Citat:
Ursprungligen postat av
88g14flashplant
..mest bakgrundsmusik. Det intressanta är inte hans resonerande om varför han stämplar politiker och journalister som förrädare utan att han gör det. Det är intressant då det sätter exempel och normaliserar stämplingen i de breda folklagren. Denna stämpling av politiker och journalister som folkförrädare ligger nu i tiden. Att dessa människor panikar inför framtidsutsikten av ett flitigt stämplande i deras pannor talar för sig självt.
Ranelid hör till samma fack som Brigitte Bardot, Alain Delon, John Cleese, Mr Bean, Gimli-skådespelaren, Morrissey och andra kändisar som har talat ut mot PK:ism och/eller invandring. I regel är det personer som hade sina glansdagar för flera decennier sedan. I Sverige har vi en radda kändisar som har tagit ställning i varierande grad, från Jonas Indes medverkan i Radio Nordfront till mer fragmentariska uttalanden från t.ex. Thomas Di Leva. (Därtill finns en särskild kategori för bögar som Alexander Bard, Renaud Camus och Bret Easton Ellis; inte helt samma fenomen men bör ändå nämnas för sakens skull.)
Tyskland är kanske mest intressant i sammanhanget, eftersom motsvarande profiler där ofta är tyngre på det intellektuella planet. Där har vi de riktiga tungviktarna Botho Strauss, Peter Sloterdijk och Hans-Jürgen Syberberg, flankerade av upplyfta författare som Uwe Tellkamp, Thor Kunkel och Pegida-turken Akif Pirinçci. Frankrike har haft det här i en tidigare generation med bl.a. Jean Cau och Jean Raspail, men det har mattats av; de har idag Michel Onfray som är icke-PK och kommer från etablissemanget, men inte går hela vägen, och några författare som tar upp folkutbyte (Michel Houellebecq), europeisk identitet (Sylvain Tesson), internationella relationer (Andreï Makine) och andra känsliga ämnen, men förblir implicita i någon mån. Teratologen är det närmaste vi har en svensk Strauss eller Sloterdijk men han tystnade när han blev doxad.