Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Haha, ja, känner typ samma. Just nu mår jag inte allt för dåligt psykiskt, utan är mest bara uttråkad. Har inget att göra, ingen att träffa, det suger verkligen.

Jag är inte sur. Jag är inte arg. Jag har ingenting personligt mot någon i min närhet. Jag vill skiljas från er som er vän och vill att ni ska minnas mina bättre sidor. Jag tycker bara hela min livssituation är så absurd. Så bisarr. Så fel.

Jag vill bara försvinna. För min egna och andras skull.

Det finns hjälp att få.. kontakta en psykolog. Eller en krislinje om du funderar på att göra något dumt.. Du är varken den första eller den sista som har haft problem, det finns ljus i tunneln jag lovar.

Ingen ska ta mitt mående personligen. Allt är mitt fel egentligen. Jag är trött på att peka ut fel och brister i min omgivning och samhället. Jag är trött på mig själv som inte kan låta bli att oroas och stressa över allt och alla utan att egentligen göra något eller bidra positivt till någon annans liv och tillvaro. Jag har varit svag. Och korkad. Och en sanslös hycklare.

Jag vill bara sluta vara ett ankare kring andras fötter. För det är det jag känner mig som stundtals. Jag är inte självmordsbenägen om det är det du tror. Däremot vill jag försvinna från min omgivning. Jag vill inte svika eller kränka eller såra någon längre pga bland annat det jag skrivit på denna sajt. Jag vill göra min omgivning en tjänst. Jag vill att de ska få slippa mig.

Jag vill sluta vara patetisk och svag. Jag vill bara må bra.

Du är ju så jävla jobbig, lyssna på dig själv, handlar allt om dig dig dig? Du säger att du vill bidra med något och du ser dig förmodligen som en god människa men är man verkligen det när ALLT handlar om en själv? För låt oss vara ärliga, när man är så jävla besatt av sig själv som du är då har man ingen tid för andra.

Varit konstant bäng några dagar i rad. Nu är depressionen och ångesten tillbaka. Helvete...

Det handlar inte om mig. Det har aldrig handlat om mig. Det här har enbart varit en ventil för min misantropi. Och jag misstänker även som andra redan påpekat i denna tråd att jag nog har en släng OCD också.

Jag ska skaffa hjälp. Jag måste skärpa mig. Kan inte hålla på så här. Jag fattar det.

Ju mer jag håller mig borta från flashback hädanefter desto bättre vet ni att jag mår.

Det var allt.

Gör som du vill. Själv ska jag sluta med allt gammalt skit. Jag är bättre än er. Hej då.

Fy fan alltså, ångest, oro, livet går inte ihop. Kan inte fokusera på jobbet sedan länge, mår skit från och till och det finns fan ingen lösning mer än att försöka acceptera att min situation är som den är. Antidepp påbörjades för några veckor sedan, spelar säkert in i varför jag mår som jag gör. Men fy fan vad man inte vill ha ett sådant här liv som bara cirkulerar kring att må dåligt och känna sig misslyckad.

Varför varför skulle jag säga att jag inte såg någon framtid i förhållandet i somras när hon frågade. Det var ju för att jag mådde så dåligt och inte såg någon framtid alls i livet. Nu är allt 1000 ggr värre. Och barnen blev lidande. Psykisk ohälsa obehandlad kan verkligen ruinera liv. Vi får fokusera på barnens bästa men fan fan fan vad allt bara blivit ännu mer skit

Min fina mamma har försökt bila in mig till psyket för att jag ska få hjälp och stöd när attackerna av ångest har avlöst varandra. Jag försöker lugnt förklara för henne att: Snälla, det är inte lönt att söka någon hjälp där nu. De har meddelat att de inte vill ta emot mig på regionala mer - allt är ju liksom rätt hopplöst då, att åka dit gång på gång och försöka få hjälp som bara förvägras en. 😔💔 Att psykvården är värdelös vet de flesta, men att de kan förskjuta en patient totalt... det visste nog inte alla...

Ibland kan bila lite räcka.

Har dom gett nån anledning till det? Låter helt sjukt.

Blev utskriven som patient på närpsyk för några år sedan då jag ansågs som färdigbehandlad, men är ju inte i närheten av det du berättade.