ibland komma ner. Efter ett antal sevärda filmer hos mig möter jag en medioker film.
Upplägget för filmen, på papper, måste varit intressant. Woody Harrelson och Liam Hemsworth gör rätt bra karaktärer. Problemet är att filmen försöker för hårt med att vara unik och mycket blir bara konstigt. Blandannat har Liam Hemsworth fru (i filmen) en relativt stor roll och bidrar inte med någonting. Det är bara konstigt och intetsägande rakt igenom.
Det finns starka intensiva stunder och godkända scener, men istället för att bara låta filmen vara "en western" slängs det in massa annat dravel. Klippningen går att ifrågasätta också.
Jag kan ge dom ett litet (+) för att år 2016 försöka skapa en unik western, men det är för mycket dötid och för mycket konstiga saker som inte förklaras eller förklaras dåligt. Det som är positivt hamnar tyvärr i skuggan.
Jag vet inte hur många westerns det finns. Det här är dock en du inte behöver se.
One dark night (1982). En nybliven collegeflicka, Carol, vill gärna komma med i en klubb: "The Sisters" - som bara verkar bestå av tre personer (?). Oturligt nog är en av flickorna, Julie, sotis för att Carol är tillsammans med Julies före detta pojkvän Steve - en otroligt snygg, attraktiv och maskulin ung man! (Steve spelas av någon som heter David Mason Daniels, som märkligt nog verkar ha gett upp sin skådespelarkarriär före 30.) För att få komma med i klubben måste Julie göra ett inträdesprov. För att hämnas bestämmer Julie att Carol ska tillbringa en natt ensam inlåst i stadens maosoleum, och dessutom planerar hon och de andra flickorna att komma in där senare på natten genom ett fönster och "spöka" för henne.
Det som möjligen inte stämmer här, är varför en fin och bra flicka som Carol skulle vilja vara med de där otrevliga flickorna överhuvudtaget? Och gå igenom så mycket för att få vara det?
Det här var en av de första moderna skräckfilmerna jag såg, jag kan ha varit kanske 13. Den gjorde ett mycket starkt intryck på mig då, jag tyckte att det var HEMSKT otäckt och skrämmande, och jag har haft de obehagliga och otäcka scenerna på slutet i minnet i alla dessa år! Nu kan jag förstås se att specialeffekterna var ganska enkla, men ändå är det kusligt än i dag. En sak som gör skräckscenerna så effektiva är att de inte kommer för tidigt i filmen - så att man hinner vänja sig och sluta bli rädd - utan stämningen byggs upp långsamt men säkert, och när allt otäckt plötsligt kommer fram och man får se det i all dess fasa, så är det bara ungefär en kvart kvar av filmen.
Kvaliteten höjdes även av att det fanns en parapsykologisk förklaring, och att det inte bara var ungdomar som sprang omkring och jagade och blev jagade i mausoléet, utan att en medelålders, modig och klartänkt kvinna hade en avgörande roll. Det gillar jag - mogna människor, och särskilt då kvinnor, måste också få synas och visas upp som kompetenta! Samt att det fanns en historia, en parapsykologisk förklaring och inte bara random oförklarade händelser som det så ofta är i skräckfilmer tyvärr.
När man var ung - och faktiskt fortfarande! - gillade man ju även denna film för att:
mobbarna fick vad dom tålde och den snälla flickan fick den snygge pojken till sist - det vill säga det som aldrig händer i verkligheten...
Håller än idag som sagt, rekommenderas till alla som gillar skräck överhuvudtaget!
Handlar om att pappan Rusty Griswold fick för sig att åka till Walley World med familjen för att komma närmre sin fru plus att deras söner skulle komma överens med varandra!
Nja filmen var sådär, mycket skämt som var rätt så dåliga och tråkiga men kul att Chevy Chase var med i filmen iallafall!
