Frågor om Jehovas Vittnen

Oj.....så du är bekant med Borglin. "Broder Nivea"! (Fet och dryg).
Han var väl mest på hugget på 80- och 90-talen. Men....han måste nog vara den som "befriat" flest personer från organisationen.

Här är det senaste om skägg:

Vakttornet (Studieupplagan)
September 2016
Är din klädstil till ära för Gud?

Det här är ingen nyhet eller förändrad syn.
Det har varit diskvalificerande för förordnade bröder i Sverige att bära skägg. Alltså alltsedan 1974 som det talats om tidigare i tråden.
Nu är det allmänt accepterat och vanligt att ha skägg i Sverige. Jag vet dock faktiskt inte om man fortfarande anser att det inte är godkänt i Sverige, jag tror det är okay.
Medan jag var JV så bar min svåger skägg, han hade en missbildning på käken som han dolde med skägget. Trots hans anledning så diskvalicerade skägget honom från att bli biträdande.

Det är min uppfattning också att det har lättat på senare år med skäggförbudet, men det varierar mellan församlingar.
Där jag tillhör nu är det förbjudet om man vill ha några uppgifter i församlingen, fast mustasch går bra. Men det finns andra församlingar där det är accepterat, Hägerstens-församlingen i Stockholm har t.ex. rykte om sig att vara extra liberal. På sammankommster är det dock fortfarande totalförbud på podiet. Återigen, mustasch går bra.

Nu är mina tankar inte på något sätt officiella då jag varken är särskilt aktiv eller döpt, men snarare ett försök till perspektiv på skäggfrågan.

En av de främsta uppgifterna för ett vittne är att vara ett andligt föredöme, och då kan man förstås diskutera vad det innebär att vara andlig. Att ha en fin frisyr är en fin prydnad, men det är ändå inget mer än just en prydnad.
Skägget å andra sidan täcker en del av den kroppen vi kommunicerar mest med. Visst, känslor kan man visa med hela kroppen, kan man tycka, och människor lyssnar såväl på ord som känslor i sin kommunikation (på sina sätt, ska tilläggas), men om man försöker peka mot ett mål med handen medan man håller i ett smycke med densamma så skulle vissa bli distraherade, eftersom vissa gillar smycken.

Skägget kan vara en statussymbol eller inte, beroende hur man ser på saken, och vi ser ju alla olika på saker. Vissa ser därtill ansiktsbehåring som ett tecken på manlighet, vilket förstås inte är så konstigt eftersom det ju primärt växer på män.
Att se till det yttre istället för ett inre är därtill ett tecken på en viss grad av oandlighet, för att vara ärlig, och att täcka sitt kommunikationsinstrument med något som kan väcka starka känslor kan vara opraktiskt när man ska vara andlig för oandliga.

Försöker förstå vad du skriver och det jag läser in är att jv tror att vi oandliga störs av ett skägg och att vi oandliga kan få kraftiga känsloreaktioner av ett skägg, stämmer det?

Angående skägg och det yttre, som kan vara stötande för andra, så skriver Paulus:

"Fri och oberoende av alla har jag alltså gjort mig till allas slav för att vinna så många som möjligt. För att vinna judar har jag för dem varit som en jude. För att vinna dem som står under lagen har jag för dem varit som en som står under lagen, fast jag själv inte står under lagen. För att vinna dem som är utan lag har jag för dem varit som en som är utan lag, fast jag inte är utan Guds lag, jag har ju Kristi lag. För att vinna de svaga har jag inför dem varit svag. Allt har jag varit inför alla, för att åtminstone rädda några. Allt gör jag för evangeliets skull, för att också jag skall få del av dess löften." (1 kor 9:19-23 Bibel2000)

Och Jv:s litteratur förklarar närmare:

