Vilken film såg du senast?

99 Homes

Bra film, Michael Shannon spelar riktigt bra som vanligt.

3/5

http://www.imdb.com/title/tt2891174/?ref_=nv_sr_1

Jamaica Inn (1939)

Cornwalls kust, 1819. Ortsbefolkningen är ett gäng rövare och plundrare som avsiktligt lurar skeppen in på grunt vatten så att de förliser. Sedan stjäl de allt av värde och dödar besättningen. Till detta tjuvnäste kommer Mary (Maureen O’Hara), en ung flicka från Irland, för att bo hos sin moster efter att sin mamma dött. Mostern lever och arbetar vid värdshuset Jamaica Inn, själva högkvarteret för plundrarna. Hon klarar inte av någon lång stund i den kriminella atmosfären och flyr iväg med en ung man som piratgänget tänkte avrätta.

Njäe, det här var väl inte en så bra film av Hitchcock. Den har ju lite spänning och filmen är ju händelserik men det saknas den där helgjutna känslan när alla bitarna faller på plats och stämmer överens som man brukar känna igen när Hitchcock är som bäst. Filmen känns för ojämn och allmänt lite svag. Den stora behållningen är Charles Laughton som spelar en dubbelroll där han dels utåt sett är den celebra fredsdomaren Sir Humphrey Pengallan men som i själva verket är hjärnan bakom hela den kriminella verksamheten med skeppsförlisningarna. Detta skulle man kunna sätta inom spoiler, men faktum är att detta uppdagas så pass tidigt att det inte riktigt är någon hemlighet, vilket är på ett sätt till filmens nackdel och anledningen till att Hitchcock själv inte gillade den här filmen något vidare.

Tydligen hade Charles Laughton gjort sig själv till medproducent till filmen vilket gav honom makt vid det kreativa beslutsfattandet. Laughton ville då såklart spela den stora skurkrollen. Men samtidigt så ville han att hans rollfigur skulle byggas upp tidigt under filmens gång vilket gör att vi ganska snabbt får reda på att han är hjärnan bakom den kriminella verksamheten. Detta förstör ju hela "whodunit"-premissen enligt Hitchcock. Det hade enligt honom varit mycket bättre om man dolt Laughtons hemliga identitet mot slutet för att sen i klassisk whodunit-anda avslöjat det spektakulärt. Därför hade han svårt att uppskatta filmen efteråt trots att den tydligen blev en kommersiell framgång.

Jag parafraserar litegrand nu så för den som vill läsa ännu mer så saxar jag avsnittet ur intervjuboken som Francois Truffaut gjorde med Hitchcock där han förklarar det hela. En bok som jag kan rekommendera till alla Hitchcock- och filmälskare att läsa.


Skådespelarna gör ett hyfsat bra arbete. Laughton är som sagt mest minnesvärd men den övriga ensemblen med alla piraterna och Mary och hennes moster presterar klanderfria insatser. Det finns såklart teatraliska drag i skådespeleriet men det är bara att acceptera på den här tiden. Inget jag direkt stör mig på. Musiken tänkte jag inte så mycket på, även om den antagligen måste ha varit dramatisk och händelserik den med men tydligen inte så fult skränig och hemskt som jag brukar hata i gamla filmer. Man kan möjligen se lite visuell och teknisk hantverksskicklighet här men fotot och klippningen är inte lika stilfullt som i Hitchcocks andra filmer.

Tja, slutsummering? Vill man fylla på sin Hitchcock-statistik eller om man gillar Charles Laughton så kan man trycka i sig denna. Annars är det film man med lätthet kan skippa. Dramaturgiskt/-handlingsmässigt sett hade det kanske varit bättre om man dolt Laughtons identitet mot slutet, fast å andra sidan är han ju den stora behållningen i filmen så då hade man kanske saknat scenerna med honom tidigt i filmen. Den är inte urusel eller anmärkningsvärt dålig, det är väl mest sett till Hitchcocks övriga filmer som man tycker att det saknas något, att den är för ojämn. Han själv gör tyvärr ingen cameo här och det får väl visa då hur pass lite Hitchcock själv tyckte om den här filmen.

Betyg: 2/5

Två tvåor på raken till Hitchcock. Det här ser ju inte bra ut. Lär väl bli bättre ju fler 40- och 50-tals filmer jag ser med honom, efter att han började arbeta i Hollywood med James stewart och Cary Grant.