Adam and Evalyn (1949). Pygmalionhistoria. Rik och stilig man får på diverse omvägar ansvaret för en barnhemsflicka på 16 år. Han ekiperar henne och skickar henne till finishing school i Schweiz. När hon kommer hem är hon inte längre barnhemsflickan utan en vacker, ung dam med stil... resten går lätt att räkna ut.
Stewart Granger är perfekt som den stilige gentlemannen med ett stråk av opassande hemligheter, och Jean Simmons är också bra med sin speciella, kattungeaktiga söthet. (Fast hennes utseende och sätt var mer passande i början, när hon skulle vara outbildad barnhemsflicka, än på slutet då hon skulle vara en belevad lady.)
Man kan förstås ha synpunkter på att fadersgestalter formar flickor i beroendeställning till de fruar/älskarinnor de vill ha, men just här i filmen kändes det inte som att mannen gjorde det med beräkning, utan att han och den unga flickan blev kära utan att ha önskat det någon av dem. Så jag väljer att avstå från den "feministiska" kritiken, och säger i stället att det här var en fin film, för det var det. Jag blev glad och rörd!
Första filmen jag ser av Terrence Malick sen The Tree of Life (2011). Blev först nästan sjösjuk av de snabba klippen och fiskeögeperspektivet men jag vande mig efterhand. Jag uppskattade den flytande kärlekshistorien och hur snabbt jag både lärde känna och känna för karaktärerna. Malick är en mästare på att ge en story visuell tyngdpunkt och ord överflödiga, utan att för den sakens skull tumma på vad som behövs förmedlas. Fåordigheten snarare förstärker upplevelsen av närvaro.
Men "flyktigheten" håller inte för en över 2 h film. Efter 1 h kände jag mig mätt på att filmen gick i cirklar och jag förstår inte varför Mallick gör sina filmer så långa; 1,5 h hade varit minst lika effektivt just p.g.a. att filmen kräver så mycket av tittaren att själv fylla i det som inte sägs, så att säga. Betyget hade blivit högre och jag hade uppskattat Mallicks poetiska stil mycket mer om han inte tog i från tårna hela tiden utan utgick från less is more. Ryan Gosling är väldigt flummig av sig så han passade perfekt i det här icke-linjära formatet.
Första filmen jag ser av Terrence Malick sen The Tree of Life (2011). Blev först nästan sjösjuk av de snabba klippen och fiskeögeperspektivet men jag vande mig efterhand. Jag uppskattade den flytande kärlekshistorien och hur snabbt jag både lärde känna och känna för karaktärerna. Malick är en mästare på att ge en story visuell tyngdpunkt och ord överflödiga, utan att för den sakens skull tumma på vad som behövs förmedlas. Fåordigheten snarare förstärker upplevelsen av närvaro.
Men "flyktigheten" håller inte för en över 2 h film. Efter 1 h kände jag mig mätt på att filmen gick i cirklar och jag förstår inte varför Mallick gör sina filmer så långa; 1,5 h hade varit minst lika effektivt just p.g.a. att filmen kräver så mycket av tittaren att själv fylla i det som inte sägs, så att säga. Betyget hade blivit högre och jag hade uppskattat Mallicks poetiska stil mycket mer om han inte tog i från tårna hela tiden utan utgick från less is more. Ryan Gosling är väldigt flummig av sig så han passade perfekt i det här icke-linjära formatet.
Betyg: 2/5
Tycker att det finns något grundläggande i Malicks estetik som är tilltalande. I övrigt tyckte jag dock att filmen var outhärdlig. Irriterande karaktärstyper som man får lära känna genom intima ögonblick. Dessa intima ögonblick var så påfrestande och ansträngda när intentionen verkade vara tvärtom. Känns som halvtaskiga hemmavideos där stjärnor ska försöka vara avslappnade. Tyvärr börjar Malicks CV bli mindre och mindre imponerande desto mer han arbetar nu på slutet.
