Fem skånska syskon hölls isolerade från omvärlden

Tack för dina inlägg. Men jag har ju inte tillräcklig investerat i det här fallet för att riktigt göra en ansats att fördjupa mig. Jag tar helt enkelt del av det som sas dyker upp i nyhetsflödet och det är väl därför som jag sitter ner i båten och väntar på att mer etablerade aktörer ska plocka upp storyn, tex kalla fakta eller uppdrag granskning -när de tar upp något så brukar det ju generera uppmärksamhet även från andra medier och då stöter även jag allt som ofta på det i flödet av nyheter.

"kalla fakta" har ju som nämnts redan försökt. Om ”uppdrag granskning" ville ta upp ämnet vore ju kanon. Hur får vi till det? Som Mumsbulle redan konstaterat är det sprängstoff!

Dra inte in mig i din kampanj, tack
Fundera över hur det kan komma sig att intresset är noll?
Barnen har de inte "fått hem", hur kan det komma sig?
Kan det kanske vara så att de inte är lämpliga att ta hand om barn och deras behov? Att de är skadliga, så pass att deras umgänge drogs ner till en piss i havet?

Citat från aftonbladet
Beslutet innebär bland annat att föräldrarna bara har rätt till videosamtal varannan vecka i närvaro av en annan vuxen, samt fysiska träffar en gång varannan månad under övervakning med två av barnen. Reglerna för kontakten med ett tredje barn är än striktare.
Hela artikeln:
https://www.aftonbladet.se/a/opjpOB

Hej Tove! Jag har läst boken med stort intresse. För er som INTE gjort detta...läs den innan ni får förutfattade meningar, och sedan diskuterar utifrån dessa. Massor med källmaterial samt kritik/ifrågasättande av både föräldrar och myndighet.

Jag hoppas förstås också på att etablerad media ska ta upp den här historien igen. Men jag tror inte att det kommer att hända. Vi har redan erbjudit vårt material till alla stora aktörer och ingen har nappat. Riktigt varför det är så kan jag inte säga. Är man konspiratoriskt lagd skulle man kunna tro att media inte vill kännas vid något som motsäger deras tidigare rapportering. Men en troligare förklaring är att det helt enkelt är för jobbigt. I vår granskning har vi gått igenom tusentals dokument och dessutom genomfört hundratals timmar av intervjuer. I jämförelse så byggdes medias rapportering 2019 nästan helt på några enstaka domar från förvaltningsrätt och kammarrätt, sammanlagt några tiotals sidor text.

Hej och tack för de uppskattande orden. Jag tycker naturligtvis också att så många som möjligt bör läsa boken. Vi har trots allt lagt nästan ett år på att skriva den.

Även om man redan har sin åsikt klar så bör man kunna hitta intressanta saker i boken. Om man inte är intresserad av socialtjänstens undermåliga hantering av fallet så kan man ändå läsa delen som enbart handlar om Ystadsfamiljen och hur de levde sitt liv, sidorna 118-192 i boken, eller delen om det äldsta omhändertagna barnet, sidorna 76-100 i boken, som bygger på intervjuer jag har gjort och är första (och enda) gången något av Ystadsbarnen uttalar sig och berättar om sina upplevelser.

Du får försöka hålla isär tre helt olika frågeställningar.
1. Har beslutet att omhänderta fyra av fem barn fattats på goda grunder? I boken visas att förvaltningsrätt och kammarrätt köper allt soc matar dem med. Soc kan påstå vad som helst och behöver inte bevisa något. Den enda anklagelse mot familjen som stämmer är att barnen inte gick i skolan. Men hemskolningen var godkänd av kommunen, 10 år i rad. Alla andra saker avslöjas som lögner och hittepå.
2. Är det ändå bättre för barnen att placeras i andra hem? Vi får veta hur det gick för äldsta barnet, som placerades i ett hem med en självmördare. Inte en siffra blev rätt. Det redovisas också statistik hur det brukar gå för omhändertagna barn senare i livet.
3. Är det rätt av media att sätta igång ett jättedrev baserat på lögnaktigt underlag? Och sedan inte följa upp när nytt material kommer fram?
För varje punkt måste vi bilda oss en egen åsikt, anser jag. Personligen tycker jag punkt två är svårast. Det är fyra olika individer, som hamnar i fyra olika hem. Men som jag citerade boken i annat inlägg: kommun och utbildningsförvaltning hade enkelt kunnat agera längs alternativa vägar. Och måhända med mycket bättre resultat i slutändan.

