Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Nu har man ju från LRFs sida velat testa var gränserna går gällande dessa bärplockarläger, och visst, det är inte så att man är omedvetna om problemen.

http://sverigesradio.se/sida/artikel...rtikel=5611960

Men det jag ser är att det är den där generella tystnaden som ändå råder, man tar inte upp problemen om det inte är absolut nödvändigt. Journalisternas sanning får stå oemotsagd alltför ofta.


Sökningen på "lrf" på SR gav också detta, som indirekt säger mig att man inte ens vill försöka få jordbruksnäringen attraktiv för svenskar. Det går ju alltid att skylla på att svenskar är lata osv.


http://sverigesradio.se/sida/artikel...rtikel=5614344


För övrigt vet man ju att den afrikanska bonden är en kvinna, jag undrar när dom får komma till Sverige. (Det verkar som att projektet involverar afrikaner)

Det här är centralt i dagens journalistik. Varje situation som ska beskrivas stoppas in i starka-svagamallen: vem är stark....vem är svag i den aktuella händelsen. Det går blixtsnabbt för en rutinerad journalist att hitta pk-dramaturgin. Men läsare som matats med detta i 20-30 års tid har börjat få nog. Men någon ny sorts journalistik syns inte till. När tiderna hårdnar....som nu...tyr man sig till varandra som en fårskock på väg till slakt. Ingen vågar något. Ingen vill något förutom att behålla anställningen. Vem blir inte trött av att se en krönika av Natalia Kazimierska i Aftonbladet: "Vi måste prata mer om männen som slår". Det är inte konstigt att upplagorna faller. Annars verkar det blivit tabu numera att skriva om mångkultur i Aftonbladet. Alla verkar ligga väldigt lågt.....

Arnstbergs och Sandelins "Invandring och mörkläggning" ges ut som e-bok i Norge. Kanske kommer debatten där att spilla över något på Sverige. Det är i alla fall vad Arnstberg hoppas i den här intervjun i Aftenposten.

Även intressant att en kulturartikel i en norsk tidning nämner Avpixlat utan att anse sig behöva förklara för läsarna vad det är.

Finns det någon källa på det här? Låter sinnessjukt till och med för Aftonbladet.

Edit, hittade: http://www.aftonbladet.se/kultur/bok...cle16716788.ab

Inte bara rasistanklagelser, full av floskler också. Det går skitbra att sätta prislappar på medmänsklighet. Typ 110 miljarder på folk som till typ sju procent innehar flyktingstatus. Pengar som tas från någonting annat. Låt oss prata volymer.


Det är det. Sverige är i sanning den sista sovjetstaten.

En bra företrädare för homosexuella var ju Federley, han var med i rutan väldigt mycket. Sen blev han misshandlad av invandrare men vägrade lyfta debatten. Han svek alla homosexuella som idag lever i en väldigt utsatt situation mycket beroende på invandringen. Att inte kritisera mångkulturen vägde tyvärr tyngre än att värna om svenska homosexuella. Federley vet om sitt svek och säkert därför man aldrig ser eller hör han längre.

Det som ickevita antirasister nog vädrar är väldigt mycket pengar, därför vill man bli av med dessa svenskar som leker frälsare och som idag tjänar pengarna. Det är tillomed att man letar efter rasism som inte finns för att det skapar mer bidragspengar. Det finns en kollektivt tänkande bland minoriteter vilket gör att man ofta köper det som deras företrädare erbjuder, de ickevita som kan ta sig till toppen inom antirasismen kommer bli väldigt rika.

Natan Schachar skriver i dagen DN om det splittrade Osmanska imperiet och rubriken heter "Mångkultur utan multikulturalism".
Lite diffus men tre saker sticker ut spontant:
1. Omnämnandet av det onämnbara - multikulturalism som politiskt ideologisk projekt (vilket är tabu - populasen skall tro att et handlar om "hjälpa flyktingar" och "hitta arbetskraft").
2. Kritik av hur polisen (i egenskap av statlig myndighet) skriver på jiddisch - inte pga eftefrågan utan pga multikulturalistisk ideologisk nit.
3. Multikulturalismen är i Sverige ett politiskt projekt syftande till att omdana samhället - till skillnad från länder som tvingas skapa ett förhållningssätt pga en redan befintlig etnisk splittring.

