Vilken film såg du senast?

Baraka (1992)

http://www.imdb.com/title/tt0103767/?ref_=tt_rec_tt


Ron Fricke, kanske mest känd för att ha varit fotograf och klippare till Godfrey Reggios Koyaanisqatsi och Powaqqatsi, tar saken i egna händer här och regisserar en egen långfilm i samma icke-verbala stil som de två nämnda filmerna. Det visuella tillsammans med ljuden och musiken är det som gör filmen. Inga repliker eller narrativt berättande. Vi får se ceremoniella riter i olika stamsamhällen; slående naturlandskap med dramatiska bergsraviner och gröna djungler; människor som arbetar likt myror vid olika löpbandsmaskiner och hönsfarmar; brinnande oljefält i Kuwait; förintelseläger i Polen och storslagna nattvyer över kambodjanska slottsruiner. Samt en hel del mer som skulle ta för mycket utrymme att skriva ner.

Det är svårt att inte jämföra med Koyaanisqatsi och Powaqqatsi när man ser på Baraka. Faktiskt är det lite som att Baraka har båda filmerna i sig med tydlig hommage eller inspiration från dem båda. Både det västerländska och det österländska finns här. Norra halvklotet och det södra. Den teknologiska industriella livsstilen och den ur materiell synvinkel sett enklare men däremot andligt/religiöst sett rikare livsstilen är båda två representerad här och visas upp. Scener från både storstaden och naturen blandas friskt. Baraka har därmed ett bredare, större perspektiv där de andra två var mer koncentrerad på specifika teman med sina respektive begränsningar.

Philip Glass är inte kompositör till musiken i den här filmen, men den klarar sig faktiskt helt bra på Michael Stearns musik. Inget att klaga på. Frågan är snarare om Baraka inte slår de andra två filmerna visuellt sett. Jag njuter stort av landskapsvyerna och den knivskarpa detaljrika bakgrunden. Det visas upp en hel del vildmarksmiljö som jag gillar.

Jag önskar jag kunde skriva mer om filmen men det skulle snarast bli ett orerande om min subjektiva upplevelse och låter därmed bli.

I likhet med de andra två filmerna är det svajigt med hur man ska betygsätta denna. Vissa scener är det verkligen hög Wow-känsla och man sitter nästan med öppen haka och tänker ”Mästerverk!”, medan andra scener känns på gränsen till utdragna och man väntar på att det ska klippas över till nästa istället. Överlag är det dock en sådan magisk visuell resa och upptäcktsfärd som berikar en att jag inte kan ge den mindre än en fyra. Stor chans att höjas vid omtitt. En film jag kommer att se om flera gånger, ingen tvekan om saken.


Betyg: 4/5

Välskriven recension. Skoj att läsa dina texter om filmer man sett/vill se och detta faller helt klart in i kategori två Det låter ju på alla sätt som en riktig jävla toppenrulle och något som passar mig som handen i handsken!

Tänkte också ta och se Powaqqatsi rätt snart, som även den, trots din (i sammanhanget) någorlunda tveksamma ton, verkar ha en hel del matnyttigt att erbjuda.

Tack för de fina orden.

Baraka var flera gånger i samma klass om inte bättre än Koyaanisqatsi, men saknade lite den där intensiva "gripa-tag-i-en"-känslan som Godfrey Reggios klassiker har. Men det är en förjäkla visuell upplevelse som jag nog kommer att höja vid omtitt. Gillade framförallt alla de vackra naturscenerna.

Powaqqatsi tyckte jag var lite svagare sett till sällskapet med de andra två filmerna, men är fortfarande helt klart en sevärd upplevelse om man gillar den typen av film. Har dock gett upp planerna på att se Naqoyqatsi (2002) då den inte verkar i samma klass som de andra filmerna.

Det kanske var bland annat de här sakerna jag retade upp mig på.
Det behövdes bara lite skrålande, så släpper mamman glatt in den skumme pastorn, och sedan, en nästan löjlig övertydlighet med, ugglan som symbol för det stygga, som vi alla redan har förstått att pastorn har ett dunkelt uppsåt, för att uttrycka sig milt.

