Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Det är att inte kämpa emot men att å andra sidan inte heller låta andra välja åt en som man vägrar att låta sig utnyttjas. Taktiken är ju att vi ska kämpa emot för att på det viset polarisera oss samtidigt som vi envist ska välja det som erbjuds.

Såsom påtalats är taktiken med invandring att vi som folk har blivit för upplysta, självständiga och med bra ekonomi varvid vi är svårstyrda. Därför öppnar man upp gränserna för just sådana som är mest hjälplösa och inte vill integrera sig.

Ja, det känns igen men samtidigt var det ju en slags modern guldålder som rymdnördar hoppas skall återkomma fast i (post-post-)modern tappning. alternativen är väl inte bättre? Handelskonflikt känns sådär, krig vore förödande. Samtidigt fostrar rymd-racet en generation i Stem-ämnen och framtidstro. Det är av godo.

Den bemannade rymdåldern gick i stå när politikerna i USA valde soc-bidrag för negern istället för bemannade rymdfärder...

Rymdgrejer dammas av när det håller på att gå åt helvete på jorden. Det var en politiskt turbulent tid i USA med upplopp och raskravaller när Kennedy utropade avsiktsförklaringen som ledde till Apolloprogramet.

Det var som du säger ett feel-good projekt. Mitt under kalla kriget som gick sådär, mitt under Vietnamkriget som gick sådär. Då ska det åkas till månen.

Nu håller det på gå åt helvete igen, låg folklig opinion för NATOs terrorkrig. Ingen utom CIA vill att USA ska åka hem från Aghanistan. Kriget i Irak är en katastrof. Kriget i Jemen är en större katastrof. Ja då ska Kina och USA tävla om att åka till Mars istället.

Det här blir nog skitbra det. EU lägger 750 miljarder euro på att rädda sig självt, och Kina och USA lägger lika mycket för att åka till Mars. Det blir lite kamerafilter och en resa till Devon Island för dom 750 miljarderna. Lycka till, hälsar dr. James Van Allen.

Rymden är död. Den borde också vara politiskt död vid det här laget.

Dock håller jag med dig att det fostrar ungdomar till att vilja jobba med forskning och vetenskap. Men det kan man göra inom andra fält än rymdprogram. Forskningsprojekt som vi skulle ha nytta av på jorden vore bättre att motivera ungdomarna med för att dom ska skaffa sig gångbara utbildningar. Och framtidstro.

Ja USA är som Lawrens av Arabien: fast i öknen. Lika bra det. Dra dit Hollywood också. UFC är redan där. Kineserna då: vimse i djungeln mellan Kenya och Kongo. Pyttesmå kineser och väldans långa Masajer. Det går tydligen fredligt till. Men troligtvis inga blandäktenskap.


Och regeringens uppgörelse med EU. Vi ska alltså vara med och skänka bort 7000 miljarder kronor till folk utan vett om ekonomi. Tjena blixten. De lagar för all del väldans god mat. Men ändå. Det enda feministiska i sossarnas uppgörelse är att förhandlingarna sköttes av en kärring. Eller nu var det Stefan Löfven, men det kan gå ett ut.

Ja, det kommer att gå åt helvete. Även fast jag såg någonstans att 3600 miljarder skulle vara lån. Det är en summa som motsvarar ungefär hela svenska befolkningens bolån. Dessa uppgår ungefär till 3000 miljarder. Vi är världens högst skuldsatta befolkning.

Pengar är privat kontrollerad räntebaserad skuld. Så att låna mera i en redan ett skuldmättat monetärt system är litegrann att "fight fire with fire". Det är så jag får lust att sälja allt jag har och sätta mig ett litet torp på landet, luta mig tillbaka och titta på när EU faller sönder under sin egen tyngd för den här fonden kommer inte att lösa någonting.

Det finns kärringar av båda kön.

Och tänk att ingen har tänkt på att ringa in Magdalena Andersson. Skulle hon inte "kickstarta ekonomin" efter Corona, hon? "Mer pengar till kommunerna" hette det. Varför då? Jo, för att befolkningens privatkonsumtion inte räcker till, för att för mycket pengar försvinner till bankerna redan som det är idag. Därför kan inte Sveriges befolkning konsumera tillräckligt. Konstgjord doping med offentlig konsumtion. Detta tar oss inte ur någon kris...

Det finns säkert lika många åsikter om vad som är syftet med invandringen som det finns personer att fråga. Oavsett syftet är konsekvenserna desamma. När det gäller vad som faktiskt händer i Sverige är alltså syftet av underordnad betydelse. Det är olika personers agerande som skapar de faktiska problemen och då är det givetvis meningslöst att skylla på andra.

Du tar upp tre saker:
1) Inte kämpa mot.
2) Inte låta andra välja åt en.
3) Vägra låta sig utnyttjas.

Punkt 2) och 3) är oförenliga med punkt 1) som de allra flesta svenskar väljer. Den som inte kämpar mot låter andra diktera villkoren och låter sig utnyttjas. Världens högst skuldsatta befolkning som har bland världens högsta skatter låter sig tvingas att betala för ödeläggelsen av sitt eget land.

Under tiden vältrar sig mediakriget mot svenskarna i självgodhet och mobbar oppositionella sönder och samman.

Kan det bli så mycket värre under fredliga former?

Mycket bra. Det här är en förträfflig, abstrakt sammanfattning av syftet med bl.a. den här tråden, som jag ser det.

Det handlar inte om att skicka brev till myndigheter eller att protestera utanför riksdagshuset. Främst för att detta inte ger resultat, med tanke på hur systemet är riggat i dag, men också för att svaret på liknande tilltag varierar på en skala mellan total likgiltighet och massiv repression.
Målet bör snarare vara att ständigt söka och pröva sig fram i kedjor som leder hela vägen upp till landets tidningsredaktioner — och kanske därifrån vidare till politikens s.k. finrum. På vägen passeras folket, alternativa media, etc.
Att försöka resonera med personal, anställda, aktivister etc. är i min mening ingen framkomlig väg.

