Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Om då empirin visar att biståndspolitiken i sin nuvarande form handlat om att berika eliter i fattiga och rika länder med pengar och symboliskt godhetskapital på skattebetalarnas nota, är det dags att tänka om. Finns effektivare sätt att kanalisera hjälpen till vardagsmänniskorna som hela tiden varit de förespeglade mottagarna? Kan biståndet bygga upp ekonomier underifrån-upp istället för uppifrån-ned? Kan svenskt bistånd rentav vara ett svar på utmaningar i - Sverige?

Jag talar om återvandring. Om att resonera kring hur 47 miljarder kronor av svenska skattemedel kan användas för att hjälpa individer från ett svenskt utanförskap till ett produktivt liv i det egna hemlandet, närområdet eller kultursfären där trösklarna är lägre än i Sverige. Hur svenska arbetsmarknadsåtgärder och hjälp till entreprenörer inte måste begränsas till Sverige och ändå kan lätta på integrationstrycket i de svenska systemen. Samtidigt som det automatiskt riktas mot civilsamhället i mottagarländerna, istället för roffande makthavare och mellanhänder.

Om utvecklingsbiståndets existensberättigande är att det ska göra positiv skillnad för mottagaren – och inte enbart kännas bra i magen hos givaren – bör Sverige inte av ideologiska skäl klänga sig fast vid ett uppenbart kontraproduktivt system som, förutom att lägga grunden för ett permanent beroende hos mottagaren, också försvagar redan sköra institutioner.

I stället bör utgångspunkten vara dels hur, och om, det går att med ett utifrånperspektiv utveckla andra länders institutioner med det egna landet som förlaga. Och dels hur förutsättningar för ökad egenmakt på individnivå – inte minst genom ägande, skapande och sparande – kan etableras och utvecklas.

Biståndskomplexet är emellertid på intet vis en svensk konstruktion och dess framtida skepnad ett internationellt huvudbry. Men det vore välgörande om ett land som Sverige, som säger sig fästa stor vikt vid empiri och fakta, gick i bräschen för ett framtida bistånd mer fokuserat på utfall än intentioner.

I fjol uppgick det totala svenska biståndet till 43 miljarder kronor. Afghanistan mottog totalt em miljard kronor, fyra femtedelar gick till långsiktigt utvecklingsarbete och resten till humanitärt stöd.

Det är enorma summor som riksdagen, å de svenska skattebetalarnas vägnar, omgående bör kräva en redovisning av, utifrån frågan om vad miljarderna gjort för nytta för det afghanska folket.

Svaren bör ligga till grund för en förutsättningslös diskussion om utvecklingsbiståndets framtid och nytta.

Det handlar egentligen om ett uteblivet samspel mellan det arketypiskt kvinnliga och manliga. Mellan det empatiska och det rationella, det beskrivande och det agerande. Ledarskribent och krönikör är idag utpräglade kvinnoyrken med cementerad och gammaldags etikett och norm enligt de striktaste av flickans uppfostringsmanualer.

Oavsett och bortom könen på en Arpi och Lindberg är det ändå samma passivaggressiva strategier att argumentera som gäller, samma obligatoriska blygsamhet och avstånd från allt bullrigt, grabbigt. Det explicita och potent funktionella är förbjudet, kvar blir bara en antydande sida av dialogen. Utan det toxiskt manliga förblir det förhärskande kvinnliga sterilt och samtalet lika futilt som det är pimpinett och ritualiserat.

För det är ju lika lite fel att förmå beskriva ett problem och därmed reflektera läsarnas känsloläge, som det i sig är meningsfullt om det stannar där. Problemformuleringen kan sitta där och vara aldrig så vackert formulerad, utan att en lösning någonsin bjuder upp.

Den kinesiska statsmaktens jakt på landets teknikjättar skadar också Spotify. Värdet på det svenska bolagets jättepost i Tencent Music Group har tappat över 20 miljarder kronor på ett halvår.

Jag har under mina elva år som socionom inte sett en utveckling som ger hopp om en bättre framtid. Om det är något som verkar prägla det framväxande samhället är det snarare socialt tumult.

Optimistisk blir jag när de politiska flosklerna dör; när det inte lönar sig för politiker att slåss om vem som har den ljusaste människosynen, är minst ”främlingsfientlig”, eller vem som signalerar mest ”optimism”. Realism i ord och budget gör mig optimistisk. Lögner, floskler, tanklösa löften, gör mig bara modlös.

For our elite, the fall began during the tail end of the Bill Clinton presidency when Democratic Party strategists augured that they’d soon have a permanent hold on power thanks to urban intellectuals, young single women, racial and ethnic majorities, and the LGBT community. What is described as a coalition is in fact a mélange of clients with varying and sometimes opposing interests that can only be held together by stoking a communal hatred of the national majority—the white middle class.

