Vilken film såg du senast?

Dirty Harry
En typisk Eastwood film kan man väl säga. Tog kanske halva filmen innan den blev intressant då det var lite slarv här och där och att nästan alla med små roller var fruktansvärda skådespelare. Otroligt många dåliga för att vara i en och samma film.
Men clintan och skurken var ju i alla fall väldigt bra, vilket jag antar är det viktigaste. Och i slutänden så höll den mig faktiskt underhållen. 7/10

Powaqqatsi (1988)

http://www.imdb.com/title/tt0095895/?ref_=nv_sr_1


Powaqqatsi är den andra delen i Godfrey Reggios qatsi-trilogi där människan och dennes plats i naturen och världen sätts i perspektiv. Genom ett kollage av rörliga bilder ackompanjerad av Philip Glass musik får vi ett icke-dömande, icke-narrativt skildring av vårt samhälle, hur vi lever våra liv på denna jord.

Powaqqatsi är inte lika mäktig och kraftfull som sin föregångare Koyaanisqatsi (1982) men är likafullt en oerhört visuell upplevelse där färger, ansikten och landskap från olika civilisationer och landsdelar runtom i världen visas upp för våra ögon. Fokus ligger på i stort sett allting som inte är västvärlden. Afrika, Sydamerika, Asien och mellanöstern besöker vi och får se t.ex. små barn springa barfota och titta in i kameran. Män som bär tunga säckar upp över kullar och berg. Segelbåtar som glider över ett solblänkande hav. Folk som ber i stora samlingar mitt ute på gatan i trafiken. Gamla rynkiga gummor och cigarettrökande män som besitter en hel livshistoria bakom sig titta rakt in kameran. Allt tillsammans med Philip Glass musik som denna gång är lite mer hoppfull och positiv än allvarstonerna i förra filmen.

Det är vackert, det är fint, det är livsbejakande. Men jag saknar någonting vasst, någonting som rycker mig ur den sköna dvalan som filmen försänker mig i. Jag behöver någonting mer för att bli ännu mer engagerad i filmen. Nu är den mest vacker och skön att titta på men ärligt talat inte så mycket mer än så.

Det är besvärligt att betygsätta både den här och Koyaanisqatsi då så mycket beror på vad för slags sinnesstämning man är i när man ser dem. Jag skulle säga att Powaqqatsi är högst sevärd om man har sett den tidigare filmen i trilogin och man är sugen på att se något som är stilmässigt lik den. Om Koyaanisqatsi visar på den teknologiska, industriella livsstilen i västvärlden på norra halvklotet så pekar Powaqqatsi på de mer jordnära, naturliga och handgripliga levnadsförhållandena i södra halvklotet. I vissa avseenden uppskattar jag det mer än stadsmiljöerna i förra filmen, men samtidigt saknar jag den där ödesmättade stämningen med den djupa basrösten som sjunger ut ”koyaanisqatsi”. Det ger en tyngd som jag tyvärr saknar i den här filmen. Den är lite för lätt, lite för följsam och behaglig att det under vissa scener börjar bli gäspvarning när det känns repetitivt och utdraget.


Betyg: 3.5/5

Blev nyfiken vilken scen du syftade på så klickade på länken. Fick gåshud. Det där är förövrigt min favoritscen också från en film som jag gillar mycket. Man är ju otroligt nyfiken på vad Laughton hade kunnat åstadkomma om han hade gjort fler än bara en enstaka film.

Robert Mitchum vet hur man använder rösten, och Laughton vet hur viktigt det visuella är.

Ja, håller med att det vore intressant att se vad mer han hade kunnat gjort bakom kameran. Det är oftast intressanta filmer som skådisar gör när de blir regissörer, typ mer personliga berättelser än bara massproduktionsstudiojobb. Tänker på Sean Penn och Mel Gibson som två exempel som verkar köra en slags konstnärlig integritet när de blev regissörer.

Många toppscener i Night of the Hunter. Mina favoriter är nog färden på floden eller den scenen där barnen gömmer sig i en lada och Mitchums karaktär dyker upp vid horisonten.

Five minutes to live (1961)

Ett rån planeras, man ska helt sonika ta bankchefens fru som gisslan i hemmet.

Johnny Cash (!) spelar en synnerligen obehaglig typ som ömsöm bankar på sin gisslan ömsom spelar gitarr och sjunger.
Rollistan gjorde mig lite förbryllad, Ron Howard var med, och det han visserligen, men han var barnet i huset.
Filmen engagerar inte som den borde, den saknar närvaro och intensitet.
Och slutet ska vi inte tala om, här var det nästan ett värdigt noir-slut, men även det lyckades man förstöra.
Lite trevliga bilar passerade förbi i alla fall, en DeSoto, minsann.
2/5

Behind green lights (1946)

En privatdetektiv hittas död i en bil utanför en polisstation.

Började bra, som den noirfilm den uppgavs vara,, men kom snabbt av sig och var periodvis komedi.
Nåväl, det visar sig snart att väldigt många har skäl att nacka den döde, och alla verkar ha träffat honom under kvällen.

