Citat:
Ursprungligen postat av
Friherr
Min poäng var att en sådan som Ann Heberlein och andra i den samhällsklassen inte har ”politiska fiender” eller vänner. Det handlar inte om det, om ideologi. Det handlar om vilket åsiktspaket som ger mest status. Det ger inte status att vara SD, åtminstone inte just nu. Men om ett litet tag så kanske det gör det och då gäller det att byta åsiktspaket så snabbt som möjligt. Det är så man ska förstå Björn Ranelids nyvunna insikter om Sveriges problem. Det handlar inte (gissar jag) om att han plötsligt fått upp ögonen för något som vi andra sett i femton år utan om att han fått upp ögonen för att SD snart kommer ha högre status än S om utvecklingen fortsätter i tangentens riktning. Men han kan inte vara helt säker och därför garderade han sig med att SD hade fel värdegrund eller liknande. Det är så det fungerar och det måste vi acceptera. Ingen idé att gnälla över det.
För många handlar det nog om försörjning. Ann Heberlein hade en karriär i akademin från 2005 till 2017 - om man nu skall kalla det för akademisk karriär eftersom hon gjorde allt annat än att forska och undervisa. Hon var anställd av Lunds universitetet för att sätta Lund på kartan genom att opinionsbilda för "whatever" i media. Det är viktigt för universitetens administratörer att ha publika intellektuella och de tyckte antagligen att Ann Heberlein var värt det.
Allt gick bra tills omkring 2016 då Heberlein av någon anledning lämnade vänsterliberalism för någon form av försiktig och ofta rätt korkad liberal invandringskritik. Sedan framkom det att hon var en liberal rasist när hon väl började diskutera detta på allvar. Vanligt förekommande bland liberala kvinnor i medelåldern. Heberlein gick antagligen åt det hållet eftersom det blåste åt det hållet 2016. Sedan blev hon påhoppad av andra. Det kunde inte Heberlein hantera eftersom hon aldrig tidigare blivit påhoppad och flippade ur.
Karriärmässigt var det nog det dummaste Heberlein gjort eftersom hon köptes ut av Lund, sparkades av Sydsvenskan och förlorade förläggare, vänner och bekanta. Sedan något år tillbaka försöker Heberlein hon ta sig in i värmen igen. Det är dock fruktansvärt patetiskt att se henne kravla för Bonnier och sparka nedåt. Tyvärr är det så att om man väl åker ut ur etablissemanget så kommer man aldrig in igen om man nu inte är personlig vän med Bonnierfamiljen. Normala människor hade kastat in handduken och gått vidare. Det är inte så att Ann Heberlein inte kan få ett tråkigt kommunjobb men det vill hon inte ha. Hon vill tjäna mycket pengar och synas.
Jag respekterar Expressens Lars Lindström mer än Ann Heberlein. Han har väl ett år kvar till pensionen. Antagligen klöser han sig fast i Expressen tills han 67 eller något för att få ut en bättre pension. Han vet in sin plats och sin roll i offentligheten. Allt han skriver är tendentiöst, korkat, egennyttigt och förutsägbart. Lindström har aldrig bjudit på sig själv och har antagligen inga insikter annat än att den att man bör agera på ett sådant sätt som gynnar det egna. Detta delar han nog med i princip alla som jobbar på Bonnier och Schibsted om inte de flesta människor. Så varför respekterar jag Lindström? Tja, han bryr sig om sig själv och sin karriär. Det är kanske ett värde man i viss mån bör respektera. Det gör honom vanlig och mänsklig.
Jens Liljestrand fungerar på samma sätt men har en något högre litterär nivå. Han skriver till och med krönikor om personer som sparkats ut av etablissemanget. Han kan inte förstå varför de inte bara höll käften som han alltid gjort. Liljestrand har en sund inställning egentligen. Vem vill förlora sitt jobb liksom? Politik, kändis och journalistbranschen handlar om att äta eller ätas. Det som harvar omkring där är fruktansvärt omoraliska människor och antagligen många med olika psykiska sjukdomar. I synnerhet verkar ledningen på Expressen/Aftonbladet vara rätt rubbade personer. Många vill in i MSM men få kommer in - konkurrensen är hård. Det är inte din intelligens som gör att få du blir biträdande kulturchef på Expressen - liksom.
Västvärlden är är som sagt på dekis. Jag tänkte skriva något intressant om hur de konservativa brittiska guvernörerna till Hong Kong så som Caldecott, Peel, Clementi, Pottinger, Elliot, Johnston och senare Trench, Black, Grantham, Wilson och framförallt Murray MacLehose (1971-82), fortfarande älskad i Hong Kong, byggde upp Hong Kong ekonomiskt, socialt, politiskt och mänskligt. De gjorde Hong Kong till det handels och finanscentrum det är idag. Den sista brittiska guvernören var liberalen Christopher Patten (1992-1997) - han spenderade fyra år att pissa bort det som den brittiska kolonialbyråkratin byggt i Hong Kong sedan 1841. Allt motiverat med "högre liberal ideal" istället för ekonomisk, politisk och social stabilitet. Sedan lämnades Hong Kong över till Kina 1997. Sedan 24 år tillbaka försöker nu Hong Kong lösa de problem som Patten skapade under sina sista fyra år som kolonial guvernör i Hong Kong. Sedan insåg att jag inte pallar att pallar utveckla detta - för det är bara så jävla tragiskt vad liberaler pysslar med vare sig det är i Asien eller västvärlden.
Är det då så jävla underligt att västvärlden har bara har fyra världsstäder (New York, Los Angeles, London, Paris) av sex kvar? De två andra är Shanghai och Tokyo men data vittnar om att Beijing, Tianjin, Guangzhou och Shenzhen nu går rasande fort och kommer ta över London och Paris inom ett tjugotal år. Låter man kvartalkapitalistiska och inhumana liberaler som anser att tillväxt handlar om att signalera värdegrund, slåss för amerikanska särintressen och inte lösa pressande problem - sitta vid rodret går det åt helvete annat än i huvudet på kanske Aftonbladets Peter Kadhammar.