Jag har nog aldrig lagt någon större vikt på fotot, men en film som jag nyligen sett hade spännande foto bitvis, Behind locked doors,

Jag förstår. Jag kan hålla med om att det är en slags "målad med grov pensel" i vissa scener i Trasdockan. Oftast gillar jag det och tycker det är skojigt med en sådan slags "glimten i ögat"/"tungan i smilgropen"-berättarstil, även om Mitchums karaktär ibland påminner om en tecknad figur. Scenen när han får fingrarna i kläm och för dem till munnen gränsade till för mycket även för mig.

Behind Locked Doors ser ut att vara en intressant film noir. Ska lägga till den i min 40-tals filmlista. Tack för tipset.

Så lite så! Dina recensioner hör till de bästa på forumet och då måste man ta och skriva något uppskattande ibland

Visst är för övrigt även Baraka en del av en filmserie där väl även Samsara ingår?

Oj, man tackar och bockar! Har varit dålig på att skriva i den här tråden på sistone så ska försöka bättra på det. Har dock på känning att jag kommer skriva mest i skräcktråden och projekttråden under oktober. Men tack igen.

Ja, det verkar vara samma team bakom Baraka som också gjort Samsara (2011). Tvekade om jag skulle se den ikväll men tror jag sparar den till imorgon istället. Det får räcka med en sån här film om dagen för att hinna smälta allt det visuella ögongodiset.

Samsara (2011)

http://www.imdb.com/title/tt0770802/


Lika svårt igen att ännu en gång försöka beskriva handlingen i en film som bara består av bilder, ljud och musik. Vi får se skyskrapor från olika storstäder runtom i världen. Vi får se det rika och det fattiga, slumområden och sophögar där de fattiga hämtar vad för värdefullt de kan hitta där. Urinvånare med örsnibbar och läppar som blivit utdragna och förstorade. Hönsfarmar (igen) och vapentillverkare. Sanddyner och geishor som gråter. Buddhistmunkar som skapar fantastiskt vackra sandmandalor. Slakterihus och löpbandsfabriker där man tillverkar strykjärn. Hundratals orangeklädda fångar som dansar i koordination med musiken som spelas på fängelset. Det finns mycket mer att beskriva men det är nog enklare att bara titta på filmen och låta sig svepas med i den visuella resan som Ron Fricke ännu en gång bjuder oss på.

Det är helt enastående vackert. Det här är visuell ögongodis där man kan sitta tillbaka och bara njuta. Ändå känner jag inte samma Wow-känsla som i Baraka eller Koyaanisqatsi. En del av det har nog att göra med att Samsara har en hyfsat tydlig kritik mot vårt konsumtionssamhälle och visar upp sådant man kanske inte riktigt vill se. Grisar, höns och kor som massproduceras och konsumeras på löpande band. Slumområden, sophögar. Det finns dessutom en scen som bäst kan beskrivar som ”performance art” eller experimentell konst med en kostymnisse som grisar runt med grön ansiktslera. Det kändes konstlat och onödigt att ha med i filmen. Det är min tolkning eller åsikt om det iaf.

Lite intressant att det absolut första man får höra i filmen är vaggsången Byssan lull på svenska. Ganska oväntat!

Jag är kluven då det är en oerhört vacker film som förtjänar ett högt betyg, men kanske att jag har sett mig mätt på den här typen av konstfilmer samt att den kändes snäppet mer politisk i sina bilder än de tidigare filmerna. Jag känner mig ändå liksom tidigare berikad och mer livserfaren bara av att ha sett alla de här fantastiska scenerna. Den får samma betyg som Powaqqatsi vilker jag tycker känns som det mest rättvisa i dagsläget.


Betyg: 3.5/5


Både Baraka och Samsara äger jag på en slags dubbeldisc BluRay-utgåva och jag kan verkligen rekommendera den versionen då båda filmerna spelades in på 65mm. Baraka har sedermera också blivit uppskalad på 8K bildupplösning inför BluRay-släppet som gör alla de vackra visuella vyerna rättvisa. Resultatet är en otroligt detaljrikt och ultrasnygg bildkvalité som gör inköpet av en storbilds-TV och BluRay-spelare helt värd efter att man har sett dessa två filmer. Rekommenderas!

