Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Usch nu blev tvånget triggat. Gick hem till en äldre släkting som verkligen inte är renlig av sig. Vi snackar urin. Usch blir trött. Det är väl det värsta, känns som den här diagnosen är livslång. Visst den blir väl bättre och så men måste jag alltid fajtas..

Nä trött. Inatt låg jag kände att självmord om 10 år faktiskt inte måste vara det sämsta av världar. Har hela tiden varit rädd för döden men börjar släppa. Det blir ju inte värre bara som det är på natten.

Edit: bara av att tänka så här kring det märker jag att ångessten ökar och hittar objekt att fastna på. Och har ju suttit här och snicksnackat om skiten senaste dagarna.

Ikväll är jag så sjukt irriterad att det inte liknar någonting.
Vilket sjukt jävla samhälle vi lever i där dagens ungdomar påverkas negativt på alla möjliga vis. Jag är väldigt tacksam att mina ungdomsår är sedan länge förbi.. Så undrar folk varför en inte vill ha barn. Bwahaha, ja käre tid. Åt helvete med det, piss off och så vidare.

fy fan vilken vedervärdig natt , och vaknade på fel sida i dag

blir nog en bra dag detta

Att vakna på fel sida är inte kul, någon specifik anledning du vill dela med dig av?

OnT - värmebölja.. Orkar inte med mer av denna hetta, den gör mig irriterad och gnällig.

har värk och det tar ner humöret en del i bland

Helt slut efter att ha blivit oerhört provocerad av ett uppenbart troll, känner mig helt slut på energi.
Grannarna kommer börja med sitt festande snart också, jag får återigen ta flykt in till sovrummet.

Oro och tankar. Har börjat söka lite jobb mest för att visa framtida bidragsgivare att jag är helt värdelös. Samtidigt känner jag sådan empati med alla andra skruttiga människor. Jag är helskrutten. Hur har jag tänkt?!? Min autism måste vara reell. En sak är säker denna gången kommer jag aldrig gå tillbaks till lättja.

Jag är en idiot som inte tar livet av mig.
Jag skulle bespara mig själv så mycket lidande under så många år.
Så fruktansvärt onödigt och DUMT att leva när livet är kört.
Och sen kommer de existentiella tankarna, vad fan är livet och verkligheten för något egentligen? Och varför är jag här?

Håller med om det
Bara tråkigt att vänta med det
Fejk ller jag har erfarenhet av sjukdom och vill se till a n

Hej.

Idag mår jag inte bra, jag har på eget bevåg halverat mina antidepp medicin för jag vill göra kroppen redo för att trippa på svamp eller något psykadeliskt och då jag läst så många olika saker om att vissa säger att man inte kan blanda det med vissa läkemedel för då antingen blir effekten fel eller så uteblir det typ.

Vet inte riktigt om detta stämmer men jag hoppas inte att SSRI o sånt förstör det psykadeliska för jag vill verkligen inte att något skall bli fel.

Anledningen till att jag vill ta psykadeliska är för att jag misstänker att jag har något som ligger undermedvetet hos mig som gör mig till den personen jag är idag. Jag är ingen dålig människa i dagens läge men jag känner mig som en otroligt dålig människa och jag är så otroligt glad att jag har min lilla son som är en stor glädje källa, nej jag ändrar mig där. Sonen som gör att jag tänker steget längre och finns kvar på denna planeten. Det finns inte ord för hur mycket jag älskar den pojken. Blir helt tårögd av att tänka på det. Jag saknar honom alltid oavsett vad jag gör så finns han alltid i mina tankar till den grad att det kan bli riktigt jobbigt med alla tankar kring honom o vad han gör o hur han mår och allting, även om jag pratar ofta med honom och träffar honom ofta så är dessa frågorna där konstant.

Samt med min äldsta son som fyller 15år om ett tag som jag inte haft kontakt med på något år och där förstår jag att han inte vill veta av mig i att han skäms över mig, vem vill ha en pappa som är en gammal knarkande kåkfarare typ.

Men med den lilla killen så är det inte så, han blir glad när han är med mig och jag märker att han tycker om och älskar mig för den jag är.

Men varför tycker jag så illa om mig själv?
Vad är det i min hjärna som har byggt upp detta självdestruktiva sättet att leva på? Finns det något undermedvetet som jag håller blockerat för mig själv av någon anledning. Som gör att jag inte kan sätta ord på det som jag känner imellanåt.

Hur skall jag kunna älska någon annan när jag inte tycker om mig själv ens. Jag har inte haft den enklaste uppväxten men inte den värsta iheller på något plan.

Sen är min pappa mycket sjuk i just saker som har med lungorna att göra och hans prognos ser inte helt jättebra ut och det oroar mig med för den dagen han är borta så står jag helt ensam, Jag känner mig som en liten pojke som är vilsen o inte riktigt vet vet vad han skall ta sig till.

Jag hoppas min samtalskontakt är ledig imorgon för lite samtal och råd kanske på hur jag skall se på saker från olika håll och utifrån hur andra är.

Känner mig liten och rädd idag.

Den här kvällen är jobbig. Känner mig helt slut på energi och motivation, vill gråta och skrika rakt ut.

Istället sitter jag här, suckar djupt och mår som ett as.

Sitter bara hemma och äter och sover förre året var bättre än vad det var just nu mår rätt dåligt