Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Jag förstår inte vad jag har gjort som har varit så hemskt som har lett till att folk behandlar mig som dom gör.

Jag hatar att vara här. Ni, är alla onda elaka sadister, som bara vill att jag ska må dåligt.

Jag mår dåligt hela tiden pga hur andra människor beter sig mot mig, och sen får jag höra att lösning är att gå på gymmet. Hahaha. Jag önskar att det vore så enkelt.

Känns verkligen meningslöst att bli drogad varje natt.

Normala människor går inte runt och håller på med människor. Det är något fel på dom som gör det.

Att leva meningsfullt är ansträngande och jobbigt.

Lev meningslöst om du vill det.

Tänkte det samma med människor som håller på. Tänk om jag faktiskt hade gjort något allvarligt. Riktigt många människor passa på när dom har fördel och man är ner drogad psykiskt och fysiskt. Riktiga fitter som passa på.

Den person som stog mig närmast gick bort hastigt och lämnade ett enormt hål efter sig, det var jag som fick ringa 112 och ge hlr tills att ambulanspersonalen tog över.
Ca. En timme senare beslutade personalen på akuten att det inte var lönt att försöka mer och personen dog där och då bland alla slangarna och maskinerna, jag var med där ända till slutet....

Jag förstår konceptet och har accepterat ödet men satan vad ont det gör!
Den här personen var min ryde or die så hela min tillvaro har ryckts upp med rötterna, jag förstår inte vad jag ska göra nu.
Hur börjar man om?
Hur tar man sig vidare?
Blir det bättre?

Jag försöker att känna känslorna, vara i dom istället för att fly och trycka ner dom, som normalt vis är min specialitet.
De första 2 veckorna sket sig totalt och jag söp ner mig riktigt ordentligt, men det blev ohållbart till slut så jag la ner det. Sen hade jag 3 veckor helt nykter och var på begravningen etc.
Men, med min sedvanliga destruktivitet så kom knarktankarna krypandes och det slutade med att jag köpte tjack, röka och lyrica.
Jag intalade mig själv att det var nödvändigt för att kunna orka med tömning av lägenhet o allt annat jävla roddande som en bortgång innebär rent logistiskt.

I vilket fall som helst så sitter man här ca. Två veckor in i ett race utav guds nåde, jag skyfflar och skyfflar i mig preparat trots att det var de motsatta jag egentligen ville...
Jag behöver bryta den här onda spiralen och brösta mina känslor, både för mig själv och utav respekt för den bortgångne.
Jag har vänner och människor som betyder i mitt liv men det känns ändå som att ingen förstår hur jag känner, jag känner mig så ensam i detta och jag vetefan hur det här ska sluta just nu!

Finns det någon annan som har gått igenom något liknande? Min mamma har gått bort men det här är fan 1000 reser värre, min mamma var dement så jag var mer lättad när hon släppte taget. Men denna personen som försvann nu hade jag ett aktivt liv med, vi hade drömmar och planer. Nu är dom grusade och jag undrar vad fan jag ska ta mig till, är det ens värt att fortsätta kämpa?

Jag vetefan....

Jag har blivit beroende och kommer inte ur det. Det känns hopplöst, verkligen hopplöst. Svårt att bry sig eller hålla ut i försöken att förändra sig. Uthålligheten är kapad till en dag, det är så långt jag klarar mig tills jag återfaller. Upplever det lika svårt som att försöka sluta andas. En dag kommer man lyckas, om det så blir den sista man lever.

Känns som att jag vill ta skärmfritt och gå offline i minst en vecka nu.

Allting just nu är bara piss. Vet inte vad mer jag har kvar att säga. Så jävla less och klar med allt.

Om du känner dig deprimerad är det kanske bättre att du får hjälp än att du skriver hat mot främmande på nätet, som mig. Just my 5 cent.

Aja, det var det.
Jag förstår inte vad jag har gjort för att bli behandlad på det här sättet. Jag förstår inte varför mitt liv blev så här.
Ingen kan hjälpa mig, ingen gillar mig, ingen verkar ha respekt för mig heller,
Det finns ingen väg ut för mig längre, i slutet av dan är allt mitt eget fel.
Önskar att jag kunde göra om och göra rätt. Jag önskar att jag kunde få en ny chans. Men det går inte.

https://www.sverigesradio.se/artikel/suicidpreventiva-dagen-jannica-hjalper-andra

Jannica Hetle i Göteborg har förlorat hela sin familj i självmord. Nu jobbar hon ideellt för att hjälpa andra.

När Jannica var tio år tog hennes pappa sitt liv, hennes lillebror begick självmord strax före sin 30-årsdag och mamman valde att avsluta sitt liv 2024. Suicidpreventiva dagen uppmärksammas 10 september för att förebygga självmord och i Sverige har antalet gått ned något.

Jannica förstår inte varför hennes familj drabbats så hårt, men hoppas att forskning kan ge en del svar.