*** w83 1/6 sid. 17-18 Är du en sådan som Gud skulle utvälja? ***

Representera Gud på ett värdigt sätt

17 Även om världen kanske betraktar oss som dårar på grund av det livgivande budskap vi frambär, bör vi vara noggranna med hur vi ser ut, så att detta viktiga budskap inte på något sätt förringas. Om man går till ytterlighet i sin klädsel genom att antingen vara alltför modern eller elegant eller i stället ovårdad, kan man bli orsak till detta. På distrikt där lite mer välbärgade människor bor kan vi behöva vara extra noggranna med hur vi ser ut och hur vi uppför oss. Innebär detta att det är nödvändigt att ha en dyrbar garderob? Nej, det innebär det inte. En framgångsrik evangelieförkunnare, som har rest en hel del tillsammans med sin man, iakttar noga hur människor på distriktet klär sig. Sedan väljer hon ut en moderat klädstil som återspeglar den som är vanlig på platsen. Vår nuvarande garderob, oavsett hur enkel och anspråkslös den är, kommer att duga, om våra kläder är rena, pressade och ser välvårdade ut. Om du går i kavaj, har du då sett till att alla knappar är isydda? Om du har slips, har du då sett till att det inte finns några fläckar på den? Och hur är det med dina skor, har du sett till att de är välputsade? Kom ihåg att ditt prydliga, värdiga uppförande och sätt att klä dig kommer att inge respekt för ditt budskap. — Titus 2:10.

18 Ett vittne berättar att en dam som tidigare inte ens velat samtala med henne bjöd in henne i sitt hem på grund av att hon, detta vittne, hade ägnat lite mer uppmärksamhet åt sitt uppträdande och sitt sätt att klä sig. Sedan de haft ett trevligt och intressant samtal om bibeln, frågade den besökta: ”Från det ena till det andra, vilken kyrka representerar du?” Svaret ”Jehovas vittnen” förvånade den besökta. Hon hade aldrig tidigare släppt in Jehovas vittnen. När vittnet frågade varför hon hade släppt in henne, blev svaret att det var därför att hon såg så ”välvårdad” ut. Kvinnan kände att hon måste lyssna på vad vittnet hade att säga. Ett regelbundet bibelstudium blev resultatet. Å andra sidan kan du genom att vara alltför fint klädd — i trakter där lite enklare människor bor — ge intryck av att du tänker: ”Jag är bättre än du.” Oavsett vilket distrikt vi bearbetar, eller för vem vi predikar, bör vår klädsel och vårt uppträdande således vara av ett sådant slag att det gör att budskapet om Riket tilltalar människor i stället för att det får dem att vända ryggen åt det. — 1 Korintierna 9:19—23.

Intressant. Så en verklig kristen ska alltså kunna spela teater och låtsas vara någon annan än hen egentligen är för att vinna anhängare.
Ljuga och luras går alltså bra om det görs i ett heligt syfte.

Nej, du förvränger som vanligt.

Är man verklig kristen finns inte längre behovet att ha en egen personlighet. Man ger upp den, följer Jesus och blir hans verktyg.

Det är överdrivet, självklart har man en personlighet kvar, även om man väljer med sin fria vilja att bli en ny människa, underordnad Gud, man får en ny personlighet, man blir en ny människa:

"Därför skall ni sluta leva som förut; ni skall lägga av er den gamla människan, som går under, bedragen av sina begär. Se till att ni förnyas i ande och förstånd och att ni klär er i den nya människan, som har skapats efter Guds bild, med den rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till."(Ef 4:22-24 Bibel2000)

Även Paulus kämpade med den gamla personligheten, som han inte ville ha:

"Vi vet att lagen hör till det andliga. Men själv är jag av köttslig natur, såld till slav under synden. Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då medger jag att lagen är något gott. Då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig.

Jag vet att det inte bor något gott i mig, det vill säga i min köttsliga natur. Viljan finns hos mig, men inte förmågan att göra det som är gott. Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig.

Jag har alltså upptäckt att eftersom det onda finns hos mig så är lagen något gott för mig som vill göra det goda – i mitt inre bejakar jag ju Guds lag. Men jag ser en annan lag i mina lemmar; den ligger i strid med lagen i mitt förnuft och gör mig till fånge hos syndens lag i mina lemmar. Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp? Men jag tackar Gud, genom Jesus Kristus, vår herre! Lämnad åt mig själv tjänar jag alltså med mitt förnuft Guds lag och med min köttsliga natur syndens lag." (Rom 7:14-25 Bibel2000)

Menar du alltså att Paulus inte i den texten erkänner att han inför andra förställde sig så att han skulle passa in bland dem? Det är ju ordagrant vad det står där.

När du går på bröllop eller annan fest, duschar du och sätter du på dig fina kläder med hänsyn till andra?

Är det att:"förställa sig så att man passar in bland andra?", kanske det, men det är inget fel i det.

Jag tror inte att du skulle bli uppskattad om du med dina arbetskläder, stövlar som trampat hos grisarna går direkt till bröllopet, jag är säker på att även du anpassar dig till situationen, och detta utan att du har ett viktigt budskap att förmedla.