Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Jag känner mig värdelös. Mitt företag går inte bra för jag är dålig på delar som marknadsföring och ekonomi. Ekonomi. Jag har ingen att prata med om mitt företag. Morsan frågar ibland. Då ljuger jag.

Oron i kroppen är brutal. Jag vill bara försvinna. Plopp! Borta! Vakna upp i en annan värld.

Jag förstår inte varför man inte kan bota depression. Varför jag ska trilla ner i det där mörkret. Det dåliga självförtroendet. Att jag har så svårt att ta tag i de saker som jag verkligen behöver ta tag i. Sorterar nåt oväsentligt istället.

Värdelös är det enda som ekar i huvudet. Och ensamhet.

Ensammast i världen det är jag …

Hur fan ska jag lösa detta.

Min vilja är stark. Ändå är livet fan.

Det dåliga självförtroendet tycks bottna i en okunskap inom marknadsföring och ekonomi. Om jag vore du skulle jag aktivt investera tid i att studera och utveckla mina färdigheter inom dessa områden. Att identifiera och förbättra sina svagheter är en av de mest effektiva vägarna till stärkt självförtroende. I ditt fall skulle det sannolikt inte bara påverka ditt självförtroende fördelaktigt, utan även bidra till att höja ditt företags faktiska resultat.

Varför ödslar jag tid på flashback?
Känns bara knäppt.

Woooow, ska få träffa psyktriker en gång i månaden istället för en gång om året hädanefter. Problemet är bara att jag har tappat förtroendet för psyyyyktriatriker efter terrordådet i Tyskland

Ahhhh! Det är så skönt att ligga i sängen till 12 på en lördag. Gotta mig i värmen under täcket med sammetspåslakan.
Härligt är livet, härlig är friden och friheten, härlig är dagen.
Så här skulle man vilja leva för evigt!
Kommer endast behöva sätta igång en tvätt och hänga upp tvätten idag.
Detta är en dag på silverfat! Tack för allt!

Såg en tråd om copycats och jag börjar nästan skaka av bara tanken. Jag har (eller hade) en person i min närhet som är helt skamlös och bara SKA ha det jag äger, får eller bär.

Om jag har en ny tavla dyker han direkt in på Gallerix och scrollar frenetiskt. I det läget går det inte att få kontakt med honom, han hamnar i något slags fokus och blir helt uppslukad.

Han kopierar skor, parfym, accessoarer, inredning, kosttillskott. Allt. Senast tog han en tatueringsidé jag bara svävade om. Tar jag på mig något retro så gräver han fram något liknande. Och han säger aldrig någonsin något om det heller, varken före eller efter och det blir bara konstigt.

Om han får nys på att jag har gjort något på stan så blir han märkbart påverkad. Han kan av någon anledning inte hantera att man har gjort något som inte han har. Det blir som ett tvång och han bara måste göra samma sak så fort som möjligt och rensar schemat för att ta sig till stan. Man kan höra stressen och det är så omotiverat och oklart varför han är så här. Det blir något slags oskönt tävlingsmode jag överhuvudtaget inte vill vara med i.

Det är inte ett dugg smickrande och det är bara provocerande att höra honom sälja "sin" tatuering för andra som om den vore hans idé. Det blir nästan som att han kalibrerar på min persona. Jag är ingen psykolog men hela hans beteende känns så osunt. Att han inte fattar själv gör det värre.

Det kan gå veckor men jag känner precis samma trötthet och irritation när hans namn dyker upp på luren. Jag blir helt matt. Jag har varit tolerant länge, men nu är det slut på det här. Och det går inte att förklara för någon att man inte uppskattar att bli sönderspeglad. Efter att jag kastat denna människa känner jag mig mycket piggare och lugnare.

Stödhjulen är borta, lycka till!

1 års terapi på 1 min
https://www.reddit.com/r/TikTokCring...y_in_1_minute/

Ny rädsla upplåst - att bli smalfet.

Blir rädd för att hetsäta eftersom allt mellan proteinpulver och nutelladoppade chips lever farligt när jag tappar kontrollen, så risken är överhängande att jag utvecklar smalfethet över tid även fast jag tränar.

Det är konstigt att jag aldrig vänjer mig vid kunskapen om att mitt liv kommer sluta i förtid genom mord. År efter år och jag vänjer mig inte, det bara gnager i bakhuvudet hela tiden och gör mig tröttare och tröttare. Enligt omgivningens uppfattning och bilden av mig är det väl något jag förtjänar, men egentligen är mina brott små. Jag är expert på att sabotera för mig själv och jag vet inte varför.

När inte en jävel bryr sig längre...
Vad är då meningen?
Det finns EN person som skulle bry sig om jag inte fanns längre. Och om jag ska fortsätta leva för henne... hur fan ska jag orka?
Hur står man ut med känslan av att inte vara värd något för någon?
Att man försöker vara en bra vän, kollega, anställd, förälder... det är uppenbarligen betydelselöst.

Vad är liksom poängen?
Vad är det man ska vänta på?

Står verkligen inte ut...