Börjar det röra sig i leden...? Börjar fler av Nathans folk känna ett behov av att kasta av sig de solkiga associationerna till multikulturalismen?

http://www.dn.se/kultur-noje/mangkul...tikulturalism/



Eftersom de mest hängivna försvararna av projketet samtidigt är de som paradoxalt nog är livrädda för att omnämna det skall det bli intressant att se responsen på detta.

Ur artikeln:
Norrmännen verkar stå oförstående inför det officiella Sveriges reaktion. Ändå har vi sett det förrut, t.ex. under andra världskriget, det kalla kriget och kriget mot terrorismen. All kritik måste täppas till. Annars riskerar Sverige att ta ställning. Så länge vi är "snälla" så får vi vara ifred.

Detta förhållningssätt har ju gått bra tidigare menar man och verkar sitta i ryggmärgen hos svenska makthavare. Men omvärlden, och många frustrerade svenskar, fattar ingenting eller ryggar tillbaka i avsmak.

Det finns mycket att säga om det här.


Det man kan börja med att säga är att Atatürk möjliggjorde Turkiets utveckling från ett efterblivet imperium till en relativt modern nationalstat. Utan de moderniseringsprocesser som han genomförde skulle Turkiet ligga många decennium efter den utveckling det har idag. Schachar får det att låta som om Turkiet gick från att ha varit innovativt och politiskt och socialt utvecklat under det Osmanska riket till att ha blivit inskränkt och misslyckat. Det är precis tvärtom. Osmanska riket betraktades i två hundra år som "the sick man of Europe." Vad mångkultur egentligen har med saken att göra är inte så lätt att säga. Alla imperier är multietniska och ibland mångkulturella eftersom de bygger på att ett folk erövrar och inför sitt politiska system på andra folk. Den typen av politiskt system är knappast någon förebild ur en demokratisk synvinkel.

Artikeln försöker också få det att låta som om homogenitet är ett hot mot utveckling. Det är snarare tvärtom. Osmanska riket, liksom alla imperier, splittras på grund av att de är multietniska och mångkulturella. Det är ingen styrka att ett land är mångkulturellt, snarare tvärtom. Mellanöstern har alltid varit splittrat och har således en lång tradition av olika folk och religioner som ibland lever i fred med varandra och ibland krigar med varandra. Så har det alltid varit. Att tillämpa den bakgrunden för att förstå utvecklingen i Sverige idag är fullständigt missvisande.

Det är bra att mångkulturivrarna har börjat dra upp historiska exempel för att visa fördelarna med sin efterblivna mångkulturella ideologi. Alla som kan något om historia vet att homogena samhällen är stabilare och ofta utvecklas bättre. Det betyder inte att homogena länder är isolerade mot omvärlden. Sverige har länge ett homogent land och vi inhämtade många teknologiska och kulturella influenser utifrån och vi kunde göra det utan att hämta in hundratusentals underutvecklade invandrare som skulle "berika" vår kultur inifrån.

jag tror att man bör läsa artikeln som ett angrepp på Atatürks nationalistiska och sekulära uppbyggnad av det moderna Turkiet.
Det romantiska osmanska rike med den charmiga mångkulturen var vid tiden efter första världskriget i totalt förfall och påväg att styckas av segrarmakterna. Landet låg på slaktbänken. Ett fredsfördrag om styckningen var skrivet men efter att Atatürks nationalister segrat blev det inget av med det utan Turkiet slog in på sin väg mot en modern nationalstat. De charmiga kvittona på dussinet språk ersattes av ett turkiskt språk på latiniserat alfabet med moderna stavningsregler. Folkslag som inte ville acceptera turkarnas nationalist fick vika sig för faktum, ibland i blod.
Men det som Schachar beskriver som en torr monokultur var Turkiet och det turkiska folkets enda väg till överlevnad.

Schachars multikulturalism är säkert hans projekt för Sverige, en försvagad, förvirrad kakafoni av språk och religioner som händigt och enkelt kan styckas upp mellan alla de intressesfärer, USA,Tyskland, Ryssland och alla som kan vara intresserad. Kanske kan till och med Finland få Tornedalen åter?

Nej, Schachar är som vanligt ute och baktalar nationalism och sjävbestämmande. Och mångkulturen är hans vapen.

Så länge det inte finns en otvetydig definition på "mångkultur" kan man pressa in snart sagt varje samhällsmodell i det begreppet.

I princip har alla samhällen i någon mån varit "mångkulturella" i o m att det alltid har funnits grupper med olika näringsfång, t ex fiskare, handelsmän, tempelbyggare, kringvandrande försäljare som levt nära eller bland varandra. Man ska också minnas att före det moderna samhället var det så besvärligt att förflytta sig att det utbildades många lokala särdrag, bl a dialekter, en sorts mångkultur.