The dark corner (1946)

En privatdetektiv skuggas, och utsätts för lömska fällor, utan att veta vem som är efter honom, och varför.

Tyvärr är inte heller jag riktigt säker på varför någon gör sig detta omak, kanske var jag lite ouppmärksam.
Lucille Ball, komediennen, spelar deckarens sekreterare, detta var innan hon blev rolig.
Lite spännande, men ingen vidare noirfilm, som den uppgavs vara. Billigt slut.
3-/5

SSF: The Man Who Would Be King (1975) | 🌑🌑🌑🌑🌕 |

Baserad på Rudyard Kiplings novell om två brittiska före detta soldater i Indien som bestämmer sig för att utöva gammal god kolonialism på mikroskala. Dem ger sig av för att bli kungar i Kafiristan - en region som det sägs att Alexander den store en gång erövrade. Efter en lång vandring genom farligt bandit-land och över snöiga bergskedjor kommer dem till slut fram, frågan är nu bara hur dem ska få dem här vildingarna att acceptera ett kungaskifte? Well, dem tog inte med 20 gevär för intet.

Sean Connery och Michael Caine är goda vänner och det märks så väl i den här filmen. Dem spexar och fäller kvicka repliker med härlig mossig brittisk humor så det står härliga till, nästan på gränsen till jönseri många gånger, men dem håller sig på rätt sida och det är ett underbart samspel dem har. Christopher Plummer kommer in med en välbehövlig sansad karaktär som väger upp det hela. Många skulle nog säkert avfärda den som löjlig men jag tycker den har spänning och många nervpirrande ögonblick att komplettera humorn med. Berättelsen griper tag i en och lämnar dessutom med några moraliska dilemman att tänka över.

Den har en sån charm som matinèfilmer oftast har. Inte för allvarlig och med härlig äventyrskänsla. Resan dem gör är verkligen intressant och man undrar först hur dem här två stollarna ens ska klara av att knyta skorna innan avfärd, men deras soldaterfarenhet räddar dem många gånger och det faktum att dem har skjutvapen som inte kommit till de delarna av världen än ger dem ett stort övertag. Det är storslaget också - landskapet är enormt med uråldriga byggnader och befolkningen känns genuin med sin kultur, religion och konflikter. Verkligen en helt ny värld dem stigit in i och ska försöka erövra. Det är spännande att se hur dem manipulerar befolkningen till lydnad och sen ska försöka hålla masken så dem inte blir lynchade, och även hålla deras egen relation god när avund och girighet kommer in i bilden. Den sista kvarten är mästerlig och en speciell dödsscen är klassisk.

Storartad underhållning!

Witness for the Prosecution (1957)

Två Billy Wilder-rullar med bara några dagars mellanrum och båda två är värda 4or i betyg! Charles Laughton som försvarare Sir Wilfred sopar fullständigt banan, vilken iskall insats med hans syrliga tunga, och det går heller inte att klaga mycket på varken Marlene Dietrich eller Tyrone Power. De tre bildar en intressant sammansättning av skådespelare både på kulturellt/nationellt och personlighetsmässigt plan (britt, tysk och amerikan). Man satt fram till slutet och liksom Sir Wilfred fick man inte riktigt ihop det tills komplotten avslöjades (vilket jag givetvis inte spoilar här). Betygsmässigt inte den starkaste av 4or dock då själva storyn kanske var lite för platt utförd för att göra mig helt exalterad, men den höjs av skådespelarna, Laughton inte minst, och rättegångens twister.

Betyg: 4/5

Port of New York (1949)

Om polisens arbete med narkotikasmuggling.

Här har man, än en gång, varit lite väl vidlyftig med noirrubriceringen.
Filmen är närmast en propagandafilm om polisen och tullens fina arbete vid uppnystandet av en narkotikakartell.
Yul Brunner som obehagig gangster (med hår fortfarande), räddar det hela till godkänt.
3/5