”var försvagade rent muskulärt så att de inte kunde gå ordentligt” Denna lögn avslöjades ju samma dag som barnen omhändertogs. Genom läkarundersökning på lasarettet. Som framgår av den nya boken i fallet.

Det här var ju en intressant, om än inte helt oväntad, utveckling. Att någon skulle skriva en bok om det här fallet var väl mer eller mindre givet. Det udda är i sådana fall att det är två okända förmågor som gjorde det. Varför ingen etablerad journalist har känt sig manad vet jag inte, men jag gissar att det beror på att en sådan här bok i praktiken kräver medverkan från Ystadsfamiljen själv och det råkade vara dessa två författare som lyckades få till det samarbetet (antagligen mycket för att den etablerade journalistkåren gjorde bort sig rejält sommaren 2019).

Boken är hursomhelst välskriven, inte överdrivet lång (jag läste igenom den på några timmar) och dessutom tillgänglig för fri nedladdning. Har man bara ett lite mer än ytligt intresse av fallet så finns det alltså ingen anledning att inte läsa den.

De viktigaste uppgifterna i boken kan sammanfattas ungefär på följande vis:

• Ystadsfamiljen var en rätt udda familj som trodde (som det verkar helt felaktigt) att de var förföljda av en farlig släkting. Därför tillbringade de mycket tid på resande fot och höll en så låg profil som möjligt när de var hemma.
• Socialtjänsten i Ystad höll barnsamtal med det autistiska mellanbarnet en vecka innan omhändertagandet och verkar utifrån detta samtal ha fått för sig att barnen hölls instängda och inte fick någon mat.
• Direkt efter omhändertagandet undersöktes barnen på sjukhus och läkarna kom fram till att de var normalviktiga, vid god fysisk hälsa och inte uppvisade några tecken på vanvård eller övergrepp.
• Trots detta upprätthåller socialtjänsten sitt omhändertagande och fyller på med mängder av anekdotiska bevis mot familjen, till stor del baserat på konstigt beteende som det autistiska mellanbarnet uppvisar i jourhem och HVB-hem.
• Till alla inblandade parters stora förvåning gör media en stor grej av historien nio månader senare varpå både Ystadsfamiljen och socialtjänsten i Ystad hissar upp vindbryggorna och intar belägringsmentalitet, vilket gör alla positioner helt låsta.

Det som jag tyckte var mest fascinerande var beskrivningen av hur det inte är socialtjänsten i Ystad som utreder barnen utan det privata företaget Humana AB. Jag var vagt medveten om att sådant förekom men här är det ju dokumenterat ner i minsta detalj. Det som har hänt är att socialtjänsten i Ystad i princip inte bryr sig minsta lilla om dessa fyra barn. Så fort de omhändertagits från föräldrarna fraktas de i väg till Jönköping där Humana AB väntar för att ta sig an både omvårdnad och utredning av fyra barn. Humana får 600 000 kr i månaden av skattebetalarna i Ystad. Siffran som sådan är inget att höja på ögonbrynen över, det är vad det kostar att placera barn på HVB-hem. Det som är uppseendeväckande är att Humana sköter utredningen kring huruvida barnen ska vara omhändertagna, det är de som observerar och samtalar med barnen, sedan skriver de rapporter som skickas till socialtjänsten i Ystad, rapporter som socialtjänsten sedan klipper om till bevis till förvaltningsrätten. I allt väsentligt har man delegerat beslutet kring huruvida barnen ska fortsätta vara omhändertagna, och huruvida Humana ska fortsätta få 600 000 kr i månaden, till Humana själv.