Det är meningslöst att börja på så hög nivå att alla ansträngningar är bortkastade.

Det börjar bli långt mellan rapporterna från mediakrigets olika fronter: om mediernas offensiver mot, försvar av och påföljande positionsförflyttningar om mångkulturen. Mycket har hänt i det sista, låt mig göra ett axplock:

Rätta mig om jag har fel, men ingen tycks ha tagit upp Ola Wongs sommarprat i P1. Jag vill nog påstå att det var revolutionerande: har statsradion någonsin tidigare låtit lyssnarna få inta dissidentens perspektiv?

När Wong beskriver Sverige i nådens år 2015, förmedlar han den känsla av tilltagande desperation som väl alla skribenter i denna tråd upplevde vid den tiden: att som ensam nykter betraktare se hela samhället rasa iväg i blint, fanatiskt, pseudoreligiöst vanvett. Berättelsen om hur den perversa migrationskarnevalen drev honom in i ett psykiskt sammanbrott är en stark berättelse som säkert många kan relatera till.

https://sverigesradio.se/avsnitt/1518790

En annan text som idag når ut till ca 285000 läsare är Anna Björklunds kulturkrönika om tiden på den förment opartiska statsradion:

”…jag började som programledare på Sveriges Radio […] Det var valår och migration var allt folk pratade om men när jag gjorde ett inslag om flyktingars utbildningsnivåer (en het fråga då) avbröt en medarbetare inspelningen, stack in huvudet i studion och ropade ”hallå, Syrien är ju typ Barcelona?!”. Hon hade kandiderat till fullmäktige för ett mycket invandrarvänligt parti några år tidigare och tyckte inte kulturella skillnader mellan världsdelarna var något man pratade om, oavsett siffrornas giltighet och nyhetsvärde”.

https://www.gp.se/kultur/kultur/ängs...eal-1.31516519

Björklunds avslutning är pikant, och bekräftar misstanken om att SD-hatarna på SR egentligen är människor utan åsikter:

”På Sveriges Radio finns ingen fanatisk elit, utan välanpassade och trendkänsliga gruppmänniskor, alltid redo att byta tröja om en annan färg sägs funka bättre den här säsongen. Jimmie Åkesson har fel när han säger att public service hatar honom för hans åsikter, deras inställning beror helt och hållet på hans töntighet. Idealen som styr är inga ideal alls, bara ängslighet.”

Wongs sommarprat och Björklunds text är naturliga inslag i mediautbudet nu, lika kosher idag som de var fullständigt onämnbara för blott 4-5 år sedan. Det kommer komma fler sådana texter, oppositionella sentiment kommer bli alltmer självklara.

För skråhen, till och med Åsa Linderborg tar sina första staplande steg mot någon sorts avbön:

”Åsa Linderborg erkänner att Aftonbladets kultur och ledarsidor bidrog till att spika ihop den ”åsiktskorridor” man samtidigt förnekade fanns.
– Alla som inte ville ha öppna gränser eller ville prata om integrationen stämplades som fascister.”


Här ser vi tre skilda skribenter som angriper maktens narrativ, ser vi också tre skilda motiv?

Strävar Wong ärligt efter sanning?

Björklund har nyligen lämnat P3:s ”Tankesmedjan”, intar hon nu den position som inom en snar framtid kommer vara hipp i de chic:a innerstadsbornas kretsar?

Insikten tycks bli alltmer uppenbar för Linderborg: att hon begått ett enormt politiskt svek mot arbetarklassen. Är det av dåligt samvete hon nu så sakteliga börjar ta avstånd från sekten på Aftonbladet?



Låt oss fundera över S framtid: S. Hur många av de som röstade S i valet 2018 var övertygade socialdemokrater, väl förkovrade i socialdemokratisk ideologi?

Hur många slentrianröstade på random politiskt acceptabelt parti?

Den sistnämnda gruppen kommer absolut påverkas av ett förändrat, verklighetsanpassad mediaklimat.

Säg mig Blot-Sven, vad ska folk säga till tidningsredaktionerna när de kontaktar dessa? Redaktionen kommer att fråga vad som är problemet, vad du har gjort och vilket material du har. Vad ska folk säga och visa då om de inte har försökt något själva innan? Det måste finnas ett nyhetsvärde för att intressera en redaktion. Så funkar alla medier.

Hehe, jo. Jag menade inte att folk ska vända sig till redaktionerna eller att kommunikationskedjorna leder dit bokstavligt talat, utan att redaktionen eller åtminstone vissa journalister byter åsikt när de märker vad som är opportunt och vad som går att profitera på.

Journalister som snappar upp bra grejer här eller bland vänner och kolleger, som ju i sin tur fått sina idéer någonstans ifrån. Vi snackar nya vindar här, som blåser ut väggarna och taket på åsiktskorridoren (i den mån den finns kvar i dag).

Vad gör du själv? Eller visstja. Det skulle vi ju skita i.

Det gäller bara att sluta oroa sig så jävla mycket. Lev livet, och stå fast vid dina övertygelser. Det jag har förstått är att våndan och oron att bli ifrågasatt som "rasist" är lika hyperkänslig som att bli ifrågasatt som "antirasist". Så när det blir "rasist"-skrik gäller bara att "stand your ground". Vik inte undnan, för då viker antirasisten undan. Så skör är "polariseringen".

Jag är inte rasist. Jag är svensk! Slut. Frågor?

Nej, det blir inga frågor på den verksamheten. Jag lovar.