Vilken film såg du senast?

SSF: MASH (1970.) Trots brinnande krig bara kilometer bort är stämningen alltid lättsam på fältsjukhuset MASH tack vare egensinnade doktorerna och receptet dom har mot fasorna - humor.

Det här var en av dom största filmbesvikelserna jag har haft. Tv-serien M*A*S*H (1972) har jag alltid uppskattat. Trots stunder med fånig humor har den älskvärda karaktärer, kvicka och fyndiga repliker och ofta ett seriöst budskap inbakat i smeten. Så jag såg verkligen fram emot att se en långfilm på samma koncept med Donald Sutherland under sin storhetstid plus en massa andra sevärda skådisar och en duglig Robert Altman i regissörstolen. Men jösses vilken skitmacka det serverades.

Jag är inte en person som skrattar högljutt åt saker jag tycker är roliga på en tv-skärm utan mitt skratt sker inne i mig själv, för mig själv. Under MASH dominerade dock ett ansiktsuttryck, det var gäspningen. Ett gäspande som blev alltmer högljutt ju längre filmen led för att nästan övergå till desperata skrik av frustration och uttråkan. När ett av filmens toppskämt består av en grupp män som rycker undan tältet för damduschen så en ensam stackars tjej plötsligt står naken inför ett 30-tal flås-skrattande hyenor förstår man att det här är humor för prepubertalt folk. Otroligt daterad mobbningshumor är inte direkt min grej.

Vi ser inte ett spår av tv-seriens fyndiga och varma humor. Donald Sutherland gör en urtråkig Hawkeye som är miltals från Alan Aldas suveräna rolltolkning och den enda skådespelaren som visar nån klass - Robert Duvall - är sorgligt underutnyttjad. Regin är rörig och osammanhängande och i kombination med den frånvarande humorn blir det här bara plågsamt och otroligt tråkigt. Varför en jävla amerikansk fotbollsmatch i slutet som har lite till noll relevans? Var är den bitande satiren mot krig? Var är den sköna respektlösheten mot auktoritet? Den finns där, men är varken skön eller träffande. OCH VART ÄR DOM SKÖNA KARAKTÄRERNA?

Vi har nu kommit till sektionen "bra skit". Och här ekar det tomt. Titelsången Suicide is Painless, skriven av Robert Altmans då 14-åriga son är en klassiker och bra. Dessutom älskvärt att en 14-åring skriver så mörkt. Utöver det, bara underkänd skit. 1/5

Kom fan på mig själv nu att jag inte har sett Himmel över Berlin, måste åtgärda det någon dag!

Joe Dirt (2001)

Joe (David Spade) är en vaktmästare med hockeyfrisyr i perukform som letar efter sina föräldrar som övergav honom i Grand Canyon när han var åtta år. Så småningom hamnar Joe i Los Angeles där han berättar sitt livs historia för en talkshowvärd i radio, som bjudit in honom för att driva med hans extrema WT-framtoning. I takt med att Joe berättar börjar hela staden intressera sig för honom och hans liv.

Roligare än väntat och hyfsat feelgood.

Betyget blir 5/10 eller en stark 2/5 på Filmtipset.

Spar dom två timmarna till något bättre.

Många gillar den verkar det som, vad handlar den om?

Nä det ska jag inte göra, gillar Wim Wenders och Bruno Ganz, sen är Nick Cave med i en liten biroll också!

Såg "Mad Max - Fury Road".

Jag blev kittlad in i märgen. Bra film.

Man häpnar efter ridå hur dom lyckats fixa ihop allt, trots dataåldern osv.

Man har verkligen skapat ett helt annorlunda schackbräde.

Joe Dirt är underskattad.

Jo, de är bra, Bruno Ganz i synnerhet, men här har de misslyckats, tycker i alla fall jag.

Falling Down. Michael Douglas spelar en man som tröttnar på samhällets små orättvisor och bestämmer sig för en hämndaktion som drabbar allt och alla som kommer i hans väg, samtidigt som han vill besöka sin dotter på dennes födelsedag trots att han inte är välkommen. Det här var faktiskt den första filmen jag såg med Douglas och jag tycker den är ganska spännande och även lite rolig emellanåt. Klart sevärd.

Ett klassiskt mästerverk, älskar den här filmen. Dagar då allt går åt helvete vill man bara göra som huvudrollsinnehavaren.

Också stilbildande i den meningen att den återupplivade (om inte ens skapade den moderna) man on the edge-filmen, som Iron Maiden passande nog gjorde en låt om som just det, heter Man on the Edge ifrån The X Factor (underskattad skiva). Efteråt så här drygt tjugo år efter Falling Down har vi sett mer filmer på samma grundstomme, med män (alltid män) som bryter samman totalt utav samhället och ger sig i krig på alla fronter, Uwe Boll har gjort Rampage och Assault on Wall Street för den som är nyfiken!

Bra filmer och Schumachers karriär som regissör är väl så gott som död nu med.