It was hardly a coincidence that this demographic was the source of the wealth that the establishment was busy transferring to themselves and abroad, through initiatives like the North American Free Trade Agreement. The elites rationalized their impoverishment of the white middle class by claiming that they were dying anyway. And when the American heartland didn’t die off quickly enough, the establishment credentialed themselves as progressives by calling the people who live there racists. Being racists, they deserved all the bad things the elite had decided for them. Thus, by betting on sectarianism as the path to permanent power, American elites polarized the United States.

(...)

Owning all the institutions is a sign of great power and demoralizes opponents. So it was hardly surprising that much of the Republican establishment attached itself to the rising elite and reshaped its policies to fit.

(...)

The only problem with owning all the institutions and compelling obedience from all the elites is that there is no one left to warn you when you’re courting trouble.

The elites upended the common wisdom of American politics, which held that the trick to winning elections is to capture the large center of the country and ignore the extremes on both sides. But because the new creed held that polarization was the key to holding permanent power, the policies became ever more eccentric. Thus the Democratic Party disciplined the sectarian mob by making sure it backed all of its initiatives without question. Further, it kept the coalition coherent by focusing its rage on the internal enemy, which identified itself anytime it questioned those initiatives. Here were the racists again, raising their ugly voices against progress.

Accordingly, Barack Obama’s rhetoric became increasingly brittle in his second term. If you’re not for trans bathrooms, you’re a transphobe. Question the wisdom of legitimizing a terror state’s nuclear weapons program and you’re a warmonger. “That’s not who we are,” he said to deflect any hint of criticism. Depending on the policy in question, this meant that according to the ruling establishment, anywhere from 50% to 90% of the electorate wasn’t really American.

Seen from this perspective, it becomes clear that the Biden administration’s new national security priorities have been a long time in the making. The absurd claim that the country’s chief threats are “domestic terrorism” and “white nationalism” or anyone who opposes COVID lockdowns or questions the integrity of the 2020 election is the culmination of a project the Democrats embarked on 25 years ago: The white middle class is the enemy. And they are much larger than the nearly 75 million Americans who didn’t vote for Joe Biden—they include anyone who fears having their businesses closed again or doesn’t want to be forced to take a vaccine. And as we have seen, many of them are neither white nor middle class.

Of course institutions like the press and intelligence bureaucracies would enlist in the project to split the country. The party owns them. And so there is no one left to question the wisdom of breaking with the more than 150-year-old compact that is the political and cultural foundation of America’s post-Civil War peace—racial equality. And there are no institutional elites left to ask whether it’s a good idea to purge the combat ranks of the U.S. military by targeting “white supremacism.” America’s all-volunteer military is 43% minority, but the majority of its combat units are made up of white males. So why purge them? To make America vulnerable to foreign adversaries? Maybe the elites are more fearful of the domestic cohort still armed with a powerful group solidarity—i.e., patriotism—and most likely to defend what the elites are determined to destroy.

It’s frightening to see American leadership pulling America apart at the seams. And it’s shocking to see our constitutional order ripped to shreds as the establishment undercuts property rights, imposes capricious public health regulations, mandates experimental medical treatments, and holds political prisoners.

(...)

“Their prowess disappears as Time feasts on them,” Ibn Khaldun wrote of dying regimes. “They reach their limit, the limit that is set by the nature of human urbanization and political superiority.” Evidence of the establishment’s decay is everywhere you look—the botched withdrawal from Afghanistan, the public health bureaucracy’s failed COVID response, even Obama’s 60th birthday. Who would publicly celebrate leadership of an effort to split a nation on behalf of a sectarian gang that is only kept from each other’s throats by driving them at a much larger force, one made more cohesive and angry by the elite’s incessant attacks? Only a deracinated and delirious regime would parade an assortment of celebrities from the worlds of entertainment and politics to demonstrate its self-arrogated superiority in front of a nation it locked down, bankrupted, and mocked—only an intoxicated elite with no one left to take away the car keys.

By definition, the numbers are always against elites—they consist of small coteries of leadership and their needy retinues. The success, indeed survival, of any elite depends on its ability to cultivate and maintain group solidarity. To make public demonstrations of breaking assabiya means they are forfeiting the privilege of leadership, which therefore, as Ibn Khaldun wrote, will pass to another branch of the same nation. While the ruling regime falls apart, he wrote, “the group feeling of other people (within the same nation) is strong. Their force cannot be broken. Their emblem is recognized to be victorious. As a result, their hopes of achieving royal authority, from which they had been kept until now by a superior power within their own group, are high. Their superiority is recognized, and, therefore, no one disputes their claim to royal authority. They seize power.”

We are part of history unfolding before us, as it has throughout time. But to be clear, what we are witnessing is not the end of America. It’s just the end of this particular branch of American leadership.

https://www.tabletmag.com/sections/n...biya-lee-smith