Känner mig som en laserprick
Jag satt precis och läste om katter och laserpekare, och någon berättade om sin katt som var smart nog att förstå att laserpricken berodde på att ägaren fick fram den.
Den visade detta genom att krafsa på fickan när den ville leka.
Och då slog det mig, jag känner mig just som den laserpricken ibland. Ganska ofta, för att vara ärlig.
För det känns ganska ofta som att jag inte är jag, så att säga. Definitivt representativ för jag, i någon utsträckning, men hela idén om att jag är en person, helt separat från andra personer är inte längre gångbar.
I många år så var jag ganska övertygad om att två människor inte egentligen kunde känna varandra. Har varit ihop med ett fåtal tjejer, men så här i backspegeln så var jag nog otroligt oempatisk under alla de förhållandena.
Jag visste helt enkelt inte vad empati var innan jag var 20. Det var inte viktigt för mig, och jag trodde det var ett medvetet val i tron om att förståelsen av andra människor bara ledde till lidande.
Och jag var nog ganska omedveten då också. Saker händer bara, och jag visste knappt vad.
Men nu vet jag vad som händer. Jag händer, andra händer, jag hör och jag gör, och vi kan prata gott om dig. Och det brukar bli bäst så.
Men det känns som att det jag trodde var jag glider bort som ett dis.
Jag blir mindre individualistisk, och det känns förstås helt fantastiskt att ens ha en möjlighet att förstå andra. Eller att tro att jag gör det, åtminstone.
Men när det är vi, och alla pratar om jag, men och det handlar om jag någon annanstans, ja då finns jag inte längre...
Jag känner mig bara som en process. Jag förväntas att göra viktiga val, och det känns som jag gör viktiga val, men det viktigaste verkar hända långt över mitt huvud.
Jag är bara en laserprick, en skugga av någon annans verksamma hand.
Jag sade något min syster tyckte var kul, jag backade sönder en baklykta igår, jag känner mig hånad av mamma, det känns som att det som händer är allt jag har, men att jag inte ska bry mig om det ändå.
Det här lilla nyckelhålet, den lilla pricken av allt som kan bli, mitt personliga big bang, jag kan inte veta något om inte det hänt. Så jag vet att det har hänt.
Så jag kan bara finnas till för andra, men det känns som jag inte räcker till ändå.
De går och lägger sig, de blir trötta när de ser mig. De vill att jag visar något intressant, att jag förvånar de, och att jag berättar det de egentligen redan vet.
Och jag vet inte hur jag ska kunna få den uppskattningen, när det är mitt andra jag som kräver den. Mitt första jag.
Mitt överjag.
Och jag kan förstås inte hantera det ändå. Det är överjaget som kan det.
Jag bara är, och ser var som kommer där uppifrån, och vad som händer där nere.
Och det känns så vanskligt, men det verkar vara allt jag får. "Du får inte göra sådär, men jag får göra så här" säger bordsgrannen.
Och jag gör det ändå, exakt då.
Sedan säger jag samma sak, och grannen är likadan.
Och jag blir anklagad när jag pratar om det här.
Jag hänger i en tråd, som alla andra, och det bästa vi vet är att rycka och slita i dem och se hur det blir vågor i folkmassorna.
Men jag får inte prata om att det är så.
Man säger det här är inte på riktigt.
Ändå händer bara det här.
__________________
Senast redigerad av Bonnatorp 2020-09-13 kl. 15:16.