Ali: Fear Eats The Soul [1974] dir. RW. Fassbinder

Min första Fassbinder. Fear Eats The Soul är en hemsk film om ett par vars kärlek strider mot normen i samhället. En äldre tysk dam gifter sig med en ung marockan, och folk vill inte acceptera detta. Det är en vågad film, och framförallt att uttrycka tyskar som hatiska och främlingsfientliga är intressant att se i en film från 70-talet vars teman är en bra bit före sin tid.

Filmen är berörande, men når ändå inte hela vägen. Den flyter inte på fläckfritt, och många scener känns smått hackiga och även om dessa scener inte är överdrivet viktiga för filmen som helhet så tar det en ur stunden och får mig ibland att fnissa till. Dessa små fläckar på en annars välgjord och underhållande film är vad som drar ner betyget för mig. Fortfarande en sevärd och bra film, men inget jag kommer ta med mig som helhet.

6

Matrix (1999) för första gången på ca tio år. Besviken. Ett simpelt luftmanus och mediokert skådespeleri dolt under massiva ljudeffekter och hejdundrande musik. Det fanns ingen vision för fem öre och många ggr användes "deus ex machina" på ett sätt som är genant att se. Coola effekter drar dock upp filmen rent underhållningsmässigt.

5/10

Säg vad man vill om deras filmer (ren skit enligt mig), men visst fan har Wachowskisarna haft en vision i allt de har gjort. Din kritik låter mer pretentiös än deras egna filmer, haha.

Valde du fel piller eller vad är det frågan om?

Vad trist när man kan räkna ut ditt typ av svar i förväg. Vet du om att du signalerar "lättlurad" med dina ord?

Jag är van med betydligt mer genomarbetade filmer osv än den här. Idag är det tyvärr så att väldigt få ens klarar av filmer som verkligen berör, säger någonting osv. Vi lever i en fördummande tid, en kultur som förhärligar skit om man ska vara hård.

Det du blev upprörd av är alltså kritik mot simpel underhållningsaction, kryddat med otroligt enkla idéer om en "datavärld" osv. Tycker du filmen är så fantastiskt alltså?

Jag lovar, det finns massor med fantastiska filmer som skulle få upp dina ögon om du älskar film.

"Vision" var kanske ett slarvigt ord av mig, menar en mer genomtänkt sådan. Som håller i alla ändar om man säger så.

Såg om Unbreakable (2000) för kanske fjärde gången och den växer efter varje vända. Har alltid uppskattat den väldigt mycket ska sägas, men jag upptäcker nya saker efter varje omtitt och det finns en del parti som jag "lärt" mig att gilla.
Ändå jävligt vågat av Shyamalan att göra tempot såpass långsamt och stämningen så dyster, men han gör det på ett så ruskigt effektivt och faktiskt ibland lekfullt vis, att det passar historien perfekt.
Slutet har hur som helst alltid varit filmens höjdpunkt för mig, fann mig själv se om slutscenen typ fem gånger, när stråkarna går i gång där...fy fan ryser varje gång. Underskattad filmmusik och film för den delen.
5 av 5
http://www.imdb.com/title/tt0217869/?ref_=nv_sr_3

Varför lägger du ord i munnen? Hur får du min enkla mening till att jag blir upprörd och är lättlurad? Du drar på tok för stora växlar av att du skulle vara något slags sofistikerat snille nu.. "Vet du om det?"
Har du glömt dina piller?

Vad trevligt för dig att du är van med "betydligt mer genomarbetade" filmer. Vissa idioter behöver verkligen stiga ned från piedestal de har grovt uppkört i sitt anus. Fint utvecklat svar från dig och jag förstår vad du menar med fördummande action, men Matrix hör enligt mig verkligen inte hemma i den kategorin. Detta är en klassiker som hade idéer om en parallell värld och förmedlade de klockrent. Synd att uppföljarna var flera resor sämre.

Helvete, måste ta tag i att se den har skjutit upp det flera gånger.. Hört så mycket lovade ord om den men har velat väntat till "the moment".

Du har säkert hört mycket negativt också, känns som en hata eller älska film(även om sådana egentligen inte finns). Så gå inte in med för höga förhoppningar, lätt att man blir besviken då tyvärr. Hoppas du kommer gilla den hur som helst.