Citat:
Cecil B. Demented (2000)
En gång i tiden gjorde John Waters riktiga undergroundfilmer med extremt liten budget, fulla av smaklösheter och sjuk humor så vilda och vansinniga att man bara satt och gapade. Hans stora filmstjärna var Divine, en smällfet transvestit-diva som lät sig bli knullad av en gigantisk hummer (på låtsas) och åt hundbajs direkt från källan (inte på låtsas) till exempel.
Sen skärpte han till sig och började göra lite mer polerade men fortfarande rätt knäppa filmer som ändå fick ett visst genomslag i den bredare publiken (Cry-Baby och Hairspray till exempel). Så det finns två distinkta perioder här med Polyester som nån slags mellanfilm.
I den här filmen är Stephen Dorff ledare för en sekt av gerillafilmmakare som i protest mot kommersiell film dyrkar Andy Warhol och andra regissörer från Fassbinder och Almodovar till Kenneth Anger och Hershel Gordon Lewis. De kidnappar en stor filmstjärna spelad av Melanie Griffith och tvingar henne under pistolhot vara med i deras nya film, som spelas in i terrorattacker. De anfaller biografer som visar mainstreamfilm och skäller ut personalen och slår sönder. Det eskalerar mer och mer, handgranater och biljakter och grejer.
Filmen är rätt kul att kolla på för alla referenser till andra filmer, och den allmänt sjuka humorn. Men den tappar genom att vara så polerad i stilen. Hans gamla trashiga stil funkar faktiskt bäst till galenskaperna. Och sen är det inte så att han utvecklats till en särskilt bra regissör heller. Han må vara ett geni när det gäller sjuka idéer och galen humor men stilistiskt liknar det mest en ovanligt påkostad och välgjord amatörfilm. Av hans nyare filmer är det bara Serial Mom jag tycker är riktigt bra.
John Waters är dock alltid roligt att kolla på ändå. Jag gillar att han finns för vem skulle annars placera Melanie Griffith i en film som också innehåller skämt om sexuell njutning genom gnagare inkrupna i röven?
En gång i tiden gjorde John Waters riktiga undergroundfilmer med extremt liten budget, fulla av smaklösheter och sjuk humor så vilda och vansinniga att man bara satt och gapade. Hans stora filmstjärna var Divine, en smällfet transvestit-diva som lät sig bli knullad av en gigantisk hummer (på låtsas) och åt hundbajs direkt från källan (inte på låtsas) till exempel.
Sen skärpte han till sig och började göra lite mer polerade men fortfarande rätt knäppa filmer som ändå fick ett visst genomslag i den bredare publiken (Cry-Baby och Hairspray till exempel). Så det finns två distinkta perioder här med Polyester som nån slags mellanfilm.
I den här filmen är Stephen Dorff ledare för en sekt av gerillafilmmakare som i protest mot kommersiell film dyrkar Andy Warhol och andra regissörer från Fassbinder och Almodovar till Kenneth Anger och Hershel Gordon Lewis. De kidnappar en stor filmstjärna spelad av Melanie Griffith och tvingar henne under pistolhot vara med i deras nya film, som spelas in i terrorattacker. De anfaller biografer som visar mainstreamfilm och skäller ut personalen och slår sönder. Det eskalerar mer och mer, handgranater och biljakter och grejer.
Filmen är rätt kul att kolla på för alla referenser till andra filmer, och den allmänt sjuka humorn. Men den tappar genom att vara så polerad i stilen. Hans gamla trashiga stil funkar faktiskt bäst till galenskaperna. Och sen är det inte så att han utvecklats till en särskilt bra regissör heller. Han må vara ett geni när det gäller sjuka idéer och galen humor men stilistiskt liknar det mest en ovanligt påkostad och välgjord amatörfilm. Av hans nyare filmer är det bara Serial Mom jag tycker är riktigt bra.
John Waters är dock alltid roligt att kolla på ändå. Jag gillar att han finns för vem skulle annars placera Melanie Griffith i en film som också innehåller skämt om sexuell njutning genom gnagare inkrupna i röven?
Celibacy for celluloid! Fantastisk film det där.