Olika folkgrupper med olika levnadssätt har mycket väl kunnat samarbeta så länge båda parter har utbyte av det. I Sverige bytte samer renkött mot spannmål, och på precis samma sätt har nomader i Afrika bytt produkter med jordbrukare. Så länge varje folkgrupp sköter sitt och inte lägger sig i de andras leverne fungerar det oftast bra, ungefär som i det forna osmanska riket som Schahar refererar till.

Det finns dock en ytterst väsentlig skillnad mellan forna tiders mångkulturella samhällen och dagens försök att implementera ett sådant i västerländska samhällen: just detta att de olika folkgrupperna alltid tidigare skött sig själva. De har haft sin egen ekonomi, sina egna lagar, sina egna seder. Ibland har sådana olika folkgrupper inkorporerats i ett större imperium. Romarriket på Jesu tid är ett bra exempel. Så länge alla betalade sin tribut till romarna-erövrarna för att de skulle kunna upprätthålla sin militärmakt och lite statussymboler lämnades folkgrupperna tämligen i fred. Judarna hade t ex sina egna lagar och traditioner och sitt eget språk under Jesu tid.

Det osmanska riket hade ett uttalat självstyresystem, "millet", för de olika folkgrupperna.

De olika folkgrupperna ska betala skatt till erövraren men finansierar ALDRIG VARANDRA. Skulle judarna på Jesu tid ha accepterat att försörja samarierna?

Medan dagens västerländska mångkultur bygger på den utopiska idén att OLIKA folkgrupper ska bo inom SAMMA geografiska område och lyda SAMMA lagar och ingå i SAMMA transfereringssystem sig emellan.

Det är uppenbart omöjligt.

Aldrig tidigare i historien har en folkgrupp frivilligt gått med på att långsiktigt subventionera andra, så som det nu sker i dagens västerländska välfärdssamhällen och mest extremt i Sverige.

Eftersom mångkultur definitionsmässigt innebär att olika samhällsgrupper har olika värderingar, livsstil, beteenden, kommer somliga grupper att få ett sämre ekonomiskt utfall än andra. I de västerländska samhällena accepteras inte att detta slår igenom fullt ut utan de mer framgångsrika grupperna för skattevägen över resurser till de mindre framgångsrika.

Hur länge kommer detta att accepteras? I t ex den romska kulturen värderas skolutbildning lågt medan däremot tidiga äktenskap är gängse. Resultatet är att unga romer klarar sig dåligt på arbetsmarknaden men kan ha flera barn, barn som de inte kan försörja, utan där får skattebetalda resurser gå in.

Ett sådant samhälle kommer antingen att sönderfalla i olika enklaver, kanske i konflikt med varandra, eller också krävs det en järnhård kontroll typ Titos Jugoslavien eller också en järnhård likriktningsprocess med en monokultur som slutresultat.

Mycket klarsynt analys. Eftersom de historiska exempel som används till försvar av dagens mångkultur är såpass ihåliga är det viktigt att poängtera att den västerländska välfärdsmodellen förutsätter en hel del plikter av medborgarna som inte fanns i tidigare mångkulturella imperier. Argumenten för mångkultur är alltid att sådana samhällen fungerar bättre och alltid har gjort det. Bristen på konkreta exempel visar att det bara är skitsnack och visar på att det saknas en djupare förståelse för hur en modern stat faktiskt fungerar.

Tidigare har Jugoslavien används som ett lyckat exempel på mångkultur, nu kan vi lägga till Osmanska riket på den listan. Jag undrar vad som kommer härnäst. Den dag mångkulturalisterna drar upp Libanon som lyckat exempel på mångkultur har PK-eliten förlorat den intellektuella striden om mångkulturen.

Dagens mångkultur tycks i första hand gå ut på att människor ska se igenom alla grupptillhörigheter till själva individen. Detta försöker man åstadkomma genom att blanda allt och alla, men trots det uppstår olika former av etnisk, kulturell och religiös separatism. Frågan är om det som eliten försöker åstadkomma i Sverige är mångkultur i traditionell mening. Skrapar man av flosklerna och ser till ideologins kärna borde det snarare kallas individkultur. Åtminstone är det så jag uppfattar dess mer begåvade fanbärare, som Peter Wolodarski och Jasenko Selimovic.

/SD-trollet