Citat:
Ursprungligen postat av
AnthonyMorrisIII
Hur kan man inte ens vara minsta ärlig mot sig själv att man faktiskt sitter i en exakt sådan situation när jag presenterar hård fakta. Det är så tråkigt att se hur livrädda de blir för faktiska sanningar. Hela deras värld kan rasa samman fullt förståeligt. Ska be för de.
Ja, det är underligt, men eftersom jag själv en gång suttit i samma situation så vet jag hur det är.
Man har den starka uppfattningen om att det man tror på är rätt och att organisationen arbetar med samma mål om att följa vad som är rätt, och när man först ser fel så tänker man att det är bara något tillfälligt och att människan ju ändå inte är ofelbar.
När man sedan ser upprepade fel och påpekar det så förväntar man sig att det ska åtgärdas, men när det inte sker så skickar man rapporter högre upp i organisationen, men då det istället slår tillbaka på en själv genom reprimander så börjar man att undra.
Ytterligare upptäckter av fel från ledningens sida och samma resultat från ytterligare rapporter ger endast slutsatsen om att ledningen inte alls har samma mål som man själv och då kan man bara antingen hålla tyst eller välja att lämna organisationen (om man inte redan blivit utsparkad som ”bråkstake”).
Huvudproblemet är väl att de flesta som ser fel har satt upp en inre tankeblockerare som säger att ledningen inte kan ha fel, så felet beror snarare på att de själva inte förstått korrekt. Alltså, man börjar att
lägga till tolkningar eller
blunda för delar av det man observerar så att fel egentligen inte ses som fel. Inkluderat i detta självkorrigerande tänkande finns föreställningar om vad som är ”förbjudna tankar” som det anses vara fult att tänka, så man lär sig att tänka annorlunda. När den processen är klar så har man blivit en villig träl för organisationen, men anser själv att det man gör är helt frivilligt och det bästa som man kan göra.
