Ordet (1955)
På familjegodset Borgensgaard styr den gamle patriarken Morten tillsammans med sina tre söner: Mikkel, Johannes och Anders. Familjen utmärker sig med en särskild sorts kristen tro som skiljer dem från den lokala trosförsamlingen i bygden. Detta vore allt och väl, men familjen har sin beskärda del av problem. Gammelfarfar Morten har gikt och kan inte gå så lätt. Äldsta sonen Mikkel har ingen tro, ”inte ens tro på tron själv” som han uttrycker det. Johannes däremot har blivit sinnesförvirrad och tror sig själv vara den uppståndne Jesus Kristus. Yngste sonen Anders har blivit förälskad i skräddarens dotter Anne, men på grund av trosskiljaktigheterna familjerna emellan anser de båda fäderna att partiet är dåligt. Konflikter uppstår.
En känd dikt av Pär Lagerkvist börjar med orden: ”Ångest, ångest är min arvedel”. Och nyckelordet här är ångest. Religiös, andlig och existentiell ångest. Ångest över tron, livet och döden. Mikkel personifierar den jordnära äldsta sonen som är skeptiskt lagd till allt det andliga. Han fokuserar hellre på de praktiska göromålen istället för att hålla på med det gudomliga hit och dit. Johannes, detta bibliska namn, vandrar runt och sjunger klagosånger över hur liten tro människorna har på honom, den levande Jesus. Varje replik är fylld med sorg och ansiktsuttrycket han bär filmen igenom är den lidande Jesus på korsets ansikte. Anders kärleksrelation med skräddardottern blir den drivande handlingen i filmen där vi känner med deras frustration att inte få gifta sig med den man vill av religiösa skäl. Tack vare detta får vi då också se farfar Morten konfrontera skräddaren om skillnaderna i deras olika tolkningar av den kristna tron. Några träffande poänger görs, men en lösande kompromiss ser ut att vara väldigt fjärran. Kärleken nämns under filmens gång. Kärleken från Gud och människorna sinsemellan. Men det är svårt att vara kärleksfull samtidigt som ångesten över att ens nära inte får eller kan leva sitt liv som vanliga människor eller när någon anhörig är nära på att helt försvinna från detta jordeliv. Ångesten är allestädes närvarande.
Temat om tro är ett närapå utslitet ämne inom art-housefilmer. Blanda in en präst som vacklar i sin tro och bilden är komplett. Personligen finner jag mycket som är fint och gott med kristendomen, att inte döma andra utan istället förlåta och vända andra kinden till, samtidigt som det såklart finns aspekter jag inte tycker så särskilt mycket om. En av dem är den här näbbigheten som de olika trossamfunden har sinsemellan, att det inom en och samma religion kan finns så många olika kyrkor och rörelser som bråkar med varandra är, enligt mig, så långt ifrån vad Jesus försökte lära ut. Därför känner jag till en början en smula otillfreds med konflikten som uppstår i filmen. Men människorna som porträtteras här känns genuina och verkliga. Tro är inget som man tar lätt på i den danska bygden. Jag köper faktiskt ändå handlingen och att det kan bli en så pass stor affär av det hela. Lite som Romeo och Julia fast religions-/rörelsestrid istället för klankrig.
Vad jag har förstått så ska filmen baseras på en pjäs och med tanke på de få rum som det mesta utspelar sig i så märks detta ganska tydligt. Här skiner också en av filmens allra största bedrifter, den makalösa ljussättningen och det starka stumfilmsinspirerande bildspråket som höjer filmen till en sann visuell upplevelse. Jag tror jag har använt mig av samma uttryck tidigare med
L’Eclisse av Antonioni, att det hela är så vackert att man kan pausa filmen närsomhelst och ha en underskön tavla att pryda väggen med. Ett starkt påstående måhända, men satan om inte samma stämmer här i åtminstone 90% av alla scener och bildrutor i
Ordet också. Från sand- och vassdynerna utomhus till de spartanska, enkla och rena inomhusmiljöerna där skådespelarna tillsammans med inramningen bildar en häpnadsväckande vacker bild. Dreyer vet när han ska klippa och när det är bättre att zooma och åka med kameran istället. Felfritt hantverk i en sann mästares händer. Jag måste nästan stanna filmen bara för att ta in scenerna utan att behöva tappa tråden i handlingen. Väldigt många pluspoäng delas ut på den fronten.
Jag måste erkänna att i början var jag ljumt inställd till filmen men ju längre och längre den led desto mer och mer växte den i styrka. Slutet kan man ha åsikter om. Jag uppskattar i alla fall hur man väljer att avsluta historien och ser ingen annan anledning än att ge
Ordet ett väldigt högt betyg. Det blir en stark fyra, den helt klart bästa filmen jag sett hittills iår. Tillsammans med
The Passion of Joan of Arc (1928) har Dreyer nu en fin svit med två väldigt starka fyror hos mig, varav jag tror att en höjning ligger nära till hands på stumfilmen efter en omtitt. Jag är glad över att jag också har så många flera andra osedda filmer av honom att se fram emot.
Betyg: 4.5/5
