Citat:
Jag återkommer i denna tråd ideligen till vad jag tror är den viktigaste orsaken till läget: elitens bristande lojalitet till sin befolkning.
Förutom elitens etniska förändring är det så att eliten är obildad. Den vill dessutom inte erkänna sin elitstatus eller axla det ansvar som alla aristokratier måste göra för samhällsstabilitet, även en meritokratisk aristokrati.
De som bestämmer i väst ser sig inte som samhällets skyddsvakt, snarare dess avant-garde.
Helen Andrews har en utmärkt text som finner problemens ursprung i 1800-talets reform i det brittiska myndighetsväsendet, då man gick från svågerpolitik till meritokrati. Hon beskriver detta fint och förklarar sedan hur denna tjänstemannaklass har blivit dominant. Vad är då lösningen?
Förutom elitens etniska förändring är det så att eliten är obildad. Den vill dessutom inte erkänna sin elitstatus eller axla det ansvar som alla aristokratier måste göra för samhällsstabilitet, även en meritokratisk aristokrati.
De som bestämmer i väst ser sig inte som samhällets skyddsvakt, snarare dess avant-garde.
Helen Andrews har en utmärkt text som finner problemens ursprung i 1800-talets reform i det brittiska myndighetsväsendet, då man gick från svågerpolitik till meritokrati. Hon beskriver detta fint och förklarar sedan hur denna tjänstemannaklass har blivit dominant. Vad är då lösningen?
My solution is quite different. The meritocracy is hardening into an aristocracy—so let it. Every society in history has had an elite, and what is an aristocracy but an elite that has put some care into making itself presentable? Allow the social forces that created this aristocracy to continue their work, and embrace the label.https://herandrews.com/2016/07/01/the-new-ruling-class/
[...]
A tough sell, I realize. Not since the Society of the Cincinnati has a ruling elite so vehemently disclaimed any resemblance to an aristocracy. The structure of the economy abets the elite in its delusion, since even the very rich are now more likely to earn their money from employment than from capital, and thus find it easier to think of themselves as basically working stiffs.
[...]
“I don’t actually know much,” an alumnus told me after he finished his freshman year at Harvard. “I mean, well, I don’t know how to put it. When I’m in classes all these kids next to me know a lot more than I do. Like about what actually happened in the Civil War. Or what France did in World War II. I don’t know any of that stuff. But I know something they don’t. It’s not facts or anything. It’s how to think. That’s what I learned in humanities.”
“What do you mean, ‘how to think’?” I asked.
“I mean, I learned how to think bigger. Like, everyone else at Harvard knew about the Civil War. I didn’t. But I knew how to make sense of what they knew about the Civil War and apply it. So they knew a lot about particular things. I knew how to think about everything.”
“How to think bigger” is indeed a fine quality for a governing class to have, but this young man was cheated if his teachers tried to cultivate it as a skill in isolation and not via the discipline of learning “particular things.” It was the meritocratic ideology that paved this road to ignorance. Being open to all comers, with intelligence the only criterion, meant that no particular body of knowledge could be made mandatory at an institution like St. Paul’s, lest it arbitrarily exclude students conversant only with their own traditions. This has predictably yielded a generation of students who have no body of knowledge at all—not even “like about what actually happened in the Civil War.”
[...]
The task of reforming our present elite ought to be entrusted to someone with a feeling for what is good in it. For all its flaws, this elite does have many virtues. Their moral seriousness contrasts favorably with the frivolousness of certain earlier generations, and their sense of pragmatism, which can sometimes be reductive, can also be admirably brisk and hard-nosed. What is needed is someone who can summon a picture of the meritocratic elite’s best selves and call them to meet its example. But this process can begin only when this new ruling class finally owns up to the only name for what it already, undeniably is.
Det ligger mycket i t ex Turchins rangordning av konflikt inom eliten som viktigare än oro underifrån. En enad och koordinerad elit har mycket goda möjligheter att förtrycka en aldrig så upprorisk menighet.
Det är knapphetens järnlagar och jakten efter en konkurrensfördel inom eliten som ger folket "populistiska" representanter att leva i symbios med. Detta är lätt att förstå med italienska eller vilken annan maffia som helst. Det är en nödvändig konkurrensfördel för Vito Corleone att ha en etnisk solidaritet och samspelthet i ryggen på sin individuella resa i undre världen, men också att ses som lojal mot kollektivet.
Om vi talar om detta kollektiva våldskapital som en förutsättning för varje elitmedlem när det börjar råda verklig konkurrens i nollsummespel om makt och status, så blir det tydligare hur denna icke-svekfulla svenska elit inte är så mycket en förhoppning som det är en evolutionär nisch som väntar på att fyllas.
