Citat:
Om då empirin visar att biståndspolitiken i sin nuvarande form handlat om att berika eliter i fattiga och rika länder med pengar och symboliskt godhetskapital på skattebetalarnas nota, är det dags att tänka om. Finns effektivare sätt att kanalisera hjälpen till vardagsmänniskorna som hela tiden varit de förespeglade mottagarna? Kan biståndet bygga upp ekonomier underifrån-upp istället för uppifrån-ned? Kan svenskt bistånd rentav vara ett svar på utmaningar i - Sverige?
Jag talar om återvandring. Om att resonera kring hur 47 miljarder kronor av svenska skattemedel kan användas för att hjälpa individer från ett svenskt utanförskap till ett produktivt liv i det egna hemlandet, närområdet eller kultursfären där trösklarna är lägre än i Sverige. Hur svenska arbetsmarknadsåtgärder och hjälp till entreprenörer inte måste begränsas till Sverige och ändå kan lätta på integrationstrycket i de svenska systemen. Samtidigt som det automatiskt riktas mot civilsamhället i mottagarländerna, istället för roffande makthavare och mellanhänder.
Skrev ju Alice T förstås inte i sin
uppmaning att ompröva biståndspolitiken efter Kabuls fall.
Istället samma normkvinnliga anslag som jag kommenterat tidigare:
Citat:
Om utvecklingsbiståndets existensberättigande är att det ska göra positiv skillnad för mottagaren – och inte enbart kännas bra i magen hos givaren – bör Sverige inte av ideologiska skäl klänga sig fast vid ett uppenbart kontraproduktivt system som, förutom att lägga grunden för ett permanent beroende hos mottagaren, också försvagar redan sköra institutioner.
I stället bör utgångspunkten vara dels hur, och om, det går att med ett utifrånperspektiv utveckla andra länders institutioner med det egna landet som förlaga. Och dels hur förutsättningar för ökad egenmakt på individnivå – inte minst genom ägande, skapande och sparande – kan etableras och utvecklas.
Biståndskomplexet är emellertid på intet vis en svensk konstruktion och dess framtida skepnad ett internationellt huvudbry. Men det vore välgörande om ett land som Sverige, som säger sig fästa stor vikt vid empiri och fakta, gick i bräschen för ett framtida bistånd mer fokuserat på utfall än intentioner.
I fjol uppgick det totala svenska biståndet till 43 miljarder kronor. Afghanistan mottog totalt em miljard kronor, fyra femtedelar gick till långsiktigt utvecklingsarbete och resten till humanitärt stöd.
Det är enorma summor som riksdagen, å de svenska skattebetalarnas vägnar, omgående bör kräva en redovisning av, utifrån frågan om vad miljarderna gjort för nytta för det afghanska folket.
Svaren bör ligga till grund för en förutsättningslös diskussion om utvecklingsbiståndets framtid och nytta.
Alice är förstås vid det här laget bekant med de stående återvandringsuppmaningarna i åsiktskorridorens krypgrund och ventilationssystem och kommer givetvis vara passivt mottaglig för argumenten i sinom tid. När någon annan gjort dem
tänkbara utanför den officiella pseudodebatten kring svensk politik. Som jag kommenterat tidigare:
Citat:
Det handlar egentligen om ett uteblivet samspel mellan det arketypiskt kvinnliga och manliga. Mellan det empatiska och det rationella, det beskrivande och det agerande. Ledarskribent och krönikör är idag utpräglade kvinnoyrken med cementerad och gammaldags etikett och norm enligt de striktaste av flickans uppfostringsmanualer.
Oavsett och bortom könen på en Arpi och Lindberg är det ändå samma passivaggressiva strategier att argumentera som gäller, samma obligatoriska blygsamhet och avstånd från allt bullrigt, grabbigt. Det explicita och potent funktionella är förbjudet, kvar blir bara en antydande sida av dialogen. Utan det toxiskt manliga förblir det förhärskande kvinnliga sterilt och samtalet lika futilt som det är pimpinett och ritualiserat.
För det är ju lika lite fel att förmå beskriva ett problem och därmed reflektera läsarnas känsloläge, som det i sig är meningsfullt om det stannar där. Problemformuleringen kan sitta där och vara aldrig så vackert formulerad, utan att en lösning någonsin bjuder upp.