Citat:
Det är en komplex frågeställning. Vad är egentligen judefientlighet, och på vilket sätt manifesterar den sig hos olika grupper?
Judar, judiskt inflytande och judisk makt är inga monoliter och det finns därför flera sätt på vilket gojer kan komma i konflikt med dessa semitiska intressen
För att börja med det enklaste så finns det några områden som är helt tabu att beröra, och i första hand så gäller det ifrågasättandet av den judiska offermytologin. Och detta är också ett av de områden där judar och judisk makt agerar som en monolit när de utmanas. Här är det väldigt få människor, åtminstone i västerlandet, som törs ifrågasätta detta öppet. Och i vissa länder är det dessutom olagligt. Inget riksdagsparti i Sverige skulle ens tänka tanken att ifrågasätta offermytologin. Här är det blott så kallade nazister som vågar att utmana tabut.
Nummer två på tabulistan handlar om att anklaga judar för elaka saker. Och det spelar ingen roll om dessa elaka anklagelser är sanna eller inte. Att ens nämna falska flaggor som bombningen av King David Hotel, den så kallade Lavonaffären, attacken mot USS Liberity eller händelser som den så kallade Apolloaffären där Israel stal uran från USA eller att gräva för djupt i saker som mordet på Folke Bernadotte eller mordet i Lillehammer är idag en karriärdödare för alla inom offentligheten.
Vad gäller detta område så är detta ett tabu som under de senaste decennierna vuxit i omfattning. När jag var yngre så fanns det kritik mot saker som dessa inom vänstern. Idag är ju allt ovanstående klassat som "konspirationsteorier" - det spelar ingen roll att det är sant - och det är få inom den etablerade vänstern som vill eller vågar att utmana. Muslimer och nationalister är de enda som fortfarande pratar om och kritiserar händelser som dessa.
Vad gäller kritik mot Israel så har detta länge varit tabu inom den borgerliga högern medan en mer fientlig hållning har varit standard inom vänstern. Men även här ser jag en tydlig svängning inom vänstern. Kritiken mot Israel är inte längre lika stark som den var för bara tio år sedan. Idag måste man gå till muslimska eller nationalistiska grupper för att ta del av en genuin Israelkritik.
Vad gäller de mer implicita semitiska intressena så tycker jag att vänsterns omsvängning i semitismens favör är ännu tydligare. Med implicita semitiska intressen så syftar jag saker som finanskapitalismen, kontrollen över narrativen och pushandet av kulturradikalism för att söndra den vita auktoritära personligheten.
För inte länge sedan så var till och med socialdemokratin motståndare till överstatlighet och ekonomiska avregleringar och man kritiserade öppet Bonnier och Wallenberg. Det fanns då också en mer radikal vänster som var drivande i kampen mot globalismen. Allt detta är mer eller mindre helt utplånat idag. Det är inom nationalismen som kritik mot detta står att finna.
I takt med att finanskapitalismen och de stora företagen blir alltmer woke så minskar även vänsterns avoghet mot kapitalet. Idag är det lättare att hitta kritik mot finanskapitalismen och dess aktörer inom nationalismen.
Vänstern har alltid varit kulturradikal, det ligger så att säga i dess natur. Vad gäller detta område så är det endast reaktionärer och nationalister som stått emot denna sorts semitism. Undantaget mot den regeln är väl kanske gamla gojkommunister som Frank Baude, men dessa utgjorde ju alltid en förkrossande minoritet.
Så för att sammanfatta så har det funnits kritik mot semitism inom vänstern, men jag ser att detta - tyvärr - är på tillbakagång.
Judar, judiskt inflytande och judisk makt är inga monoliter och det finns därför flera sätt på vilket gojer kan komma i konflikt med dessa semitiska intressen
För att börja med det enklaste så finns det några områden som är helt tabu att beröra, och i första hand så gäller det ifrågasättandet av den judiska offermytologin. Och detta är också ett av de områden där judar och judisk makt agerar som en monolit när de utmanas. Här är det väldigt få människor, åtminstone i västerlandet, som törs ifrågasätta detta öppet. Och i vissa länder är det dessutom olagligt. Inget riksdagsparti i Sverige skulle ens tänka tanken att ifrågasätta offermytologin. Här är det blott så kallade nazister som vågar att utmana tabut.
Nummer två på tabulistan handlar om att anklaga judar för elaka saker. Och det spelar ingen roll om dessa elaka anklagelser är sanna eller inte. Att ens nämna falska flaggor som bombningen av King David Hotel, den så kallade Lavonaffären, attacken mot USS Liberity eller händelser som den så kallade Apolloaffären där Israel stal uran från USA eller att gräva för djupt i saker som mordet på Folke Bernadotte eller mordet i Lillehammer är idag en karriärdödare för alla inom offentligheten.
Vad gäller detta område så är detta ett tabu som under de senaste decennierna vuxit i omfattning. När jag var yngre så fanns det kritik mot saker som dessa inom vänstern. Idag är ju allt ovanstående klassat som "konspirationsteorier" - det spelar ingen roll att det är sant - och det är få inom den etablerade vänstern som vill eller vågar att utmana. Muslimer och nationalister är de enda som fortfarande pratar om och kritiserar händelser som dessa.
Vad gäller kritik mot Israel så har detta länge varit tabu inom den borgerliga högern medan en mer fientlig hållning har varit standard inom vänstern. Men även här ser jag en tydlig svängning inom vänstern. Kritiken mot Israel är inte längre lika stark som den var för bara tio år sedan. Idag måste man gå till muslimska eller nationalistiska grupper för att ta del av en genuin Israelkritik.
Vad gäller de mer implicita semitiska intressena så tycker jag att vänsterns omsvängning i semitismens favör är ännu tydligare. Med implicita semitiska intressen så syftar jag saker som finanskapitalismen, kontrollen över narrativen och pushandet av kulturradikalism för att söndra den vita auktoritära personligheten.
För inte länge sedan så var till och med socialdemokratin motståndare till överstatlighet och ekonomiska avregleringar och man kritiserade öppet Bonnier och Wallenberg. Det fanns då också en mer radikal vänster som var drivande i kampen mot globalismen. Allt detta är mer eller mindre helt utplånat idag. Det är inom nationalismen som kritik mot detta står att finna.
I takt med att finanskapitalismen och de stora företagen blir alltmer woke så minskar även vänsterns avoghet mot kapitalet. Idag är det lättare att hitta kritik mot finanskapitalismen och dess aktörer inom nationalismen.
Vänstern har alltid varit kulturradikal, det ligger så att säga i dess natur. Vad gäller detta område så är det endast reaktionärer och nationalister som stått emot denna sorts semitism. Undantaget mot den regeln är väl kanske gamla gojkommunister som Frank Baude, men dessa utgjorde ju alltid en förkrossande minoritet.
Så för att sammanfatta så har det funnits kritik mot semitism inom vänstern, men jag ser att detta - tyvärr - är på tillbakagång.
Ja en märklig utveckling. Roger Scruton sa i en intervju att "Alla som inte tror att det finns ett Soros-imperium i Ungern har inte observerat fakta, men det är inte nödvändigtvis ett imperium av judar." En intressant utveckling är att nationalister vill att Nyans kommer in i riksdagen. Det vore en ödets ironi att vänstern driver sin ideologi med hjälp av judar och nationalister med hjälp av muslimer.
