Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Saknar min mormors fina hus.

Men om jag hade det i min ägo skulle det då inte bara gjort än mer ont? För då skulle jag verkligen känt på tidens förgänglighet, men det är klart jag skulle fått se på den där soluppgången i de där små rutorna, lukta skogen som låg precis utanför hönsnätshäcken.

Jag önskar att jag aldrig föddes. Jag är ett missfoster som inte förtjänar att existera. Som moder natur skulle ha tillåtits sålla bort för länge sedan. Den här världen och detta samhälle är en sådan vidrig och sinnessjuk plats ändå så varför skulle jag inte känna så här även om jag själv inte vore ett dysgeniskt, patetiskt misslyckande?

Jag skulle egentligen aldrig ha existerat. Det är allt jag har kvar att säga. Det är den enda logiska insikten jag kan nå vid det här laget. Det är allt som finns kvar inom mig. Bitter förtvivlan över detta vidriga samhälle jag bara vill bort ifrån. Långt bort.

Hur tog du fram dom? Går genom livet i ett ända stort undvikande, har ont i magen och mår illa dygnet runt för att jag Fysiskt försöker värja mig från rädslor, känslor, tankar.

Hur släpper man fram dom och möter upp?

Det var inte jag som gjorde det, eller alltså jo - men inte medvet. Det hände snabbt och helt oplanerat.

I början kände jag lite som du, jag var ständigt rädd och hade mer eller mindre stängt av allt sånt och förlikat mig med tanken att "okej, jag kommer för resten av livet leva så här med djuren och mina anhöriga som jag kan få och ge kärlek till men det är allt."

Men ödet ville annorlunda, våra vägar skulle korsas och vi skulle få kontakt. Vi behöver varandra, lära oss av varandra och känslan av att inte vara ensam längre känns ovan, men det är fint att ha någon att få tänka på.

Jag tror inte på någon "högre makt"- en gud.

Däremot tror jag på ödet och skulle våga påstå att soulmate existerar.

Hej.
Vill du berätta vad som tynger dig?
Du är inte misslyckad, ingen är misslyckad och du behöver inte be om ursäkt.

Min egna neuros, ångest och förtvivlan över hur jag betett mig på sociala medier. All meningslös skit så som konspirationsteorier och politik och historia och annat onödigt vetande man egentligen mår bättre av att inte nojja över eller snöa ner sig i som jag gjort. Jag har slösat bort mitt liv.

Det är vad som tynger mig. Inget allvarligt med andra ord. Det får mig bara att må skit ändå. Och sen är det ju självförvållat också. Det är inte synd om mig även fast många kanske tycker det är en fis i rymden och ingenting att skämmas över så vet jag inte hur jag någonsin ska kunna förlåta mig själv för det jag gjort mot mig själv.

Jag är bara pinsam. En parodi. Hela mitt liv är en parodi.

Jag vill inte vara i närheten av samhället längre. För min och samhällets skull.

Det är verkligen helt sjukt hur mitt liv har utvecklat sig. När jag var liten var jag en fjollig liten liberalmes, en riktig mesjävel. Men det är klart, det var ju fullt naturligt, för alla andra var så väldigt handfasta och råa, och som den tvärtemot-typ som jag är var jag tvungen att mesa mig. Anledningen att jag nämner liberalismen är dock för att det var så jag identifierade mig politiskt, om nu ungjävlar kan identifera sig politiskt eller om de bara öppnar käften och säger det andra har sagt.

Idag är jag sjukt konservativ och rasistisk, desto äldre jag blir desto extremare blir jag. Det kommer börja växa mossa på mig och jag kommer sluta upp i antiken, det skulle nog glädjigt mig för vad är motsatsen till det socialamedier-samhället som vi har idag?

Dessutom har mina grandiosa föreställningar börjat lägga sig, numera funderar jag över sådana saker som att skapa barn med helt normala och friska kvinnor. Ni anar inte hur många sjuka människor jag stött på senaste (om inte alla) åren. Det har lärt mig att jag inte vill umgås med personer som ens har de mest milda diagnoser, för det är helt menlöst att umgås med dem, de är sjuka och då är man inte frisk och knappast så att många av dem kommer att bli friska. Givetvis ska de få finnas och så men jag vill inte veta av dem. Jag har till och med börjat ha kontakt med normala människor, det är ett underverk som har skett, men jag finner det inte ens tråkigt, det är tvärtom befriande! Allt det här med att vara speciell och annorlunda är bara trams, det är bara synd att det tog mig så många år att inse det.