En fiskebåt utanför den franska kusten upptäcker en medvetslös man i vattnet med två skotthål i ryggen. När mannen vaknar till har han inget minne alls - inte vem han är, hur han blev skadad eller vart han bor, det enda han har att gå efter är ett bankkontonummer i Schweiz. Vad han har dock är färdigheter i vapenhantering, slagsmål och en observationsförmåga som tyder på ett farligt förflutet. Jason Bourne är allt annat än en vanlig man.
Det är synd att Doug Liman inte fick regissera någon av uppföljarna. Även om Paul Greengrass gör ett bra jobb med dem så är hans skakkamera en väsentlig skillnad mot Liman's mer avslappnade inställning där historien tillåts fortskrida i maklig takt och gör första filmen till något av ett mästerverk. Han öser inte på med häftiga actionscener bara för sakens skull, actionsekvenserna är alltid motiverade av handlingen och driver den framåt. Sen har dem en härlig tyngd i sig också som gör varje slagsmål och biljakt en fröjd att titta på.
En favoritscen är där Jason Bourne är jagad och klättrar ner för ambassadens husvägg - Greengrass och andra hade möjligen kastat in en skjutande helikopter och snabba klipp men Liman låter honom klättra ner lugnt och metodiskt under flera minuter utan dialog eller musik. Filmen osar av skitig realism på det sättet och det skapar nerv utöver det vanliga. Nervigt blir det också förstås för att vi genast sympatiserar med Bourne som spelas av en suverän Matt Damon. En man utan minne men tydligen en tränad mördarmaskin - hur häftigt och pojkdröms-aktigt är inte det liksom. Hans resa är otroligt engagerande.
Franka Potente övertygar i en fin kärlekshistoria (älskar scenen där hon utför ett uppdrag lekande lätt utan att lyssna på Bourne's avancerade spioninstruktioner), antagonisterna är mänskliga och lönnmördarna känns livsfarliga (duh). Det enda klagomålet är att filmen sätter så tydligt upp för uppföljare men det betyder ju samtidigt att man verkligen har brytt sig om Jason Bourne och vill ha mer - vi behöver lösa mysteriet nu!
Absolut en av de bästa thrillers i modern tid som jag kan se om och om igen utan att tröttna en sekund.
Handlar om en jouranlist och en advokat som åker till Las Vegas som börja upptäcka udda saker när de tar droger!
Jag gillar det, udda film med inte så mycket till story och inte så mycket till vettigt samtal mellan huvudpersonerna men det händer alltid saker i filmen som gör att den inte blir tråkig!
8/10
__________________
Senast redigerad av Maiden1666 2017-06-18 kl. 21:10.
If you could only cook (1935). Rik företagsledare utger sig för att vara fattig och arbetslös inför en söt ung kvinna. Detta då han befinner sig i kris, då han ska gifta sig inom några dagar men egentligen inte känner något för bruden, en sval societetsdam. Företagsledaren och den unga arbetarklasskvinnan kommer överens om att tillsammans söka jobb som butler och kokerska på en herrgård. Komplikationer tillstöter...
Ganska fånig och mycket osannolik historia, men det finns komiska poänger. Som när företagsledaren tar instruktion av sin egen butler hemma, så att han ska kunna "butla" på rätt sätt. Och butlern råkar avslöja lite för mycket, om hur han och annat tjänstefolk ser på männen de tjänar...
En intressant sak - som Herr Dittling skulle gilla! - är att några teckningar av framtidens bilmodeller inte är långt ifrån bilar som senare utvecklats på riktigt! Mycket lägre, sportigare och mer strömlinjeformade än de bilar som man hade på 1920- och 30-talet.
Jag gillar huvudrollsinnehavaren, Herbert Marshall. Han var alltid så sympatisk, den perfekta gentlemannen, och hade så vacker manlig röst och talade så fin engelska.
Fint slut där:
Paret naturligtvis får varandra, och några skurkar som också var inblandade visade sig ha hjärtat på rätta stället när det kom till kritan
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!