Nä, det var sannerligen inget att rekomendera 2-/5

Håller med till hundra procent. Jag blev hemskt besviken när jag såg den. Totalt överskattad! Och då är jag ändå svag för Robert Mitchum. Jag tyckte till och med att han var sexig som Pug i "Krigets vindar", fast serien fick massor av kritik för att han skulle vara för gammal för rollen (i 70-årsåldern då)! Och han brukar vara tjusig även när han spelar skurken! Men här blev det bara fel och konstigt, man visste inte vad man skulle tycka eller känna...


Nästan alla gamla svartvita filmer har ju detta spel mellan skuggor och dagrar, det är inget unikt för just den här filmen.

Nej, jag ryser inte alls av den scenen. Det är en fin gammal väckelsesång, men det finns förmodligen andra inspelningar av den som är lika bra eller bättre. Och sedan följer det en scen mellan två vilda djur, som antagligen ska vara "symbolisk"?!!

Har svårt att komma på någon annan svart-vit film som använder kontrasterna så pass dramatiskt och slående som Laughton gör här. Typ tysk expressionism fast 25-30 år efter att det var populärt under stumfilmstiden. Vilka andra skulle du i så fall nämna? Tar tacksamt emot tips på liknande filmer.

Det jag gillar med den scenen, förutom Mitchums fantastiska röst, är att han använder adoptivmammans religiösa tro för att få henne att släppa garden. Hon må ha sett igenom hans falska pastorsförklädnad tidigare, men genom att trycka på rätt knappar (i det här fallet sjunga rätt psalm med en övertygande röst) kan han använda hennes kristna tro emot henne. Det är effektfullt och samtidigt oerhört stämningsskapande.

Brukar oftast inte vilja skriva öppet hur jag tolkar olika symboliska saker i film då jag anser att det är var och ens frihet att läsa in vad man själv vill i sådana saker, men tycker väl att ugglan ganska tydligt är Mitchum (och andra våldsrövare) och kaninen är barnen (och alla andra försvarslösa/hjälplösa människor). ”It’s a hard world for little things.” sammanfattar det bra.

Alltså, jag ska erkänna att jag inte är någon expert på detta, jag har inte läst filmvetenskap eller så. Men jag MINNS många scener med t.ex. Greta Garbo, Lars Hanson, Ingrid Bergman o.s.v. (gamla svenska filmer), där de hade fått till deras vackra ansikten alldeles lysande vita emot mörkret runtomkring... Konsten verkar dock ha gått förlorad nu, för när man ser svartvita filmer gjorda på senare år - och även stillbilder - så får de inte alls fram det där spelet mellan mörker och ljus. Det blir bara grått och tråkigt, och då är det ju ingen mening med att göra svartvit film när man HAR tillgång till färg.

Jo, men just det där att den äldre kvinnan (den yngre kvinnans mamma? Jag minns inte nu) måste SÄGA det också, FÖRTYDLIGA det, så att ingen ska missa symboliken... Nä. Vill jag se Robert Mitchum så tittar jag t.ex. på denna, en jättebra film:

http://www.imdb.com/title/tt0050490/...nm_flmg_act_75

Jag är också av uppfattningen att just skuggningen och de skarpa kontrasterna mellan ljus och mörker i Night of the Hunter är, om inte unik, så åtminstone väldigt bra. Filmen står helt klart ut mot andra samtida verk.
Det man kan jämföra med är erkänt svinsnygga filmer som The Third Man och Citizen Kane men någon dussinrulle är det absolut inte i det visuella avseendet iaf.

Jag är väl inte heller någon expert, men jag gillar att dyka ner i filmhistorien och upptäcka det ena och det andra som man aldrig hört talas om tidigare. Då tycker jag att Night of the Hunter sticker ut från mängden visuellt sett.
Det där med Greta Garbo finner jag väldigt intressant. Hon hade väl någon speciell fotograf som precis som du skriver fick fram hennes ansikte särdeles bra. Var typ bara han som fick filma henne eller något sånt, bestämde hon.

Kan tipsa om dokumentären Visions of Light (1992) där de går igenom skillnaden mellan svart-vitt och färgfoto. Verkar som flera instämmer att den svart-vita fotokonsten var något som de gamla mästarna kunde främst och som verkar vara, om inte bortglömt, så åtminstone väldigt svårbemästrat idag.

Ah, den där romantiska filmen. Jag upprepar från vårt tidigare samtal här i tråden om David Lean: Vi har ganska så olika filmsmak.
Funderade på att dra igenom Krigets vindar efter mitt Mitchum-projekt men kände mig ganska trött på gubben vid det laget. Får kanske ge den en chans dock.


Tänkte också lite på Citizen Kane och andra Orson Welles-rullar där det visuella är av det mer dramatiska slaget. Måste se om de två 40-talsfilmerna du nämner känner jag.
Jäkla synd att Laughton bara gjorde en film som regissör.