Just det ovan kom som något av en överraskning även för mig. I övrigt tycker jag att jag har varit förbluffande träffsäker i mina analyser. Särskilt som de skett i vad man nog måste kalla en ganska fientlig miljö. Jag har från första början sagt att även om familjen säkert är rätt knäpp så har socialtjänstens anklagelser bestått av detaljer ryckta ur sitt sammanhang till synes med syftet att skapa en anklagelseakt som var tillräckligt allvarlig för att skyla över det faktum att socialtjänstens ursprungliga skäl att omhänderta barnen var helt felaktiga. Detta var egentligen inte svårt att komma fram till enbart genom att läsa de offentliga domarna och använda lite sunt förnuft. Men det är förstås positivt att få sina misstankar bekräftade från dem med mer insyn.














Jag roade mig med att gå igenom mina egna inlägg i den här tråden och det är imponerande hur mycket invektiv som har riktats åt mitt håll. Jag antar att mina klarsynta analyser helt enkelt var för mycket för den emotionellt engagerade delen av debattörerna. Nu ska det bli intressant att se om någon av samma debattörer har karaktär nog att be om ursäkt eller åtminstone kvalificera sina tidigare oförskämdheter.

En oväntat utveckling är det ju inte om man är insatt i hur dåligt soc i regel sköter sina utredningar. Jag har misstänkt ända sedan det uppmärksammades i media att det låg en hund begraven i det här ärendet. I och med lilla hjärtats öde så lär det bli än svårare att få etablerade medier att skriva om fall där soc kidnappar barn för att de ska bli en inkomstkälla för fosterhems industrin som omsätter flera miljarder per år, men värt att tänka på är att när det gällde lilla hjärtat var det inte soc som begick ett fel utan kammarrätten som upphävde ett omhändertagande mot soc vilja. Det jag påpekar innebär inte att jag anser att det ska bli svårare för föräldrar med missbruk att få tillbaka sina barn utan att jag anser att lagarna ska ändras så att soc har rätt att sätta in någon typ av övervakning av missbrukare som får tillbaka sina barn ex med regelbundna tester så de kan reagera om familjen får ett återfall.

Den väntade utvecklingen jag syftade på var egentligen att det skrivs en bok om fallet. När jag tänker på det så är det ganska märkligt att det inte har skrivits någon tidigare, det är trots allt två och ett halvt år sedan det här briserade i nyhetsflödet. Och stora nyheter brukar det alltid skrivas böcker om, det hör liksom till. Att det blev en bok är alltså fullständigt logiskt, hur man ska tolka att det tog så lång tid är svårare att få klarhet.

Jag tycker inte att media generellt verkar ha några problem med att skriva om socialfall och aggressiva socialtjänster. Problemet ligger väl mer i att det alltid görs i form av begråtansvärda case by case-artiklar. Ingen journalist i Sverige tycks kapabel att ifrågasätta själva systemet som leder till dessa ständiga misslyckanden. Det kan man kanske tycka är en smula märkligt, men å andra sidan tillhör jag dem som inte har några högre tankar om kompetensen hos svenska journalister.

Faktaresistens och känslomässiga blockeringar gör nog oddsen små för att invektivekvilibristerna skall be om ursäkt?

För media däremot finns det något som heter Pressens publicitetsregler (https://www.sjf.se/yrkesfragor/yrkes...licitetsregler) som jag tror att nästan alla tidningar försvär sig till. Särskilt nummer fem av dessa regler är intressant, den säger:
"Felaktig sakuppgift ska rättas, när det är påkallat. Den som gör anspråk på att bemöta ett påstående ska, om det är befogat, beredas tillfälle till genmäle. Rättelse och genmäle ska publiceras utan dröjsmål och på så sätt att de kan uppmärksammas av dem som har fått del av de ursprungliga uppgifterna. Observera att ett genmäle inte alltid kräver en redaktionell kommentar."

Det här betyder i praktiken att en tidning som uppmärksammas på att något som de skriver är felaktigt måste införa en rättelse. Och det där om att det ska uppmärksammas av den som fått del av de ursprungliga reglerna tolkar jag som att de i princip behöver införa en ny artikel som når samma läsare som den ursprungliga artikeln.
Eller istället för en rättelse (med svansen mellan benen) kan man ju starta ett nytt gräv, som genomlyser hur det man tidigare rapporterat kunde bli så fel? Men det kräver ett mått av självrannsakan och ödmjukhet, som man ändå hoppas att vår fria press skall ha.