Jag är totalt prestigelös men jag kräver en frisk kvinna, sen skulle jag vilja skapa en familj. Inte sitta och harva massa jävla avvikelserapporter (för det är så det känns att bekanta sig med det sjuka, att hela tiden sträva mot det friska) och trams. Vi har ett liv och att vara sjuk är inget fint eller speciellt, det är bara så det är, men varför dras till det? Tror ni någon sjuk för 1000 år sedan har gjort avtryck i form av sin sjukdom? Nej, man gör avtryck genom att föröka sig, för sedan dör man. Och så länge livets gång ter sig så här tillfälligt vill jag också göra det.

Nu är dock problemet att jag som sann konservativ vill ha en faktisk kvinna, inte någon hora eller något våp som har knullat runt och är stolt över det. Jag vill inte heller ha någon kvinna som vill vara man. Jag tycker inte detta är ett så stort krav då jag själv inte är en smutsig varelse då jag INTE har knullat runt. Som bonus slipper jag alla avskrädesmänniskor härhörande till vissa gemensamma sidor i en viss manual, för de ägnar sig åt just det.

Kunde verkligen inte brytt mig mindre om diagnoser och om att vara speciell, ni som har det som intresse borde ta er en tankeställare och eventuellt skämmas. Bara var helt normala varelser, människor som vill skaffa barn och familj, det är liksom hela syftet med ens existens, allt annat är bara lullull och något slags behov av att vara speciell.

Det finns inget att göra åt det som har varit. Vem vet du kanske har massa diagnoser som gör/har gjort att du ägnar dig åt sådant.

Att vi alla kanske spenderat för mycket tid på sociala medier är allmänt känt. Men man måste ju inte alltid diskutera tänker jag, vet själv att vissa dagar orkar jag inte alls. Ibland kan jag få känslan av att 99% av användarna på sociala medier är idioter - även om det inte är så.

Men har du testat att skita i att logga in, läsa, kommentera och så? Kanske göra något annat istället. Gå en promenad, läsa en bok, plantera en blomma - vad som helst.

Ja jag är aspie och det är väl en del av anledningen till att jag snöat ner mig i saker som historia och konspirationsteorier. En sorts besatthet. Monomani.

Men man kan inte skylla ifrån allt på en diagnos heller. Jag känner mig bara så löjlig och patetisk i slutändan.


Ja jag har försökt och försöker fortfarande sluta flashbacka. Går så där. Men trägen vinner väl antar jag. Förhoppningsvis är den här sidan av med mig snart och jag är av med sociala medier över huvud taget.

Jag tycker ingenting känns givande längre. Men dessutom är jag trött på att älta om hur dåligt jag mår och bla bla bla.

Jag vill bara må bra och komma till ro någonstans och hitta något att göra om dagarna som känns givande och produktivt. För jag vill inte må så här. Och jag vill inte att andra mår så här.

Jag är mest bara trött och besviken på mig själv.

Okej, jag förstår.

Men har du någonting i ditt liv som intresserar dig förutom Flashback t.ex.? Göra något som du tycker om. Du skriver att du vill må bra och komma till ro - det är jättebra. Att börja med små steg är en början i alla fall.

Tycker du om att skriva eftersom du är aktiv här? Alltså skriva ner dina tankar och känslor, men kanske också något som du vill göra, behöver ju inte vara att vilja bli astronaut eller pilot, men något som du känner att "Detta ger mig ro i själen" - fiska kanske? Vara ute i naturen?

Du ska vara stolt över att du skäms över de felsteg du har tagit som inte har skapat dig något du kan vara stolt över, för det betyder att du kan skämmas. Du ska veta att det finns människor som inte kan skämmas över sina handlingar, hur dåliga de än är. Det betyder även att du har självinsikt.

Gällande dina diagnoser kan jag inte uttala mig, du ska ändå inte lyssna på vad någon på nätet säger i det ämnet, har du fått diagnoser av någon i verkliga livet går du efter de.

Det du ägnar dig åt nu fungerar inte, det gör att du kommer här och säger exakt samma saker om och om igen, ingenting kommer förändra sig och du kommer beklaga dig dagen du dör över hur du har misslyckats. Du måste ha nya metoder för att få nya resultat. Skriv listor på vad du ska göra under en dag, så om det är sådana grejer som att borsta tänderna eller gå utanför dörren. Du ska börja där, börja idag. Du behöver inga supermetoder för du är annorlunda än alla andra, så leta inte efter supermetoder.